Under hela året sen jag började jobba med Amen.se har jag hört mycket om Sweden Social Web Camp. Å ena sidan har jag nu sett mycket fram emot att få delta i år, men å andra sidan har jag inte kunnat känna annat än att det varit en väl stor hype kring arrangemanget. Var man än vänder sig så har det varit lovord och superpepp.

Min egen upplevelse av årets SSWC började med att jag efter ett antal vaknätter med småbarn var rätt så matt. Jag var både oförberedd och också ganska opepp. Väl på bussen inser jag att jag inte alls vet hur jag kommer bli mottagen. Själv tillhör jag ju egentligen inte bubblan, även om jag är en intresserad observatör som gör vissa inslag då och då. (Åtminstone var detta min självbild.) Kommer jag hamna utanför eller kommer det finnas folk att bonda med, osv.

Det finns många saker som är speciellt med SSWC. Inte minst detta faktum att på den sociala webben, liksom på en konferens som denna, så bygger alla på sitt personliga varumärke. Alla tjänar på att vara trevliga, alla tjänar på att dela med sig och alla tjänar på att nätverka. Det blir trevligare så. Och trots att mycket handlar om att komma vidare själv så märks ingen tillgjordhet av. Inte alls. Det här är människor som vill hjälpa varandra framåt. Oerhört spännande och kreativt!

Ytterligare en sak som skapar den speciella stämning som SSWC hade är utan tvekan de begränsningar som på något sätt är inbyggda i konferensen. Begränsningar som både sorterar bort spam och tvingar fram kreativitet. Det jag talar om är främst fyra delar:

1. Avståndet. Campet ligger nästan inte ens i Sverige. (Tjärö i Blekinge skärgård.)
2. De primitiva förhållandena. Vi bor i tält och har inga vanliga konferensfaciliteter. Dåligt nät och dåligt skydd för regn, etc.
3. Det begränsade deltagarantalet. Först till kvarn gäller.
4. Det finns inget program. Deltagarna skapar programmet själva.

Dessa begränsningar gör att endast de som är allra mest intresserade av ämnet kommer bemöda sig om att skaffa sig biljett i tid, orka bo i tält och åka buss i tio timmar för att nå destination. De som verkligen vill delta, lära sig och dela med sig av sitt eget.
Dessa begränsningar gör att vi tvingas göra saker på sätt som vi inte brukar göra dem, vilket också öppnar kreativiteten på andra håll. Detta är en välkänd metod som inte minst Lars von Trier förfinat i t ex Dogma-genren och sin USA-trilogi.

Slutsatsen för mig blev alltså att även jag hade ett fantastiskt SSWC, trots att jag på några sätt var en udda fågel. Å andra sidan upptäcker man efterhand att det är väldigt många som endera redan är engagerade i kyrkan på olika sätt eller som har en kyrklig bakgrund. Definitivt fler än genomsnittet i Sverige!

Det ska också sägas att jag uppenbarligen har ett yrke som bara till sin enklaste beskrivning lockar till omedelbart engagemang, vilket såklart skapade ett antal spännande samtal bara det. ”Pastor på internet” skapar reaktioner.

Förmodligen är det ändå så att jag inte hört alla åsikter om detta än och jag är långt ifrån mättad på dessa, snarare tvärtom. Deltog du på SSWC och inte fick tillfälle att ge din take på området kyrka och internet så hoppas jag verkligen att du kan ge ett litet avtryck i kommentarsfältet: Begränsningar eller möjligheter – Himmel eller helvete?

Jag har just satt mig på buss till Karlstad (jag börjar kunna det här nu) efter en oerhört lyckad dag med referensgruppen för Amen.se. Lyckad för projektet åtminstone. Själv är jag både lite skärrad men också väldigt taggad. Detta är nämligen något jag saknat såhär långt i projektet – någon som lagt sig i och vågat säga emot. Några som utmanar mina bekväma mönster i hur projektet sköts.

Jag håller ju med i kritiken som framförs, men det är inte lätt att ta sig ur invanda mönster. Jag är rädd för vad som händer om jag själv skulle göra det jag uppmanar alla andra att göra – vad händer om jag själv skulle blotta mig själv? Jovisst, jag har alla svar och jag har alla invändningar – jag gör ju mitt bästa för att övertyga andra att vara personliga. Men utan att vara ett föredöme själv så blir det inte särskilt förtroendeingivande och ger förmodligen inte särskilt mycket utdelning, även om det låter bra.

Så vad handlar detta om egentligen? Kommer Amen.se förvandlas till Nils privata funderingar om livet? Nej. Givetvis inte. Däremot så behöver jag återigen påminnas om att det faktiskt är jag som har förtroende att driva projektet Amen.se och det är ingen annan som driver det. Jag har förtroendet för den person jag är. Knappast för min tekniska eller internetska kompetens jag har (jag kan varken koda eller programmera det minsta lilla). Eftersom det är jag som fått förtroendet så är det också rimligt att det faktiskt syns mer av mig på bloggen. Jag är också pastor, och en pastor ska ju stå i rampljuset, står inte det nånstans i Bibeln?

Kontentan är att Amen.se kommer att fortsätta som vanligt, men dessutom med personliga inlägg då och då, som handlar om vad jag brottas med och gläds över just nu. Både vad gäller kyrka-internet men också tro, tvivel, församling, kallelse och gudstjänst. Förmodligen.

Så, hur utmanar man sina rädslor? Det finns givetvis inget annat sätt än att ge sig rätt ut i det. Att dessutom skapa förväntningar även hos andra hjälper en att komma över den där tröskeln som man faktiskt själv också vill komma över. Ronnestam skriver bra om precis detta utifrån sitt besök på #SSWC, som jag själv kommer rapportera mer om inom kort.

Tack Mia, Pia, Pernilla, Emanuel, Stefan och Micke! Detta var precis vad projektet och jag behövde.
.

..återkommer med rapport efter helgen.

Kulturen in i vardagsrummet med Helsingborg Konserthus | jardenberg unedited.

Jag kommer att skriva mer om att sända gudstjänster live och har dessutom en häftig projektidé på gång kring detta. Vill ni testa att sända innan jag kommit igång med det så är det egentligen bara att koppla en webkamera till datorn, regga konto på Bambuser och trycka på Broadcast.

Vill du trimma kvaliteten så kolla in Jockes setup (länken ovan) när han sänder konserter från Helsingborgs Konserthus. Det behöver inte heller vara svårare än så. Tack Jocke!

Mitt svar i sin helhet till Tobias Brandel på Svenska Dagbladet — Blog of Ronnestam.

Det här var en bra post. Kortfattat om vad man behöver för en lyckad webnärvaro. Jag tar till mig och känner också igen Johans diss av politiker på många håll i kyrkvärlden också.

Vi i kyrkan är ju inte riktigt som dom där andra. Dom där utanför. Och dom där utanför är ju inte riktigt som oss. Vi i kyrkan.

För att vara krass så ligger det ju en del i det där. På både gott och ont. Samtidigt är vi vanliga människor allihop, med gåvor, brister och olika typer av hopp.

För egen del tror jag att kyrkan behöver vara nånting annat än resten av världen. På nåt sätt krävs det för kyrkans existensberättigande. Det är vår kallelse att visa på ett annat sätt att leva. Ett sätt att leva som inte präglas av girighet, hämndlystnad och först och främst mig själv.

I stora stycken har vi misslyckats. Givetvis. Trots våra misslyckanden är det här kallelsen som kristen är och förblir. På samma gång tror jag att en viktig anledning till att vi så ofta hamnat fel i kyrkan är en vi-och-dom-mentalitet som grott snett ur samma kallelse. Vi tror att vi behöver hålla oss för oss själva för att kunna klara av att leva ett rent liv, medan kallelsen kanske snarare handlar om att vara ett alternativ mitt ibland folk. Åtminstone verkar det så om man ser på Jesu liv.

Det är här det blir så intressant när internet kommer in i bilden. Men först en historisk exposé.

Historiskt sett har Sverige varit ett av Europas mest religiöst styrda länder med en oerhört stark statskyrka – de enda som inte av lag var tvungna att vara medlemmar i Svenska Kyrkan, den enda kyrkan, var judar. Religionsfrihet fanns inte på kartan i början av 1800-talet. Följden av detta blev också en ojämförligt stark reaktion mot institutionell religion, först initierad av frikyrkorörelsen, som drev frågan om religionsfrihet och sen ytterligare driven främst av de akademiska institutionerna i mitten på 1900-talet som rent krasst önskade avlägsna teologin helt från akademin. (Som om teologin skulle bli mer vettig då?)
Väldigt kortfattat kan man säga att detta är anledningen till att Sverige är så sekulariserat, kanske världens mest sekulariserade land.

Sekulariseringen har flera sidor. Som frikyrkokristen är jag oerhört tacksam för att kyrka och stat idag har så lite med varandra att göra och att vi faktiskt har religionsfrihet i Sverige. Det är också så att sekulariseringen på många sätt har varit en nyttig reningsprocess för kyrkorna i Sverige. De frågor som sekulariseringen krävt svar på är de facto relevanta! Dessvärre har vi under 1900-talet varit oförberedda och inte minst ovilliga att ge svar på tal, vilket också resulterat i att vi bara är en bråkdel kristna i Sverige idag mot hur det såg ut i början av 1900-talet. Istället för att möta kritiken och delta i samtalet så gömde vi oss i våra kyrkor, hoppades på att väckelsen skulle komma tillbaka och önskade att folk skulle sluta upp att va så dumma som att ställa frågor och kräva svar..

Detta är givetvis en grov generalisering, men det ligger ändå en del sanning i beskrivningen. Vi har i kyrkan haft tillräckligt fullt upp med att hålla ordning på oss själva för att orka med att bemöta den kritik som kom utifrån. Det kunde väl förresten nån annan göra, som pastorn, eller biskopen, eller samfundsledningen?

Det som händer i och med den sociala webben är att vi inte längre har möjlighet att stänga in oss i våra kyrkor på samma sätt. Vi kommer inte kunna fly kritiken utan tvingas både stå till svars, möta och, inte minst, ta lärdom av samtalet som redan förs bland människor. Det kommer att smärta både människor men kanske främst gamla och tröga institutioner som mitt eget samfund, Missionskyrkan, men det kommer också leda till att vi kommer närmare det Jesus från början pratade om, och levde. Det är min övertygelse.

Det är såklart vanskligt att hävda att internet skulle vara kyrkans frälsare. Det tror jag inte per se, men jag tror däremot att det öppna samtalet kan vara kyrkans räddning. I bästa fall kan internet vara en katalysator till det öppna samtalet.

Med hjälp av internet öppnas våra tidigare stängda gemenskaper upp. Som enskilda kristna hamnar vi, med hjälp av sociala medier som Facebook och Bambuser, ofrivilligt i samtal om våra djupaste övertygelser och vad som är viktigast i just mitt liv. När vi själva tvingas formulera vad vi tror på så blir idéerna verklighet. Detta gäller kristen som ateist, nörd som Svensson.

Detta är anledningen till att kyrkan behöver internet. (Och att internet behöver kyrkan?)

Väldigt lättillgänglig slide om tänket kring sociala medier. Bra start för de flesta som ger sig in på området.

Ni som har koll. Har ni några synpunkter på detta? Eller ni som inte har koll förresten, verkar det oöverstigligt?

Läste just en bra post om sociala medier och kyrkan. Citatet nedan är taget därifrån.

Should all pastors Twitter? In a recent gathering of our next generation pastors group they said they all do.

“All” pastors should not. But those who are eager to learn and value input from others can greatly benefit from the flow of information that can come to them via Twitter. For next generation pastors it’s a no-brainer. It’s a great way to hear about new books, conferences, trends, blogs, what’s working and what’s not, etc. — it’s a great listening device. And for those who have something of value to add to the conversation, it is the perfect forum to engage in the exchange of ideas.

Last days I’ve been to European Christian Internet Conference XV in Sigtuna. Ecic is a network for churchworkers that try to preach internet into the church and to christians. Apparently I had to be here, since this is exactly what I work with. Church of Sweden has attended the conference several years earlier but none of the other churches in Sweden has ever attended. Actually it seems I am the only baptist that has attended the conference ever, for 15 years time. The conference i certainly ecumenical though. We are both catholics and protestants, lutheran, reformed and anglican.

It is exciting days, especially the networking with people from different contexts and situations. In some ways you can recognize much of the old church thoughts to lock oneself in to your own copied versions of the new media (for instance in my opinion there is way too much attention to Second Life and different Church Islands and such things), but it’s certainly not all. Much of the conversations is really progressive and challenging. Still much of the practise remains though – not the least in social media.

Anyway. I also had a presentation about Amen.se and my thoughts about Church and Internet. Right below I embed both the presentation on vimeo and also the prezi-slides so you can slide yourself while listening to me.

Church and internet – a presentation on #ecic2010 from nils bryntesson on Vimeo.

All the different presentations are also available on ecic’s bambuser-account. I especially recommend you taking time to listen to Johan Ronnestam who was an invited guest to this meeting.
If you’d like to know who else attended the conference, I obviously made a twitter-list. Unfortunately I have only found half of them on twitter, but it gives a picture anyway.

So. Who will follow me to Munich next year? It would be great if we could go a whole delegation from the free churches of Sweden, don’t you think. Ask me if you’d like to hear more about it!

Update: The christian newspapers Dagen and Kyrkans tidning wrote about the conference. If you don’t know swedish, use google translate.

Från nu kommer farten på Amen.se sänkas avsevärt. Jag går på semester nästa vecka och räknar därför bara med att bara uppdatera här sporadiskt under sommaren. En målsättning är en post i veckan, men jag kommer inte anstränga mig i onödan för att uppfylla det.

Att jag inte kommer va så aktiv på bloggen innebär dock inte att jag inte kommer finnas på nätet. Jag följer mina flöden och svarar på mail så hör gärna av dig om du har en idé eller behöver tips om nåt.