Däremot är inte alla kallade att göra samma saker och därför är det så enormt bra att det finns folk som är kallade till olika saker.

Och glöm inte att det finns en stor hög diakoner ute i vårt land som har samma viktiga betydelse som pastorerna när det kommer till dom här frågorna.

Men det betyder för det första inte att alla pastorer ska syssla med den typen av själavård, till det har vi framsynt nog skaffat en internetpastor

För det andra så menar jag att en personlig kontakt är viktigare än en cyberkontakt, människan mår inte bra utan mänskliga kontakter. Men liksom jag inte kan tvingas att ha vare sig twitter eller blogg som pastor, även om jag nu har det, så kan inte någon tvingas till ett personligt möte. Det är en two-way-street så att säga.

Sedan menar jag att ha en facebook profil, blogg, twitter och mobiltelefon inkräktar på möjligheten att få vara privatperson och otillgänglig ibland.
Det finns till exempel en präst som hamnade i en konflikt då han ignorerade någon på facebook. Ska det vara en privat sfär eller inte?

Själv menar jag att kallelsen till pastor nog innebör att man ger upp mycket av sitt privatliv och alla internets sociala forum hjälper till att minska den privata sfären.

Och även när man jobbar med socialt utsatta så lär en mobiltelefon vara ett ovärderligt verktyg. Att inte Magnus Malm har en mobiltelefon eller ens en mailadress är en annan sak. Han har ju gjort ett statement i och med det som iofs är intressant men är ganska långt både från den verklighet de flesta av oss lever i och det vi diskuterar här.

Apropå Facebook och olika konton så måste det givetvis vara upp till var och en. För egen del tycker jag det sänder konstiga signaler att dela upp sin personlighet i två konton.

Genom att använda ordet ”alla” och att det är en ”no-brainer” så förutsätts att samtliga pastorer, utan undantag, har kallelsen att missionera på nätet, eller har en målgrupp som finns på nätet, eller för den delen har en målgrupp som har behov av en ständigt tillgänglig pastor.

Jag menar att det finns kallelser där inget av detta behövs, till exempel de som arbetar med socialt och ekonomiskt svaga grupper med invandrare eller äldre. En tillgänglighet IRL är betydligt mycket mer värdefull för dessa grupper än en cybernärvaro, ja jag skulle till och med gå så långt att jag vill påstå att en IRL närvaro slår en cybernärvaro varje gång!

Nu finns inte möjlighet att nå alla med en IRL närvaro och tillgänglihet i cyberrymden är en tillgång i dessa fall… Men…

Men för att spinna vidare.
Ska en pastor ha två facebook sidor? En som pastor och en privat, eller förutsätts pastorn alltid vara pastor? Svenska Kyrkan hade något bråk om detta för ett tag sedan och har tagit fram riktlinjer om jag inte minns fel… Vet du något om det?

Och jag tycker givetvis också att pastorer behöver kunna hantera datorer och internet, på samma sätt som jag tycker att de behöver kunna prata i telefon.

Kvalitet över kvantitet tänker jag… Det är inte alltid dåligt att arbeta ”smalt”. Och i vissa fall kan jag tänka mig att en sak som att alltid gå runt med en mobiltelefon snarare blir till besvär än till nytta. Att ha ett twitterkonto kanske inte kan vara till besvär dock, men däremot så kanske det är det att försöka hålla sig uppdaterad genom det. För någon som aldrig sitter framför datorn annars kan jag tänka mig att det bara blir till ett (i vissa fall onödigt) extra ansvarsområde. Dvs. att hela tiden behöva komma ihåg att ”ja justja, jag måste kolla twittern också”.

Jag tror att det är viktigare att satsa på att de som VERKLIGEN skulle kunna ha nytta av twitter och liknande får upp ögonen för det än att försöka pusha fram det som något allmängiltigt behov. Ett exmpel kan vara att ha ett samtal med en person om hur twitter kan vara till hjälp för just den personen istället för att skriva en artikel riktad till en större massa för att så många som möjligt ska börja engagera sig mer genom twitter.

Bara för att det finns många fördelar med något som till synes har få nackdelar behöver väl inte det betyda att alla borde använda sig av det. Det finns säkert de som inte kommer ha någon alls nytta av fördelarna men däremot har stora problem med någon av de få nackdelarna som kanske ändå finns där. Eller något sånt… =)

Men frågan var nu en gång ställd och formulerad med ordet ”alla” i sig och i texten var svaret ”For next generation pastors it’s a no-brainer” och detta protesterar jag mot.

För mig handlar det inte om var man når alla utan om det hjälper mig att utföra min kallelse. Jag kan definitivt inte nå alla per telefon, det skulle ta för mycket tid, men telefonen hjälper mig ändå att fullfölja min kallelse. Det behöver egentligen inte va svårare änså. Tror jag iaf.

För mig handlar det inte om var man når alla utan om det hjälper mig att utföra min kallelse. Jag kan definitivt inte nå alla per telefon, det skulle ta för mycket tid, men telefonen hjälper mig ändå att fullfölja min kallelse. Det behöver egentligen inte va svårare änså. Tror jag iaf.

För mig handlar det inte om var man når alla utan om det hjälper mig att utföra min kallelse. Jag kan definitivt inte nå alla per telefon, det skulle ta för mycket tid, men telefonen hjälper mig ändå att fullfölja min kallelse. Det behöver egentligen inte va svårare änså. Tror jag iaf.

Att det sedan underlättar tillgängligheten, absolut, på precis samma sätt som twitter (?) men betyder det att ALLA MÅSTE ha mobiltelefon och twitter? Det tror jag inte heller! En del patorer har säkerligen kallelsen att aldrig tala i telefon, mobil eller annan, i sitt arbete, utan bara att prata med folk på gatan, face-to-face.

Jag ifrågasätter inte nyttan av dessa teknologiska framsteg, det jag ifrågasätter är nödvändigheten att samtliga måste ha twitter/mobil/iphone/insert-gadget-here…

Jag undrar också om vi verkligen kan ”vara allt för alla för att vinna någon” om alla ska finnas på internet. Visserligen är Sverige ett internet-tätt land (tätast?) men kan vi förutsätta att alla som inte funnit Kristus kan nås genom internet? Om vi inte kan förutsätta det så kan vi inte heller förutsätta att alla pastorer ska finnas där…

De trasiga, utslagna, fattiga tror jag inte vi når på twitter och de behöver Jesus lika mycket om inte mer än de som har det tillräckligt gott för att sitta på nätet.

En liten brasklapp som jag vill upprepa är att jag inte har något emot tekniken, jag själv använder den (fast inte twitter då) och har nöje av den. Evangelisation på nätet är något jag finner intressant och ägnar mig åt rätt vad det är, så inget ont om det.