Att predika – svar från en erfaren
Jan Nordin är pastor i Svenska Missionskyrkan och numera pensionär. Han har även varit boklådeföreståndare och agerar fortfarande korsordskonstruktör då och då. Jan skrev ett svar till mig per mail och jag bad honom att få publicera hans svar här på bloggen. Jag tror definitivt att fler kan finna både tröst och uppmuntran i hans ord. Tack Jan!
Hej, Nils!
Gick just in på Amen.se och läste dina tankar om predikan.
"... alltid ångest när man ska förbereda predikan ... ifrågasatt predikans form och metod.. ett antal aspekter som jag tycker vi borde ta tag i och fundera på om vi verkligen vill stå för och förmedla..."
Och din reflektion om självrannsakan: "...kan jag stå för det jag tänker säga?..."
Och förklaring: "detta är förmodligen en del av min skepsis till predikan (självrannsakan)"
Jag har predikat sedan jag var 18 år - fast då i början kallades det ju för "att avlägga ett personligt vittnesbörd" Det var de första stapplande stegen på förkunnarvägen. Allt från evangelisttiden och det första decennierna som pastor fanns ingen diskussion om predikans vara eller inte vara. Kristus bjöd oss predika och vi lydde ordern. Det var också tiden före dataåldern och internet. Bönhuset/kyrkan var samlingsplatsen och gemenskapen där alla åldrar möttes. Sedan har tiderna förändrats, men inte människans behov av försoning, gemenskap mm. Bibeln har förnyats genom nya översättningar. Och predikan är ju den "översättning" som förkunnare i alla tider har att förmedla. Förkunnelsen sker inte bara med ord - det är ju framförallt genom våra liv vi förkunnar!
Jag har aldrig känt ångest inför en predikan (men allt från förväntan, förtröstan till vånda)
Jag tycker att man alltid skall fråga sig vad vi håller på med: är detta rätt och riktigt just nu? Jag kan inte ifrågasätta Guds ord och förkunnelsen av Guds ord. Men formen och innehållet behöver vi samtala om. Kanske förs det samtalet bäst i vår kontakt med människor utanför kyrkorna.
Det du skriver om självrannsakan är viktigt. Jag har alltid låtit predikotexten tala till mej först innan jag förmedlat den till andra. Ofta har det blivit en predikan för mej först. Det jag säger nu, vädjar nu, uppmanar till nu - är jag redo att ta det till mej, låta det förvandla mej? Eller predikar jag "för andra bara"?
Det viktigaste med predikan måste vara att den berör människor, att Ordet på nytt bli kött, blir verklighet.
Göran Hägg, litteraturvetare och författare av böcker i retorik, betecknar sig inte som kristen, men har ett intresse i religion som företeelse och kulturbärare.
Han kommenterar en avhandling av en präst (Elisabeth Arborelius). Avhandlingen visar att församlingsborna söker sig till kyrkan för dop,vigsel och begravning och att folket underkänner varannan präst. Han säger "för att inte tappa medlemmar söker man anpassa sitt språk efter det som alla vill ha med resultat att budskapet hamnar i bakgrunden eller, i värsta fall, helt tappas bort. Det är som om kyrkan inte anser att man är ett religiöst samfund. Man vet inte riktigt vad man finns till för, så man frågar medlemmarna vad de vill ha." Satsa på större tydlighet i ditt budskap, tala klarspråk, är hans råd till svenska kyrkan.
Det här kan gälla frikyrkan också!
Ibland kan vi känna inför predikan något av det Jeremia kände " "Jag bryr mig inte om honom, aldrig mer skall jag tala i hans namn - då blir det i mitt bröst som brann där en eld, innestängd i mitt innersta. Jag försöker stå emot men förmår inte"
Min önskan är att vi skulle få känna hur elden brinner i vårt innersta, längtan att få förmedla glädjebudskapet på ett språk och i en form som berör.
Det här blev väldigt långt och kanske ostrukturerat - men det var tankar som dök upp i mitt inre.
Jag önskar dej Guds välsignelse och frid vid predikoförberedelsen och avslutar med en dikt jag skrev för ett antal år sedan.
BÖN INFÖR PREDIKAN
O, låt det ske idag, jag ber,
att när Ditt ord vi hör,
Du till den trötte styrka ger
och tankar som berör!
Vi hört det många gånger förr,
men somt gick oss förbi.
Nu ber vi om en öppen dörr,
en famn att vila i.
Låt undret ske, om blott hos en,
att bördor lyftes av.
Ditt tilltal i förlåtelsen
har räckvidd som ett hav.
Amen.se siktar – september 2010
Fotocredd: Håkan Dahlström på flickr
Ytterligare ett uppdrag jag fick från referensgruppen var att inför varje månad göra enkel skiss på vad jag hoppas åstadkomma och i slutet på månaden sammanfatta densamma. Om jag gör det öppet och transparent så är chansen också större att jag får saker gjorda och att jag gör mer alerta prioriteringar i hur jag lägger min tid.
Så. Here goes.
.
I september siktar jag på att
* sända minst en gudstjänst via bambuser och skriva en utförlig guide kring hur man live-sänder gudstjänster
* göra om utseende och funktioner på Amen.se
* hjälpa igång blipastor.nu
* hjälpa minst en kristen ledare igång med twitter
* hjälpa en nystartsförsamling med webnärvaro
* hjälpa församlingarna i rönninge med webrekrytering till sin alpha-satsning
* lära mig hur man gör bra rapporter i google analytics
Sju punkter. Det känns fullkomligt på nåt vis. Eftersom detta är första gången jag gör en plan på det här viset är det såklart svårt att veta om jag ligger på rätt nivå, men det får vi utvärdera allt eftersom.
Är det nåt jag borde haft med men som saknas i punkterna ovan?
Predikan?
Jag ska predika på söndag. Det är alltid en ångest när man ska förbereda predikan. Jag har tidigare, både i predikan och på annat håll, ifrågasatt predikans form och metod. Det finns givetvis mycket goda saker med predikan, men det finns också ett antal aspekter i den som jag tycker vi borde ta tag i och fundera på om vi verkligen vill stå för och förmedla.
Hursomhelst. När jag nu förbereder predikan igen inser jag att det finns en oerhört god aspekt med predikan, som jag själv inte riktigt reflekterat över tidigare. Predikan tvingar mig alltid till egen självrannsakan. Kan jag stå för det jag tänker säga? Kan jag stå för att jag inte säger det här? Osv. Detta är givetvis oerhört nyttigt. Och jobbigt såklart. Det är mycket troligt att detta är en del av min skepsis till predikan. (Självrannsakan.)
Fundera gärna vidare med mig kring detta här nedan..
Dundersemestern har kommit till ända
Många semesterdagar, plus lite flex, plus lite pappadagar blev en väldigt lång och skön sommar med familjen. Det innebar också att jag har fått möjlighet att verkligen se fram emot att börja jobba igen. Som ni sett så har jag tjuvstartat lite med några sammanträden och SSWC. Jag har en del nya idéer med hur jag ska fortsätta projektet. Några kommer ni se alldeles snart, någon har ni redan sett och några kommer nog dröja ett tag. Hursomhelst så är jag igång igen. Det känns bra!
TACK #SSWC. Om begränsningar och möjligheter.
Under hela året sen jag började jobba med Amen.se har jag hört mycket om Sweden Social Web Camp. Å ena sidan har jag nu sett mycket fram emot att få delta i år, men å andra sidan har jag inte kunnat känna annat än att det varit en väl stor hype kring arrangemanget. Var man än vänder sig så har det varit lovord och superpepp.
Min egen upplevelse av årets SSWC började med att jag efter ett antal vaknätter med småbarn var rätt så matt. Jag var både oförberedd och också ganska opepp. Väl på bussen inser jag att jag inte alls vet hur jag kommer bli mottagen. Själv tillhör jag ju egentligen inte bubblan, även om jag är en intresserad observatör som gör vissa inslag då och då. (Åtminstone var detta min självbild.) Kommer jag hamna utanför eller kommer det finnas folk att bonda med, osv.
Applikationsorkestern uppträdde efter ett övningstillfälle med endast smartphones som tillhyggen.
Det finns många saker som är speciellt med SSWC. Inte minst detta faktum att på den sociala webben, liksom på en konferens som denna, så bygger alla på sitt personliga varumärke. Alla tjänar på att vara trevliga, alla tjänar på att dela med sig och alla tjänar på att nätverka. Det blir trevligare så. Och trots att mycket handlar om att komma vidare själv så märks ingen tillgjordhet av. Inte alls. Det här är människor som vill hjälpa varandra framåt. Oerhört spännande och kreativt!
Ytterligare en sak som skapar den speciella stämning som SSWC hade är utan tvekan de begränsningar som på något sätt är inbyggda i konferensen. Begränsningar som både sorterar bort spam och tvingar fram kreativitet. Det jag talar om är främst fyra delar:
1. Avståndet. Campet ligger nästan inte ens i Sverige. (Tjärö i Blekinge skärgård.)
2. De primitiva förhållandena. Vi bor i tält och har inga vanliga konferensfaciliteter. Dåligt nät och dåligt skydd för regn, etc.
3. Det begränsade deltagarantalet. Först till kvarn gäller.
4. Det finns inget program. Deltagarna skapar programmet själva.
Griden med sessions som crowdsourcats fram efter att vi anlänt till ön.
Dessa begränsningar gör att endast de som är allra mest intresserade av ämnet kommer bemöda sig om att skaffa sig biljett i tid, orka bo i tält och åka buss i tio timmar för att nå destination. De som verkligen vill delta, lära sig och dela med sig av sitt eget.
Dessa begränsningar gör att vi tvingas göra saker på sätt som vi inte brukar göra dem, vilket också öppnar kreativiteten på andra håll. Detta är en välkänd metod som inte minst Lars von Trier förfinat i t ex Dogma-genren och sin USA-trilogi.
Slutsatsen för mig blev alltså att även jag hade ett fantastiskt SSWC, trots att jag på några sätt var en udda fågel. Å andra sidan upptäcker man efterhand att det är väldigt många som endera redan är engagerade i kyrkan på olika sätt eller som har en kyrklig bakgrund. Definitivt fler än genomsnittet i Sverige!
Det ska också sägas att jag uppenbarligen har ett yrke som bara till sin enklaste beskrivning lockar till omedelbart engagemang, vilket såklart skapade ett antal spännande samtal bara det. "Pastor på internet" skapar reaktioner.
Förmodligen är det ändå så att jag inte hört alla åsikter om detta än och jag är långt ifrån mättad på dessa, snarare tvärtom. Deltog du på SSWC och inte fick tillfälle att ge din take på området kyrka och internet så hoppas jag verkligen att du kan ge ett litet avtryck i kommentarsfältet: Begränsningar eller möjligheter - Himmel eller helvete?
Rädslor och referensgrupp
Jag har just satt mig på buss till Karlstad (jag börjar kunna det här nu) efter en oerhört lyckad dag med referensgruppen för Amen.se. Lyckad för projektet åtminstone. Själv är jag både lite skärrad men också väldigt taggad. Detta är nämligen något jag saknat såhär långt i projektet - någon som lagt sig i och vågat säga emot. Några som utmanar mina bekväma mönster i hur projektet sköts.
Jag håller ju med i kritiken som framförs, men det är inte lätt att ta sig ur invanda mönster. Jag är rädd för vad som händer om jag själv skulle göra det jag uppmanar alla andra att göra - vad händer om jag själv skulle blotta mig själv? Jovisst, jag har alla svar och jag har alla invändningar - jag gör ju mitt bästa för att övertyga andra att vara personliga. Men utan att vara ett föredöme själv så blir det inte särskilt förtroendeingivande och ger förmodligen inte särskilt mycket utdelning, även om det låter bra.
Så vad handlar detta om egentligen? Kommer Amen.se förvandlas till Nils privata funderingar om livet? Nej. Givetvis inte. Däremot så behöver jag återigen påminnas om att det faktiskt är jag som har förtroende att driva projektet Amen.se och det är ingen annan som driver det. Jag har förtroendet för den person jag är. Knappast för min tekniska eller internetska kompetens jag har (jag kan varken koda eller programmera det minsta lilla). Eftersom det är jag som fått förtroendet så är det också rimligt att det faktiskt syns mer av mig på bloggen. Jag är också pastor, och en pastor ska ju stå i rampljuset, står inte det nånstans i Bibeln?
Kontentan är att Amen.se kommer att fortsätta som vanligt, men dessutom med personliga inlägg då och då, som handlar om vad jag brottas med och gläds över just nu. Både vad gäller kyrka-internet men också tro, tvivel, församling, kallelse och gudstjänst. Förmodligen.
Så, hur utmanar man sina rädslor? Det finns givetvis inget annat sätt än att ge sig rätt ut i det. Att dessutom skapa förväntningar även hos andra hjälper en att komma över den där tröskeln som man faktiskt själv också vill komma över. Ronnestam skriver bra om precis detta utifrån sitt besök på #SSWC, som jag själv kommer rapportera mer om inom kort.
Fotocredd: Pseudoliterat på flickr
Tack Mia, Pia, Pernilla, Emanuel, Stefan och Micke! Detta var precis vad projektet och jag behövde.
.
Om kyrka och internet och ett sekulariserat land [till #SSWC-boken]
Fotocredd: id-iom på flickr
Vi i kyrkan är ju inte riktigt som dom där andra. Dom där utanför. Och dom där utanför är ju inte riktigt som oss. Vi i kyrkan.
För att vara krass så ligger det ju en del i det där. På både gott och ont. Samtidigt är vi vanliga människor allihop, med gåvor, brister och olika typer av hopp.
För egen del tror jag att kyrkan behöver vara nånting annat än resten av världen. På nåt sätt krävs det för kyrkans existensberättigande. Det är vår kallelse att visa på ett annat sätt att leva. Ett sätt att leva som inte präglas av girighet, hämndlystnad och först och främst mig själv.
I stora stycken har vi misslyckats. Givetvis. Trots våra misslyckanden är det här kallelsen som kristen är och förblir. På samma gång tror jag att en viktig anledning till att vi så ofta hamnat fel i kyrkan är en vi-och-dom-mentalitet som grott snett ur samma kallelse. Vi tror att vi behöver hålla oss för oss själva för att kunna klara av att leva ett rent liv, medan kallelsen kanske snarare handlar om att vara ett alternativ mitt ibland folk. Åtminstone verkar det så om man ser på Jesu liv.
Det är här det blir så intressant när internet kommer in i bilden. Men först en historisk exposé.
Historiskt sett har Sverige varit ett av Europas mest religiöst styrda länder med en oerhört stark statskyrka - de enda som inte av lag var tvungna att vara medlemmar i Svenska Kyrkan, den enda kyrkan, var judar. Religionsfrihet fanns inte på kartan i början av 1800-talet. Följden av detta blev också en ojämförligt stark reaktion mot institutionell religion, först initierad av frikyrkorörelsen, som drev frågan om religionsfrihet och sen ytterligare driven främst av de akademiska institutionerna i mitten på 1900-talet som rent krasst önskade avlägsna teologin helt från akademin. (Som om teologin skulle bli mer vettig då?)
Väldigt kortfattat kan man säga att detta är anledningen till att Sverige är så sekulariserat, kanske världens mest sekulariserade land.
Sekulariseringen har flera sidor. Som frikyrkokristen är jag oerhört tacksam för att kyrka och stat idag har så lite med varandra att göra och att vi faktiskt har religionsfrihet i Sverige. Det är också så att sekulariseringen på många sätt har varit en nyttig reningsprocess för kyrkorna i Sverige. De frågor som sekulariseringen krävt svar på är de facto relevanta! Dessvärre har vi under 1900-talet varit oförberedda och inte minst ovilliga att ge svar på tal, vilket också resulterat i att vi bara är en bråkdel kristna i Sverige idag mot hur det såg ut i början av 1900-talet. Istället för att möta kritiken och delta i samtalet så gömde vi oss i våra kyrkor, hoppades på att väckelsen skulle komma tillbaka och önskade att folk skulle sluta upp att va så dumma som att ställa frågor och kräva svar..
Detta är givetvis en grov generalisering, men det ligger ändå en del sanning i beskrivningen. Vi har i kyrkan haft tillräckligt fullt upp med att hålla ordning på oss själva för att orka med att bemöta den kritik som kom utifrån. Det kunde väl förresten nån annan göra, som pastorn, eller biskopen, eller samfundsledningen?
Det som händer i och med den sociala webben är att vi inte längre har möjlighet att stänga in oss i våra kyrkor på samma sätt. Vi kommer inte kunna fly kritiken utan tvingas både stå till svars, möta och, inte minst, ta lärdom av samtalet som redan förs bland människor. Det kommer att smärta både människor men kanske främst gamla och tröga institutioner som mitt eget samfund, Missionskyrkan, men det kommer också leda till att vi kommer närmare det Jesus från början pratade om, och levde. Det är min övertygelse.
Det är såklart vanskligt att hävda att internet skulle vara kyrkans frälsare. Det tror jag inte per se, men jag tror däremot att det öppna samtalet kan vara kyrkans räddning. I bästa fall kan internet vara en katalysator till det öppna samtalet.
Med hjälp av internet öppnas våra tidigare stängda gemenskaper upp. Som enskilda kristna hamnar vi, med hjälp av sociala medier som Facebook och Bambuser, ofrivilligt i samtal om våra djupaste övertygelser och vad som är viktigast i just mitt liv. När vi själva tvingas formulera vad vi tror på så blir idéerna verklighet. Detta gäller kristen som ateist, nörd som Svensson.
Detta är anledningen till att kyrkan behöver internet. (Och att internet behöver kyrkan?)
Knappar.
Kategorier
Tag Cloud
Google Translator
Amen.se kortfattat.
Senaste kommentarer
- brynte: Du kan inte låna nån väns tfn? Facebook gör såhär för att undvika robotprogram som sprider skräp..
- Monaisa Liljenberg: JAG HAR LETAT FLERA TIMMAR för att hitta någonstans att skriva om mitt problemm Jag är medlem i...
- Jakob Törneke: I like! Kul om inte annat för att det blir konkret att det händer något, blogguppdateringar i all...
- brynte: Jag har dig att tacka.
- brynte: Tack!
brynte @ twitter
-
nils bryntesson: Samtidigt. Det finns också en anledning till att jag tackar jag till predikningar..
-
nils bryntesson: Inskolning av dottern (@ Förskolan Örnen) http://4sq.com/ao20QK
-
nils bryntesson: Nu har jag äntligen sett #sswc filmen och därmed konstaterat att jag verkar ha undkommit kameran helt och hållet. http://bit.ly/9XQeRz
Sidor
- Chatt
- Hela Kyrkans Hemsida
- Internetevangelismday – 70 tips
- Om projektet
- Pågående projekt
- Torsdagsbön