Borde alla pastorer finnas på Twitter?

Nej, mobiltelefon är givetvis inte absolut nödvändigt, men jag kan nog tycka att alla pastorer borde ha och använda en mobiltelefon.

För mig handlar det inte om var man når alla utan om det hjälper mig att utföra min kallelse. Jag kan definitivt inte nå alla per telefon, det skulle ta för mycket tid, men telefonen hjälper mig ändå att fullfölja min kallelse. Det behöver egentligen inte va svårare änså. Tror jag iaf.

Tror inte jag förstår vad du menar. Jag tror ALLA pastorer borde ha och använda mobiltelefon. Det är en no-brainer. Och eventuellt också Twitter, fast det är nog lite för tidigt att avgöra i Sverige ännu. Det ska inte avfärdas utan vidare eftertanke iaf, imo.

”Jag tror ALLA pastorer borde ha och använda mobiltelefon.”
Hehe, ja det kunde vi nog redan lista ut att du gör.
Jag vet inte riktigt vad jag tror om det. Du får gärna motivera lite mer varför du tror just så.

Bara för att det finns många fördelar med något som till synes har få nackdelar behöver väl inte det betyda att alla borde använda sig av det. Det finns säkert de som inte kommer ha någon alls nytta av fördelarna men däremot har stora problem med någon av de få nackdelarna som kanske ändå finns där. Eller något sånt… =)

Alla pastorstjänster ser inte likadana ut. Jag tror det beror lite på hur målgruppen ser ut på platsen och i sammanhanget pastorn är verksam.

Kvalitet över kvantitet tänker jag… Det är inte alltid dåligt att arbeta ”smalt”. Och i vissa fall kan jag tänka mig att en sak som att alltid gå runt med en mobiltelefon snarare blir till besvär än till nytta. Att ha ett twitterkonto kanske inte kan vara till besvär dock, men däremot så kanske det är det att försöka hålla sig uppdaterad genom det. För någon som aldrig sitter framför datorn annars kan jag tänka mig att det bara blir till ett (i vissa fall onödigt) extra ansvarsområde. Dvs. att hela tiden behöva komma ihåg att ”ja justja, jag måste kolla twittern också”.

Jag tror att det är viktigare att satsa på att de som VERKLIGEN skulle kunna ha nytta av twitter och liknande får upp ögonen för det än att försöka pusha fram det som något allmängiltigt behov. Ett exmpel kan vara att ha ett samtal med en person om hur twitter kan vara till hjälp för just den personen istället för att skriva en artikel riktad till en större massa för att så många som möjligt ska börja engagera sig mer genom twitter.

Som sagt, det är just detta att ”alla” måste ha twitter, mobiltelefon och facebook som jag protesterar emot, inte att de många gånger kan vara bra och nyttiga verktyg.

Genom att använda ordet ”alla” och att det är en ”no-brainer” så förutsätts att samtliga pastorer, utan undantag, har kallelsen att missionera på nätet, eller har en målgrupp som finns på nätet, eller för den delen har en målgrupp som har behov av en ständigt tillgänglig pastor.

Jag menar att det finns kallelser där inget av detta behövs, till exempel de som arbetar med socialt och ekonomiskt svaga grupper med invandrare eller äldre. En tillgänglighet IRL är betydligt mycket mer värdefull för dessa grupper än en cybernärvaro, ja jag skulle till och med gå så långt att jag vill påstå att en IRL närvaro slår en cybernärvaro varje gång!

Nu finns inte möjlighet att nå alla med en IRL närvaro och tillgänglihet i cyberrymden är en tillgång i dessa fall… Men…

Men för att spinna vidare.
Ska en pastor ha två facebook sidor? En som pastor och en privat, eller förutsätts pastorn alltid vara pastor? Svenska Kyrkan hade något bråk om detta för ett tag sedan och har tagit fram riktlinjer om jag inte minns fel… Vet du något om det?

Tja. Hur mäter man?

Givet.
Vissa själavårdsssamtal kan säkert vara lättare att ha på nätet eller liknande.

Men det betyder för det första inte att alla pastorer ska syssla med den typen av själavård, till det har vi framsynt nog skaffat en internetpastor

För det andra så menar jag att en personlig kontakt är viktigare än en cyberkontakt, människan mår inte bra utan mänskliga kontakter. Men liksom jag inte kan tvingas att ha vare sig twitter eller blogg som pastor, även om jag nu har det, så kan inte någon tvingas till ett personligt möte. Det är en two-way-street så att säga.

Sedan menar jag att ha en facebook profil, blogg, twitter och mobiltelefon inkräktar på möjligheten att få vara privatperson och otillgänglig ibland.
Det finns till exempel en präst som hamnade i en konflikt då han ignorerade någon på facebook. Ska det vara en privat sfär eller inte?

Själv menar jag att kallelsen till pastor nog innebör att man ger upp mycket av sitt privatliv och alla internets sociala forum hjälper till att minska den privata sfären.

Jag själv har haft en hel del själavårdande samtal över nätet och jag känner ett starkt intresse av att kunna utöka detta, förbättre metoderna. Många som Nils har skrivit har lättare att uttrycka sig genom det skrivna orden och även om man ibland kan missuppfatta saker då man inte ser skiftningar i språket som när man lyssnar går det alltid lätt att återgå och sen fråga vad personen menade.
En ensam person kan dessutom kontakterna via nätet vara livlinan och till och med den enda möjligheten till att faktiskt få vänner som denne senare kan träffa. Ensamma behöver på så vis inte vara lika isolerade längre utan nätet erbjuder vänskap på andra platser än just där du befinner dig. Jag tror man ska sluta jämföra kontakter mellan nät och IRL. Det kan betyda enormt olika för olika och det behöver inte värderas på något vis.

Däremot är inte alla kallade att göra samma saker och därför är det så enormt bra att det finns folk som är kallade till olika saker.

Och glöm inte att det finns en stor hög diakoner ute i vårt land som har samma viktiga betydelse som pastorerna när det kommer till dom här frågorna.