I tisdags deporterades 17 irakiska flyktingar till Bagdad. De är oönskade av sitt hemland och i princip samtliga organ som har med saken att göra har ifrågasatt och fördömt deportationen, inklusive UNHCR, Amnesty, Human Rights Watch, Röda Korset och SKR. Sverige fortsätter ändå dessa systematiska deportationer var tredje vecka. Jag har vid några tillfällen deltagit, i min pastorskrage som jag annars väldigt sällan använder, vid några blockader där vi med ickevåldsmetoder använt våra kroppar för att ställa oss i vägen för polisbussar som ska köra irakierna till flygplatsen. En form av nödvärn.
I tisdags deltog några av mina vänner i Albykollektivet och även frizongeneralen Tomas Lundström som också skrev om sina känslor och erfarenheter i en Facebooknotering efteråt. Jag har själv aldrig sett någon av mina vanliga icke-sociala-medier-expertiga vänner lyckas få en så stor vital spridning. Dessutom är texten både lång och rätt så vass. Första dygnet hade den fått över hundra delningar (tidigare hade jag sett typ tio delningar som mest, från icke-kändisar). Texten har också tagit sig utanför Facebook till ett antal olika bloggar. Jag klistrar in den även här. Lång text, men viktig!
Det senaste året har Migrationsverket i samarbete med polisen utfört upprepade massavvisningar av asylsökande irakier. Sedan förra hösten har det med jämna mellanrum gått specialchartrade flyg från flygplatser runt om i landet fyllda med flyktingar. Dessa transporteras i vissa fall handbojade och drogade. Jag har, tillsammans med ett stort antal andra människorättsaktivister, deltagit i försök att med min kropp stoppa dessa deportationer.
Avvisningarnas tid och plats hemlighålls för de asylsökande i så stor utsträckning som möjligt. Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att inse att det handlar om att försöka undvika att protester och aktioner utförs mot dessa deportationer. Trots hemlighetsmakeriet har olika personer i den asylpolitiska gräsrotsrörelsen fått nys om avvisningarna och vi har då försökt samordna blockader för att förhindra att deportationerna sker.
En blockad av en avvisning innebär att personer som på olika sätt är engagerade i frågan om flyktingars rätt tagit sig till det industriområde i Märsta där flyktingar hålls inlåsta som fångar i väntan på deportation. Vi har stått på utfarterna från förvaret, arm i arm, för att försöka hindra bilarna från att köra iväg med de asylsökande som fruktar för sina liv.
Sedan förra hösten har polisuppbådet vid dessa deportationer ökat och blivit mer och mer våldsamt. Igår kväll, tisdagen den 20 september, samlades så åter ett femtiotal personer för att gemensamt bilda mänsklig mur. När politikerna, med Tobias Billström i spetsen och nu med Miljöpartiets goda minne, vägrar lyssna på Amnesty och UNHCR har vi känt oss tvingade att ta saken i egna händer. Det handlar om människors liv.
Blockaderna som utförts av oss har varje gång varit helt ickevåldsliga. Ingen har gjort något utfall mot poliser eller personal från Migrationsverket. Trots denna uttalade ickevåldsstrategi har vi mötts av ett massivt våld från polisen. Igår fick en person knäckta revben, någon skar upp handen och andra var nära att bli påkörda av de polisbussar som fraktade flyktingar till Arlanda. Polisen möter i dessa situationer fredliga demonstranter med batonger, pepparspray, slag och knuffar. Allt detta för att försvara en politik som i grunden blivit allvarligt kritiserad av internationella organ och människorättsorganisationer.
Jag ska erkänna att jag efter den senaste nattens händelser blivit uppriktigt trött på situationen. När vi kom till flyktingförvaret igår hade polisen ännu inte upprättat sina avspärrningar. Av denna anledning tog sig fyra av oss in till området och satte oss på marken. Vi möttes genast upp av poliser som släpade iväg oss på marken, vred våra armar långt upp på ryggarna och smällde våra huvuden in i väggar. Med hånfulla ord och bryska kroppsvisiteringar motades vi bort från området.
När så andra dök upp blev kvällen snart tumultartad. En person som kommit för att iaktta händelserna fick snart rutorna på sin bil sönderslagna av ilskna poliser, trots att bilen ifråga var placerad långt utanför avspärrningarna. När en polisbuss kom i hög fart var vi flera som försökte stoppa denna i tron om att det satt asylsökande i den. Vi möttes genast med batonger och slag. Två polismän satte sig på en demonstrant och tryckte till över bröstkorgen så att personen fick allvarliga skador. En annan släpades av poliser i håret.
Ett par timmar senare, när den verkliga flyktingtransporten försökte köra ut från området var vi flera som satte oss på marken för att med våra kroppar hindra den från att köra vidare. Jag och flera med mig blev då släpade på marken och slagna av poliser. När jag lyckades få tag i bakdelen av polisbussen tog en polisman tag i min luva på jackan, vilket generade i en effektiv strypningseffekt. Jag minns fortfarande det gurglande ljud som kom ur min hals vid tillfället.
Under hela kvällen greps och omhändertogs flera personer på måfå. Polisen grep personer för “våldsamt motstånd” trots att många inte ens stretat emot när beväpnade poliser kastat sig över dem.
Jag är trött på det här. Det kan inte vara värdigt en demokrati att deportera flyktingar till Irak. Det kan inte heller vara värdigt en demokrati att poliser möter ickevåldsaktivister med ett sådant massivt våld. Industriområdet i Märsta såg vid flera tillfällen igår ut som ett krig. Ett krig med endast en krigförande part: polisen.
Det värsta av allt är den totala mediatystnad som råder kring dessa deportationer. Enligt medialogiken kan det förstås inte rapporteras om fredliga demonstranter och poliser som slår på måfå. Det passar inte in i bilden av Sverige som en demokrati. Poliser som slår människorättsaktivister, det är ju något som hör diktaturstater till – det vet vi alla. Trots att det är just detta som sker minst en gång i månaden utanför Sveriges flyktingfängelser så är rapporteringen från detta minst sagt fattig. Det talar sitt tydliga språk.
Media, politiker och gemene man vill inte få sin bild av Sveriges myndigheter rubbad. Vi vill inte veta att flera av de poliser som arbetar vid deportationerna uttrycker rasistiska åsikter (“det är bara rika som flyr” eller “irakier är kriminella” var argument som återkom hos flera poliser igår), och vi vill inte veta att polisen slår först och frågar sen. Detta gör mig både trött och jävligt förbannad. Men framförallt gör det mig ledsen. Inte främst för att vi får spö av poliser en gång i månaden eller för att de med flin på läpparna deporterar flyktingar – utan för att så få andra verkar bry sig.
Vi som åker till blockaderna behöver bli fler. Vi behöver synas och få uppmärksamhet. Inte för vår skull, utan för de asylsökandes skull. Vi behöver stoppa dessa vidriga massavvisningar. Så därför, om du orkat läsa den här långa texten, ber jag dig komma med nästa gång du ser eller hör något om en blockad utanför ett flyktingförvar. Jag kan inte lova att du slipper bli slagen eller hånad, men jag kan lova att om vi blir fler så kan vi faktiskt stoppa denna sjuka behandling av våra medmänniskor.
Den förhållandevis stora, väldigt stora, spridningen av den här texten ger mig hopp. Jag hoppas att vi som sprider texten inte bara pratar om det och tycker, utan att vi också är beredda att agera och ställa oss ivägen där orättfärdighet råder. Är du med?
och kristen närvaro på internet.