Guds rike på internet #17: Kyrkan måste lära sig nätkulturen

november 30, 2009 i inspiration,online,syfte,Visioner med 14 kommentarer

Stefan Gelfgren är idéhistoriker och arbetar på HUMlab vid Umeå universitet. Som forskare har han främst behandlat förhållandet mellan kyrkliga och samhälleliga förändringsprocesser genom historien. Är med i ett forskningsprojekt om helighet i virtuella rum. Här bloggar han och här twittrar han.

Internet kommer att vara en väsentlig del av vår värld och vår världsbild inom överskådlig framtid. Därmed är det klart att kyrkan och dess representanter måste använda sig av nätet! Frågan är bara varför och till vad.

Som läget ser ut nu verkar ”alla” springa till nätet i hopp om att öka kontaken med sina anhängare – företag, politiska partier, intresseorganisationer … och kyrkan. För kyrkans del handlar det bland annat om att använda nätet som missionsverktyg genom att sprida det kristna budskapet till onådda grupper, att finnas där folk finns, att bygga relationer genom sociala medier och att trösklarna till kyrkorna skall sänkas.

Allt detta är relevant, men jag tycker ändå att man bör fråga sig vad nätengagemanget får för konsekvenser för kyrkan, ifall den kan leva upp till det och om kyrkan är beredd på denna förändring. Hursomhelst finns det viktiga lärdomar att dra av en kyrklig närvaro på nätet.

Det är inte första gången kyrkliga representanter använder sig av den för sin tid modernaste informationsteknologin – tänk ex.vis Luther och boktryckarkonsten eller 1800-talets svenska väckelserörelse. Men vad händer idag då? Kanske inte så mycket ännu i Sverige (om man jämför t.ex. med USA), men det finns helt klart ett intresse att ta kyrkan in i cyberrymden. Svenska kyrkans satsning på en bönewebb inför kyrkovalet och kyrkomötets inriktningsbeslut mot en ökad webbnärvaro är tydliga exempel. Bloggande och twittrande samfundsledare är andra exempel. Även församlingar och samfund med grupper och fan sidor på Facebook kan läggas till listan etc.

Syftet med webbsatsningarna är vanligtvis att kommunicera och sprida Guds ord. Till sammanhanget hör en upplevd (och reell) sekulariseringsprocess som tyder på att kyrkan och kristenheten har ett kommunikations- och därtill ett relevansproblem. Men för att kommunicera ett budskap som inte känns relevant för nutidsmänniskan hjälper inga medier hur bra de än må vara. Kyrkans problem idag är inte att man kommunicerar för dåligt utifrån ett tekniskt hänseende, utan att budskapet (inbäddat i människor och kyrklig struktur) inte är tillräckligt trovärdigt för många. Att tro att ny kommunikationsteknik skall fixa saken är för enkelt.

Jag tror ändå att kyrkan faktiskt har något väsentligt att lära av Internet och den digitala kulturen. Nätet är inte bara viktigt som kommunikationsverktyg. Som en integrerad del av mångas vardag formar Internet också vårt sätt att se på världen (på gott och ont). Det är därför kyrkan bör engagera sig på nätet – för att lära sig hur världen idag ser ut och även dra lärdom av de många positiva saker som händer där. Kyrkan behöver lära sig av web 2.0! Via tjänster som YouTube, Facebook, Wikipedia, bloggar, del.icio.us, Flickr o.s.v. skapar användarna innehållet. Utan användare inget innehåll. Därtill deltar och interagerar användarna med varandra via statusuppdateringar, kommentarer och vänförfrågningar. Om man ser på vad som skapas är det ofta både engagerat och kreativt – tänk bloggar, musik, Facebook-upprop, digital konst, fanzines, YouTube-klipp etc. Människor saknar inte engagemang för det som upplevs relevant. Vår samtid och vi människor formas av denna nätkultur.

Här har kyrkans ofta enkelriktade och hierarkiska struktur och kommunikationsmodell en del att lära och ta efter. Hur skapar kyrkan egentligen medverkande, delaktighet och engagemang?

En kyrka eller dess representanter kan skapa sig en interaktiv webbnärvaro i morgon, men om kyrkan visar upp en öppen och kommunikativ yta på webben måste det också märkas i den dagliga verksamheten för att upplevas trovärdig. Men oavsett en aktiv webb eller inte bör kyrkan lära av utvecklingen på nätet – för där tror jag den verkliga utmaningen och möjligheten ligger idag.

Om Stefan Gelfgren:

Alla poster av  |  Personlig Blogg  |  Twitter  |  Facebook  |  Share By Email

  • Pingback: Gästbloggare « Churchandinternet Blog

  • http://amen.se/ brynte

    Du väckte en intressant tanke hos mig, apropå användargenerering. Inom frikyrkan har vi alltid haft en stor och viktig tradition av lekmannamedverkan och frikyrkan var också en av de viktigaste demokratirörelserna kring sekelskiftet. Den användarbaserade verksamhet som nu är aktuell på internet var vi i själva verket långt före med. Dessvärre verkar vi nu bli omsprungna och bortkollrade. Kanske kan internet (också) lära oss komma tillbaka till våra viktiga rötter. Att återupptäcka glädjen i att få bidra istället för att göra det av plikt och för att vi alltid har gjort så.

    Hänger ni med?

    Du skriver också att internet inte kan vara lösningen. Jag antar att du läste Emanuel Karlstens gästpost här för nån månad sen (ok, du kommenterade den faktiskt :-) . I kommentarsfältet nedan så går han så långt att han menar att internet faktiskt kan vara lösningen för kyrkan, i sig självt. Intressant tycker jag! http://amen.se/2009/10/13/guds-rike-pa-internet-07-internet-och-evangelisation-bygger-pa-samma-sak/

    • http://churchandinternet.wordpress.com/ Stefan Gelfgren

      Kul att du gör kopplingen tillbaka till den tidigare frikyrkorörelsen, och det finns också tydliga beröringspunkter, både vad gäller användandet av modern informationsteknik, tilltron till den och även till lekmannaengagemanget. Jag tror också att (fri)kyrkan skulle vinna på återerövra lekmannaengagemanget, ett ”vildare” sådant, som går utanför det strukturerade engagemanget som idag ofta finns via styrelser, fikagrupper, barngrupper osv. Släpp loss engagemanget! Lita på frivilligkrafterna!

      Sedan tror jag faktiskt inte att internet i sig är lösningen. För mig är internet bara en teknik för kommunikation – inte kyrka. Kyrkan består av människor som i sin tur förmedlar/kommunicerar kyrkan och vad den står för till sina medmänniskor. Vi kan lära oss av tekniken och dess inneboende värden (positivt och negativt), men till sist handlar det om trovärdighet i nära möten med människor, på alla nivåer. Det är där jag menar att den digitala kulturen bör genomsyra hela kyrkan så att det inte stannar med en flashig webbsida.

      Men det finns mer negativa aspekter av internetkulturen som kyrkan också måste förstå och förhålla sig till. Vad innebär det om kyrkan börjar att marknadsföra sig som en produkt bland andra? Hur ställer man sig till det informationsflöde människor översköljs av via olika medier – på vilket sätt skall man vara en del av det? Hur förhåller man sig till den ganska narcissistiska kultur som cokså är en del av nätet? Men det är ett annat blogginägg.

      • http://amen.se/ brynte

        vildare lekmannaengagemang. det begreppet ska jag ta till mig!

        givetvis är inte internet kyrka. jag skulle nog ändå säga att det är mer än ett verktyg för kommunikation. det är ett påtvingat transparent torg där alla befinner sig. att inte ge sig ut dit på internets villkor stämmer överens med vårt handlande under stora delar av 1900-talet där vi stängt in oss i våra kyrkor. på internet har man inte möjlighet att stänga in sig på samma sätt. ger vi oss ut på internet tvingas vi bli mer öppna mot resten av samhället och vi tvingas konfronteras med vanliga människor och kanske inser vi då också att vi både har nåt att lära och att dela med oss osv. osv.

        kritiken mot internet som _lösningen_ är nog snarare det du tar upp i sista stycket snarare än att internet inte är kyrka (vilket få påstår, åtminstone i Sverige). när vi börjar använda internet mer och mer så måste vi också förhålla oss till narcissismen och produkten Jesus. DET är relevant.

        • http://churchandinternet.wordpress.com/ Stefan Gelfgren

          Visst, Internet är mer än bara ett kommunikationsverktyg. Som jag skrev i ursprungsinlägget tror jag att nätet till och med formar vårt sätt att se på världen. Man kan dock använda Internet på flera olika sätt, och bara för att kyrkor (i värsta fall endast ”webbenheten”) börjar använda nätet i större utsträckning betyder det inte att kyrkan på alla plan automatiskt öppnar upp sig. Språkbruk, referensramar, attityder, mm, brukar ibland nämnas som stötestenar för folk i deras kontakt med kyrkan, och även sådant förmedlas via nätet.

          Här måste man arbeta aktivt och visionärt, på alla plan, för att ändra de mönster som etablerats, som du skriver, under stora delar av 1900-talet. Man måste lära sig ”läsa av” och förstå Intenet som medium., och det gör man genom att vara aktiv. Och jag tror definitivt att att ett större engagemang på nätet är en väg framåt.

          • http://amen.se/ brynte

            Vi har ett gediget arbete att ta tag i. Tur att vi inte är ensamma.

  • http://amen.se brynte

    Du väckte en intressant tanke hos mig, apropå användargenerering. Inom frikyrkan har vi alltid haft en stor och viktig tradition av lekmannamedverkan och frikyrkan var också en av de viktigaste demokratirörelserna kring sekelskiftet. Den användarbaserade verksamhet som nu är aktuell på internet var vi i själva verket långt före med. Dessvärre verkar vi nu bli omsprungna och bortkollrade. Kanske kan internet (också) lära oss komma tillbaka till våra viktiga rötter. Att återupptäcka glädjen i att få bidra istället för att göra det av plikt och för att vi alltid har gjort så.

    Hänger ni med?

    Du skriver också att internet inte kan vara lösningen. Jag antar att du läste Emanuel Karlstens gästpost här för nån månad sen (ok, du kommenterade den faktiskt :-) . I kommentarsfältet nedan så går han så långt att han menar att internet faktiskt kan vara lösningen för kyrkan, i sig självt. Intressant tycker jag! http://amen.se/2009/10/13/guds-rike-pa-internet-07-internet-och-evangelisation-bygger-pa-samma-sak/

    • http://churchandinternet.wordpress.com Stefan Gelfgren

      Kul att du gör kopplingen tillbaka till den tidigare frikyrkorörelsen, och det finns också tydliga beröringspunkter, både vad gäller användandet av modern informationsteknik, tilltron till den och även till lekmannaengagemanget. Jag tror också att (fri)kyrkan skulle vinna på återerövra lekmannaengagemanget, ett ”vildare” sådant, som går utanför det strukturerade engagemanget som idag ofta finns via styrelser, fikagrupper, barngrupper osv. Släpp loss engagemanget! Lita på frivilligkrafterna!

      Sedan tror jag faktiskt inte att internet i sig är lösningen. För mig är internet bara en teknik för kommunikation – inte kyrka. Kyrkan består av människor som i sin tur förmedlar/kommunicerar kyrkan och vad den står för till sina medmänniskor. Vi kan lära oss av tekniken och dess inneboende värden (positivt och negativt), men till sist handlar det om trovärdighet i nära möten med människor, på alla nivåer. Det är där jag menar att den digitala kulturen bör genomsyra hela kyrkan så att det inte stannar med en flashig webbsida.

      Men det finns mer negativa aspekter av internetkulturen som kyrkan också måste förstå och förhålla sig till. Vad innebär det om kyrkan börjar att marknadsföra sig som en produkt bland andra? Hur ställer man sig till det informationsflöde människor översköljs av via olika medier – på vilket sätt skall man vara en del av det? Hur förhåller man sig till den ganska narcissistiska kultur som cokså är en del av nätet? Men det är ett annat blogginägg.

      • http://amen.se brynte

        vildare lekmannaengagemang. det begreppet ska jag ta till mig!

        givetvis är inte internet kyrka. jag skulle nog ändå säga att det är mer än ett verktyg för kommunikation. det är ett påtvingat transparent torg där alla befinner sig. att inte ge sig ut dit på internets villkor stämmer överens med vårt handlande under stora delar av 1900-talet där vi stängt in oss i våra kyrkor. på internet har man inte möjlighet att stänga in sig på samma sätt. ger vi oss ut på internet tvingas vi bli mer öppna mot resten av samhället och vi tvingas konfronteras med vanliga människor och kanske inser vi då också att vi både har nåt att lära och att dela med oss osv. osv.

        kritiken mot internet som _lösningen_ är nog snarare det du tar upp i sista stycket snarare än att internet inte är kyrka (vilket få påstår, åtminstone i Sverige). när vi börjar använda internet mer och mer så måste vi också förhålla oss till narcissismen och produkten Jesus. DET är relevant.

        • http://churchandinternet.wordpress.com Stefan Gelfgren

          Visst, Internet är mer än bara ett kommunikationsverktyg. Som jag skrev i ursprungsinlägget tror jag att nätet till och med formar vårt sätt att se på världen. Man kan dock använda Internet på flera olika sätt, och bara för att kyrkor (i värsta fall endast ”webbenheten”) börjar använda nätet i större utsträckning betyder det inte att kyrkan på alla plan automatiskt öppnar upp sig. Språkbruk, referensramar, attityder, mm, brukar ibland nämnas som stötestenar för folk i deras kontakt med kyrkan, och även sådant förmedlas via nätet.

          Här måste man arbeta aktivt och visionärt, på alla plan, för att ändra de mönster som etablerats, som du skriver, under stora delar av 1900-talet. Man måste lära sig ”läsa av” och förstå Intenet som medium., och det gör man genom att vara aktiv. Och jag tror definitivt att att ett större engagemang på nätet är en väg framåt.

          • http://amen.se brynte

            Vi har ett gediget arbete att ta tag i. Tur att vi inte är ensamma.

  • http://churchandinternet.wordpress.com/ Stefan Gelfgren

    Japp. Det är bara att köra!

  • http://churchandinternet.wordpress.com Stefan Gelfgren

    Japp. Det är bara att köra!

  • Pingback: Relationer på nätet – ryms både framgång och misslyckande? « Churchandinternet Blog