En bra start är att vara kreativ. Heja Frizon!

Jag saxar in texten här också:

Amen.se är ett pionjärt projekt inom Svenska Missionskyrkan som syftar till evangelisation och kristen närvaro på internet. Ungefär så enkelt, och så svårt, är det.

Internet handlar idag om kommunikation, relation, passion, nätverkande och att dela information. Mycket av detta är också det grundläggande i evangelisation - att vi skapar en relationer och delar med oss av vår passion, Jesus Kristus.

Väldigt mycket av den allmänna debatten och det personliga samtalet har flyttat ut till internet, eftersom alla kan delta. Närheten mellan människor har blivit mycket större och möjligheten att engagera sig för sakfrågor enklare. Väldigt mycket av vårt samhälles vardag och allvar sker på internet.

Som kristna är vårt första uppdrag att finnas mitt bland människorna och där vara ett vittnesbörd för evangeliet, genom våra liv. Internet är en av de allra viktigaste arenorna för oss att finnas på!

Tyvärr begränsas vi ofta av att vi tror att internet inte är på riktigt. Att det är nån slags låtsasvärld. Att man inte kan möta andra människor på nätet. Att man inte kan skapa verkliga relationer. Denna attityd är inte bara gammal, den är också direkt destruktiv, eftersom vi då inte tar ansvar varken för det som sker på nätet eller vad vi själva gör på nätet.

Det vi skriver på nätet har en avsändare och en mottagare som i högsta grad är verklig. Kommunikationen på internet är inte samma sorts kommunikation som när vi möts öga mot öga, men det är inte heller telefonsamtalet. Internet gör inga anspråk på att ersätta den fysiska kontakten vi har med människor, snarare tvärtom. Internet är ett komplement som ger oss större kontaktytor och ofta skapar förutsättningar för fler kontakter även offline.

Som kyrka, som kristna ledare och som vanliga kristna behöver vi finnas där människor finns. Vi behöver ta del av de möjligheter som ges oss. För att få berätta om Jesus med våra ord och med vårt liv. Detta är vad Amen.se handlar om. Välkommen till verkligheten!

Fortfarande är detta inte statiskt, men det är förhoppningsvis lite tydligare än innan. Vad säger ni om detta. Är ni med mig?

Denna serie med texter från olika internetaktivister, samfundsordföranden, pastorer, forskare, tonåringar, redaktörer, bloggare, ungdomsledare, gamlingar och helt vanliga radikaler avslutas idag med en text från Nils Bryntesson, projektledare för Amen.se och pastor på internet.

Min vision för Guds rike på internet. Det är på många sätt ett rätt så ambitiöst projekt att, efter alla dessa goda tänkare, försöka författa min egen vision - det som varit mitt jobb sedan första september. Ta det för vad det är: Min, högst dagsaktuella, vision för Guds rike på internet.

Sammanfattningen på min vision skulle kunna se ut just så som rubriken säger: att visionerna har slutat. Nåja, åtminstone om vi tillåter oss att tänja lite på begreppet. Min vision är att vi som kristna ska sluta drömma och börja leva, sluta vara rädda och istället ge oss rakt in i det liv som redan pågår.

Jag är oerhört tacksam för alla 24 visioner vi lyckats skramla ihop. Många fantastiska texter, med både utmaningar, tröst och nya vinklar. Många nya idéer och perspektiv. Projektet behöver dem för att komma vidare. Samtidigt vet vi att verkligheten fortfarande är ganska avlägsen från de många av dessa visioner.

Min vision är att det vi drömmer om ska omsättas i verklighet, att visionerna ska bli mindre avlägsna, att vi ska våga se vår egen del i Guds rikes förverkligande, vare sig det är i den fysiska eller den digitala världen.

Fortfarande kommer jag inte kunna förverkliga särskilt mycket på egen hand. Men det jag faktiskt kan, det är att gå före, att börja nånstans och att vara ett föredöme. (Jag har ju tom betalt för det.)

Jag inser att ord ofta är oerhört viktiga för att kunna nå förändring på lång sikt. Samtidigt är det också väldigt lätt att fastna i orden, drömmarna, visionerna och att tala om för andra hur saker borde vara.

Det finns nåt som alltid är viktigare än ord. Kött. Liv och blod. Våra föredömens liv talar tydligare än aldrig så många predikningar. Ordet blev kött, Gud blev människa. Så självklart och så oerhört svårt. Det innebär att jag, jag själv, måste gå från tyckande till handling.

Ord kan i många fall vara just den handling som behövs; det kan vara livet och mötet självt. Ord kan också vara det som kväver livet som annars skulle spira.

Vad är era reflektioner om sociala medier, bloggar och böcker utifrån detta? Hur är man ett föredöme på internet, som helt och hållet är uppbyggt just på ord..

Jag tror på samtal och mötet mellan människor. I många fall är det just där ordet blir kött. Men det är inte bara så enkelt. Vad tror ni?

Om jag avsätter några timmar i veckan till sjalvmord.com och snyggast.se för att möta människor och bekräfta dem för just dem de är, är det nån här som hänger på då?

När jag tänker på internet så är det något som för mig är helt underbart och grymt stort, men det är något som saknas. Vi är många kristna i Sverige och de flesta av oss har bl a Facebook och andra liknande sociala tjänster. "Där tre eller fler samlas i mitt namn, där är jag mitt ibland dem" står det i Bibeln. Är det inte samma sak på internet?

Jag har länge önskat att kyrkorna skulle "hotta upp" tekniken som vi använder. Okej vår kyrka har en tuff hemsida och det är nice, men vi borde kunna erbjuda mer. Tänk vad skönt det skulle vara om vi kunde streama ut gudstjänster och andakter på internet. Fler skulle kunna ta del av dem då (och man skulle kunna lyssna igen på de där asbra predikningarna och ta igen dem man missat.)

På extremt många internetforum blossar debatten om religion (t ex på helgon.net när jag hängde där) men det är sällan som någon svarar något som inte är baserat på fördomar. I ett inlägg på min blogg kritiserade jag den kristna världen för att inte sprida guds budskap tillräckligt. Det gäller även nätet. Vi skaffar oss vänner på sociala nätverk men precis som på jobbet tror jag många är rädda att bli stämplade som nån form av "Hej jag är kristen och kommer exorcera dig om du inte konverterar" om man pratar om Gud. Jag tror att Amen.se har en viktig uppgift i att försöka normalisera privata predikningar för varandra på nätet. Vad tror ni?

Det här med sociala medier är otroligt spännande och jag ser här många möjligheter för Guds rike. Först vill jag dock säga att jag verkligen gillar initiativet Amen.se Det är ett mycket spännade projekt. Jag uppskattar Nils Bryntesson som är en i raden av härliga människor jag lärt känna genom twitter. Här kommer några rader från mig om det här med Guds rike på internet. Det är mina tankar kring min vandring, så ta det för vad det är.

1 Petrus 3:15 "...Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp. Men gör det ödmjukt och respektfullt i medvetande om er goda sak..."

För ett par år sedan förändrades mitt sätt att predika. Jag började säga saker som: "Om det är nått som verkar konstigt i det jag sagt, något som du inte förstår så hugg tag i mig så pratar vi under fikat". Jag började bli noga med att betona att allt får ifrågasättas: "Köp inte allt jag säger, tänk själv, reflektera, ifrågasätt!". I början gick det lite trögt, folk var inte vana med en pastor som ville bli ifrågasatt men så småning om så lossna det mer och mer. Nu så inbjuder jag regelbundet människor till förbön men också till frågor och samtal. Givetvis förbereder jag mig och gör mitt bästa för att predika evangelium men jag är mer och mer övertygad om att något sker i ett samtal som inte sker i en monolog.

Ungefär vid samma tid startade jag bloggen kolportören. Jag älskar att kommunicera och för mig är bloggen en väg att göra det. En blogg är ju verkligen inte en monolog/envägs kommunikation. Det kan inte nog betonas att en blogg är en plattform för samtal. Personligen så skriver jag väldigt sällan (även om det händer) undervisande texter som säger hur saker och ting är. Jag försöker ställa frågor, försöker vara ärlig med min egen brottning och påfallande ofta så blir det bra samtal. I den mån en blogg är en plattform för "att nå ut" så är den det inte bara genom det som skrivs utan hur det skrivs. Ibland gör jag det genom att försöka spetsa till och vara provocerande men oftast bara genom att helt enkelt inbjuda människor till att fundera kring något angeläget. Det handlar inte bara om samtal med mig, det händer ofta att människor hittar varandra i kommentarerna. Det är inte ovanligt att kommentarerna är bättre än själva inlägget och det är helt okej.

Jag upplever att det finns en trötthet hos människor att bara få en sanning presenterad för sig utan möjlighet att fråga och undra. Jag gillar alphakurser därför att man ständigt betonar att allt får ifrågasättas, att alla frågor får ställas. Men den inställningen borde inte bara gälla alpha utan också resten av det kristna livet. Det blir konstigt om en människa på en alphakurs möter en generös attityd gentemot frågor men sen inte möter samma attityd på församlingens övriga sammankomster och gudstjänster.

För att få det att funka rent tidsmässigt så bloggar jag mest om saker jag ändå funderar på som pastor. Det blir ofta en bra växelverkan, jag får tex väldigt ofta ideer och tankar till mina predikningar från bloggen samtidigt som mina predikningar genererar blogginlägg. En intressant sak är att de frågor jag möter i enskilda samtal oftast är samma frågor som människor brottas med i kommentarsfältet på min blogg. Det underlättar naturligtvis att min församlingsledning ser positivt på mitt bloggande.

I sekulär media så undrar man ofta över om bloggar och twitter verkligen kan vara lönsamt. Hur många tjänar på det egentligen? Senast i lördagens Svenska dagbladet ställdes frågan. På samma sätt kan man frestas att tänka kring "kristna" bloggar. Är det lönsamt? Kommer människor till tro? Blir det mätbara resultat? Jag har lite svårt för det här sättet att tänka. Bloggar, Twitter och Facebook handlar om att bygga relationer, det handlar om att finnas där människor finns. Alla tjänar på en plats där frågor uppmuntras, där relationer byggs och där vi hjälper varandra framåt. Vi har sett människor söka sig till vår gemenskap delvis genom mitt bloggande men framför allt genom den atmosfär vi försöker bygga. Det är så vi vill följa Jesus och se hans rike genomsyra våra liv och vår gemenskap.

Jag vill verkligen uppmuntra fler pastorer att börja blogga. Se det kanske inte som ett tillfälle att dela dina briljanta predikningar utan mer som ännu en möjlighet att dela ditt liv, dina frågor och din brottning. Ett råd från mig är att försöka svälja reflexen som vi pastorer har att komma med "standardsvar". Lyssna, ställ frågor och försök förstå den andre. Då blir det ett bra samtal och Guds rike vinner mark även på internet.

Några tankar i all hast.
Allt Gott till er alla!
Joachim Elsander

"Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns." Apg 1:8

Kan det sägas mycket tydligare? Vi ska vittna om Jesus och om Guds rike ända till jordens yttersta gräns. Den yttersta gränsen, och kanske också den mest gränslösa delen av världen, det är nätet. Internet blir allt viktigare för oss, som mötesplats, som arbetsverktyg, för underhållning och allvar, i fest och vardag. Varför skulle då Guds rike inte finnas på internet också?

Jag har arbetat för och varit engagerad i IBRA Media i ett antal år, och redan som liten pingstvänlig telning visste jag vad IBRA var. Det var mission via radio. 1948 fick pingströrelsens grundare Lewi Pethrus idén om en radiostation på kristen grund, och 1955 spräcktes det svenska radiomonopolet. Först via piratsändningar från Östersjön, därefter via sändare i Nordafrika och Portugal. Idag sänder inte IBRA program på svenska, utan är involverade i medieproduktioner på drygt 100 språk runt om i världen, i samarbete med många andra kristna organisationer. 2009 är också året då IBRA Radio bytte till sitt nuvarande namn IBRA Media.

Nä, oroa er inte, jag har inte fått betalt för att göra reklam för mitt kära IBRA (det skulle de ändå inte lägga sina knappa resurser på). Men jag vill visa hur människor och eldsjälar under förra århundradet såg en möjlighet i de nya och populära medierna. Folk lyssnade på radio. Alltså var det självklart att försöka få ut budskapet där folket fanns. Idag ser medielandskapet lite annorlunda ut. Radio och kassettband har fortfarande inte spelat ut sin roll, vilket man lätt kan få för sig i Sverige. Jag jobbade till exempel för i Studio Alheri i Niger, i Västafrika, där det idag produceras radioprogram på fem språk, som sänds både i FM-nätet och över kortvåg. Lyssnare skriver in och ber om kassetter, för att de ska kunna lyssna på programmen fler gånger och tillsammans med familj och vänner. Men nuförtiden har snigelposten från lyssnarna också kompletterats med epost. Men i andra områden har tv och internet tagit över. I Turkiet sänds kristna tv-program dygnet runt både via satellit och på webbsidan Kanal Hayat. I Mellanöstern finns flera olika sajter som fungerar som sociala plattformar med videoklipp, tv-serier, diskussionsprogram och som har chattar och forum där kristna medarbetare hela tiden finns för samtal och frågor. På etiopiska Hiyaw Tesfas alldeles färska sajt finns program på amhariska och oromo. Det är bara några exempel på hur de nya medierna samverkar med de äldre.

Och det är det som är det fina i kråksången. Allt samverkar till det bästa, som det heter. Podcaster och webcaster, livesändningar och snigelpost, twitter, forum och chatt och skypesamtal - allt används efter behov. Och behovet är att nå människor med evangeliet. Medierna i sig är inte målet. Medierna är... ja, medlet. Vi kan diskutera huruvida kyrkan kan vara webbaserad eller inte. Men det är lite av ett lyxproblem, att kunna välja mellan webbkyrka och fysisk kyrka. I Egypten produceras "Församlingen i mitt hem", program som fungerar som en ställföreträdande församling för dem som inte har andra kristna i sin närhet, och till dem som av säkerhetsskäl inte kan grunda öppna församlingar. På detta sätt kan de kristna ha sin egen husförsamling, med stöd av programmen och på nätet. I Sudan finns sedan i höst samma koncept det kulturellt anpassade namnet "Kaffe i mitt hem". Det är ju vid gemenskapen vid kaffet som samtalen finns. Det låter nästan svenskt.

Vi ska finnas där människorna finns, och vi ska nå dem där de kan nås. Att en församling har en dåligt uppdaterad blogg bara för att "man ska ha en blogg" är fel ingång. Ska man ha en blogg så ska man ha den för att den hjälper församlingen att kommunicera. Vi ska kommunicera med dem vi vill nå, på det språk de förstår.

Så, nu ska jag fejsbooka vidare, planera bröllop på Google Wave, ladda hem söndagens predikan från Mars Hill Bible Church i Michigan, och kanske lägga upp nåt mer på vår webbaserade bröllopsinbjudan. En helt vanlig dag i en nätanvändares liv. Till dig rekommenderar jag detta vittnesbörd från Algeriet, om en kvinna som mötte Jesus, tog kontakt med Radio Ibrahim, som spelade in hennes berättelse, som nu sprids till ännu fler via Youtube. Och så en fundering. Hur kan du och din församling nå de som finns på, och utanför, nätet?

Låt mig vara lite from(?), jag kallar den kristna närvaron på internet för treenig eller trefaldig.

- För det första så är det ett sätt att knyta kontakter mellan kristna på olika orter och i olika samfund. Ett sätt att lära känna och berika varandra, oavsett om man träffas som individer på bloggar eller communities, eller om man kommer ny till en stad och söker reda på stadens kyrkor via deras webbsidor. Förhoppningsvis kommer vi genom personliga relationer kunna överbygga oenigheten - det är alltsomoftast mycket lättare att sätta sig in i en "motståndares" åsikter i ett försök att förstå dem istället för att kritisera hejvilt om han eller hon råkar vara min vän snarare än en ansiktslös massa av främlingar.

- För det andra så måste internet erbjuda en fördjupning i tron för den enskilde. Allt får inte bara vara i termer av "utåtriktat" när församlingar pratar internet, utan det måste även vara "inåtriktat". Till skillnad från en traditionell församling så blir dock "inåt" i detta fall inte "inåt mot den egna församlingen" utan "inåt mot kristenheten", dvs på sätt och vis även ekumenisk.

- För det tredje (och ja, jag menar verkligen i tredje hand!) så ska den kristna närvaron ett vittnesbörd för okristna. Det är ett evangelisationsverktyg (OBS! ett verktyg bland andra, inte någon substitution för församlingsevangelisation eller det enda möjliga sättet att frälsa folk för all framtid), genom att vara en mötesplats för människor. Och det är viktigt att vi i Paulus anda kan prata till "aternarna på areopagen" på deras eget språk när så tillfälle ges. Predika gärna evangelium rent och klart, men gör det med respekt för dem du talar med. Lyssna dubbelt så mycket som du talar! Kom ihåg att principen "två öron, en mun" gäller även på internet, trots att kommunikationen där bedrivs mer mellan "två ögon, tio fingrar"...

Självklart går dessa tre kriterier in i varandra. Ett kristet community som är en ekumenisk-social plattform för en person kanske blir en plattform för fördjupning i tron för någon annan. Det som är internetevangelisation på en plats kan bli en plattform för kristna på andra orter att uppmuntra och lära känna dem. Och så vidare.

Men uppfyller inte den kristna närvaron alla dessa tre kriterier så är det - för att vara överdrivet dramatisk - ett falskt vittnesbörd. Nu säger jag inte att varje kristen person som närvarar på internet måste stå för alla dessa tre bitar, men om vi inte alla tillsammans som Kristi Kropp speglar detta så är vi ute på farligt vatten skulle jag tro. Om vi inte alla visar på syskon som har de bitar vi själva saknar så bör vi kanske ifrågasätta vår egen ensidighet?

Det jag tror vi dock måste komma ihåg är att internet aldrig kan bli något annat än ett verktyg och en plattform för kristen närvaro och aktivism, internet kan aldrig ersätta det personliga mötet öga mot öga med en annan människa.

En av mina allra viktigaste drivkrafter är att vara med och utveckla det som är kyrkans plats i det offentliga rummet. Jag ser mig inte som pastor bara i Eskilstuna Missionsförsamling utan som pastor i Eskilstuna. Berättelsen om lärjungarna som efter långfredagens händelser satt inlåsta och gömda bakom stängda dörrar är ingen bra förebild för den kyrka som vill finnas med i det offentliga. Vi har mycket att fundera över texten i advent hur Jesus red in i sta´n. Han gjorde sta´n och det offentliga till sin arena.

Jag tänker att internet är en del av det offentliga rummets möjligheter. Vill vi vara med i det offentliga har vi inget val i relation till internet. Då får vi lov att lära oss hur man gör.
Jag tänker om mitt eget bloggande som ett sätt att vara med i det offentliga samtalet där bl.a. värderingsfrågorna diskuteras. Jag tänker om bloggandet som ett sätt att flytta fram kyrkans
positioner i just det offentliga samtalet. Ett sätt att hävda ståndpunkter i sammanhang som vi aldrig annars kommer åt. Att inte nöja oss med de som i en mer traditionell mening kommer inom hörhåll. Vill vi detta måste vi pröva nya sätt att göra oss hörda för att hävda evangeliet och dess värderingar.

Varje vecka lägger jag ut mina predikningar på församlingens hemsida. Pretentiöst kan någon tycka. Att tro att någon letar upp en predikan på nätet. Detta är ändå vad som händer – jag vet det! Jag tänker att detta är ett exempel på hur exv. en hemsida ger en möjlighet att förmera det som faktiskt sker och sägs i det fysiska kyrkorummet.

Slaget om våra värderingar avgörs i stor utsträckning just i sammanhang som inte låter sig styras och arrangeras av konventionellt ordnade sammanhang. Det är för mig självklart att det är där vi ska vara med. Inte som en ”pastor Jansson” som ber om ursäkt för att överhuvudtaget ha något att säga, utan som en som utmanar och vässar språket. Det gäller att hänga på diskussioner som förs liksom nyheter som förmedlas. Att faktiskt göra anspråk på att vi har något att säga. Där här bloggandet en möjlighet. I en blogg kan jag ta ut svängarna på ett sätt som inte predikstolen medger. Inser samtidigt att uppgiften som bloggande pastor är delikat. Den bygger på en känsla för vad som är möjligt inom ramen för mitt församlingssammanhang. Det jag hävdar i min blogg måste ha en förankring i det jag för övrigt står för och uttrycker i mer konventionella sammanhang. Jag måste kännas igen i såväl predikstol som blogg. Detsamma gäller kyrka och församling som helhet. Vad hjälper det en församling att ha en häftig hemsida om den inte har täckning i vad den rent fysiskt har att erbjuda? Finns det något mer patetiskt än att hitta en hemsida som inte uppdaterats de senaste 1 ½ åren? Vad säger det om församlingen ifråga?

Samtidigt – när allt detta är sagt: internet har sina begränsningar. Internet löser inte kyrkans problem.
Kyrka är inte något så ospecificerat som något i cyberrymden. Kyrka är kött och blod. Sammanhang. Människor som möts. Blickar som utbyts. Nyanser som blir hörda. Gemenskap. Bröd som bryts och vin som delas.
Därför tycker jag att det är högst motsägelsefullt att som Stanley Sjöberg kalla något för ”Webbkyrka”. En kyrka kan aldrig vara webb-baserad. Så dumt tänkt! Detta är verkligen att blanda ihop korten i ett försök att göra sin röst hörd i det offentliga. Kyrka kan det aldrig bli av ett sådant initiativ – bara mer Stanley Sjöberg. Oavsett hur många besökare denna hemsida har.

Dock – låt oss jobba på, för att vara med i det offentliga – det är där vi ska vara - men tänkt inte att det ersätter det genuina mötet. Tekniken i all ära, men inte hjälper den oss i grunden att förstå vad det är att vara kyrka. Då måste det till mer av kött och blod!

Claes-Göran Ydrefors

Våra ord tillhör väl de saker som är så vanliga att vi ofta inte tänker vilken enorm betydelse de har. Vad skulle vi människor egentligen kunna göra om vi inte hade orden och språket att tillgå? Ord kan skapa varma och livslånga relationer men ord kan också skilja människor åt och göra så att man aldrig vill ses igen. Ordens makt är därför mycket stor.

Internet är ett mycket bra och tydligt exempel på hur viktigt det är att vi använder orden på rätt sätt. Vi vet att det här mediet kan ställa till med mycket problem för många samtidigt som det erbjuder många rika möjligheter.

Orden uttrycker vad vi tänker och känner men orden kan också förändra våra tankar och känslor. Man brukar tal om att ”sätta ord” på saker och ting och då bukar det kännas lite bättre efteråt. Man vet vad problemet är och man kanske förstår lättare varför reaktionerna hos en själv eller andra blev som de blev. Då kan orden hjälpa oss att få ordning på det som tidigare såg ut som en enda röra. Det kan vara våra egna ord men det kan också vara andra som hjälper en att se saker och ting ur en annan synvinkel.

Orden kan vi uttrycka i tal, skrift och sång. Varje uttrycksform har sina möjligheter men också sina begränsningar. När vi talar kan vi förstärka och förtydliga ordens betydelse med hjälp betoningar, gester och miner. En allvarlig uppsyn eller ett glatt leende kan ge en och samma mening helt olika betydelse. Skriver vi kan det vara enklare att få fram ett sammanhang men ordens nyanser går lätt förlorade.

Att skriva ner en tanke, eller kanske ett problem som man grubblar på, kan i sig vara skönt och göra att man mår bättre. Ibland kan det dessutom kännas bra om någon annan läser vad man skrivit så att det kan öppna uppför ett enkelt meningsutbyte.

Det är en av grundtankarna bakom det som vi valt att kalla ”Själavård på nätet”. Dit kan vem som helst få skriva om tro, tvivel, sorger och bekymmer men naturligtvis är det även tillåtet att skriva om sådant som är roligt och positivt.

Den ende som kan komma in och läsa vad någon har skrivit på den här e-postadressen är jag, Roland Ernebro. Jag är pastor i Svenska Missionskyrkan och har därför tystnadsplikt så du kan vända dig dit i förtroende. Ingen fråga är för stor eller för liten för att den ska vara tillåten att ställa och ”prata” om.
Adressen är: livskontakt@skutan.eu

Välkommen.
Roland Ernebro

När vi öppnar vår Bibel och läser om Jesus så får vi gång på gång läsa om hur Jesus möter människor. Och han ser till att det blir personliga möten, han verkar ju vara expert på att ”bjuda hem sig” till folk. Så sitter han ner och pratar med dem.

Så gör vi också i våra kyrkor. Vi möter människor. Och många gånger blir det personliga möten. Tillfällen då vi pratar om det som är viktigt i livet. Finns det något bättre än att sitta med ett gäng scouter en sen kväll på scoutläger? Med en kåsa varm choklad i handen och få prata om det viktiga i livet?

Människor behöver nära kontakter med andra människor och för mig som diakon är det en av de saker som jag ser som viktigt i mitt arbete. Att vara en medmänniska som man kan möta, mitt där man står i livet. Någon som lyssnar.

Med detta sagt så kan man ju kanske undra varför en relativt stor del av min arbetstid är framför datorn och varför jag ofta har talat om hur viktigt det är att vi som kyrka finns på nätet. Men för mig har internet blivit en plattform, en plattform till samtal och möten med unga människor. För mig har det i första hand inte handlat om nya kontakter, utan om de kontakter som jag på olika sätt har byggt upp genom människor jag möter IRL.

Internet har många för och nackdelar, och jag tänker inte fördjupa mig i det. Men det som ibland ses som en nackdel, att man inte behöver se den man pratar med i ögonen, kan också vara en hjälp för att våga prata om det som ligger lite djupare i livet än väder och gårdagens fotbollsresultat. Själavårdande samtal är inte bara det som sker i kyrkans andaktsrum, utan plötsligt något som sker via MSN och andra chatmöjligheter. De religiösa frågorna dyker plötsligt upp på facebook och i andra sammanhang.

Jag tror inte att internet helt kan ersätta de kontakter vi har i mänskliga livet, men internet kan göra det lättare att våga. När samtalet redan är i gång så är det lättare att komma med förslaget att träffas ”på riktigt” och tröskeln har blivit lite lägre än innan.

Som kyrka har vi i uppdrag att sprida Jesu kärlek och en del i detta är att finnas till för våra medmänniskor. Det måste vi göra där medmänniskorna finns. I skolan, på jobbet, i kyrkan, i fotbollsklubben och på internet (och på en massa andra ställen också så klart!).

Internet kommer att vara en väsentlig del av vår värld och vår världsbild inom överskådlig framtid. Därmed är det klart att kyrkan och dess representanter måste använda sig av nätet! Frågan är bara varför och till vad.

Som läget ser ut nu verkar ”alla” springa till nätet i hopp om att öka kontaken med sina anhängare - företag, politiska partier, intresseorganisationer … och kyrkan. För kyrkans del handlar det bland annat om att använda nätet som missionsverktyg genom att sprida det kristna budskapet till onådda grupper, att finnas där folk finns, att bygga relationer genom sociala medier och att trösklarna till kyrkorna skall sänkas.

Allt detta är relevant, men jag tycker ändå att man bör fråga sig vad nätengagemanget får för konsekvenser för kyrkan, ifall den kan leva upp till det och om kyrkan är beredd på denna förändring. Hursomhelst finns det viktiga lärdomar att dra av en kyrklig närvaro på nätet.

Det är inte första gången kyrkliga representanter använder sig av den för sin tid modernaste informationsteknologin – tänk ex.vis Luther och boktryckarkonsten eller 1800-talets svenska väckelserörelse. Men vad händer idag då? Kanske inte så mycket ännu i Sverige (om man jämför t.ex. med USA), men det finns helt klart ett intresse att ta kyrkan in i cyberrymden. Svenska kyrkans satsning på en bönewebb inför kyrkovalet och kyrkomötets inriktningsbeslut mot en ökad webbnärvaro är tydliga exempel. Bloggande och twittrande samfundsledare är andra exempel. Även församlingar och samfund med grupper och fan sidor på Facebook kan läggas till listan etc.

Syftet med webbsatsningarna är vanligtvis att kommunicera och sprida Guds ord. Till sammanhanget hör en upplevd (och reell) sekulariseringsprocess som tyder på att kyrkan och kristenheten har ett kommunikations- och därtill ett relevansproblem. Men för att kommunicera ett budskap som inte känns relevant för nutidsmänniskan hjälper inga medier hur bra de än må vara. Kyrkans problem idag är inte att man kommunicerar för dåligt utifrån ett tekniskt hänseende, utan att budskapet (inbäddat i människor och kyrklig struktur) inte är tillräckligt trovärdigt för många. Att tro att ny kommunikationsteknik skall fixa saken är för enkelt.

Jag tror ändå att kyrkan faktiskt har något väsentligt att lära av Internet och den digitala kulturen. Nätet är inte bara viktigt som kommunikationsverktyg. Som en integrerad del av mångas vardag formar Internet också vårt sätt att se på världen (på gott och ont). Det är därför kyrkan bör engagera sig på nätet – för att lära sig hur världen idag ser ut och även dra lärdom av de många positiva saker som händer där. Kyrkan behöver lära sig av web 2.0! Via tjänster som YouTube, Facebook, Wikipedia, bloggar, del.icio.us, Flickr o.s.v. skapar användarna innehållet. Utan användare inget innehåll. Därtill deltar och interagerar användarna med varandra via statusuppdateringar, kommentarer och vänförfrågningar. Om man ser på vad som skapas är det ofta både engagerat och kreativt – tänk bloggar, musik, Facebook-upprop, digital konst, fanzines, YouTube-klipp etc. Människor saknar inte engagemang för det som upplevs relevant. Vår samtid och vi människor formas av denna nätkultur.

Här har kyrkans ofta enkelriktade och hierarkiska struktur och kommunikationsmodell en del att lära och ta efter. Hur skapar kyrkan egentligen medverkande, delaktighet och engagemang?

En kyrka eller dess representanter kan skapa sig en interaktiv webbnärvaro i morgon, men om kyrkan visar upp en öppen och kommunikativ yta på webben måste det också märkas i den dagliga verksamheten för att upplevas trovärdig. Men oavsett en aktiv webb eller inte bör kyrkan lära av utvecklingen på nätet – för där tror jag den verkliga utmaningen och möjligheten ligger idag.

Den kyrka som vi möter i Nya Testamentet hade inga slutna rum. Jesus hade sina möten bland vanligt folk. Han undervisade vid tempelplatsen, på berget och vid sjön. Där folk samlades och där man brukade samlas. Och han undervisade sina lärjungar vid tempelplatsen, på berget och vid sjön - där folk samlades och där man brukade samlas. Långt senare började de kristna börja bygga avskilda kyrkorum, skilt från omvärlden, skilt från världen utanför. Under Jesu tid var det inte så mycket vi och dom, han hade sina
lärjungar, men på mötena var det alltid en salig blandning av fariséer, prostituerade, liberalteologer som saducéerna, och vanligt folk. Och vem som helst kunde höja rösten på Jesu möten, och alla frågor var tillåtna, och alla frågor ställdes. Och Jesus var väldigt duktig på att svara.

Hur är det idag? Följer vi Jesu modell eller är vi fortfarande instängda på våra slutna kristna mötesplatser, våra egna konferenser, våra egna kyrkorum, våra egna möten för våra egna. Med vår egen kultur och mönster och språk, en annorlunda kultur och mönster och språk än hos de andra.

Eller ska vi kliva ut ur vår bekvämlighetszon, utanför våra egna staket, våra slutna kyrkorum - och vara där folk i allmänhet är, de allmänna mötesplatserna, där alla sorts synpunkter kommer fram, och där alla frågor ställs. Mötesplatserna håller på att förändras. I den storstadsmiljö där jag lever finns det många sorts mötesplatser. Man möts i shoppingcentra, gallerior, restauranger, caféer, personalmatsalar, konferenser, biografer och teatrar - och mycket annat. En mötesplats som har exploderat är cyberspace. Att mötas över nätet, via facebook, bloggdiskussioner, eller annan sorts internetbaserade diskussioner.

Bloggvärlden har blivit en spännande mötesplats. Och det är också en demokratisk revolution. Det skrivna ordet och även det filmatiserade ordet har kontrollerats av kapitalet, och dess redaktörer. Det har skapat en elitkultur kring våra medier. Så har det varit även i den kyrkliga sfären.

Nu kan vem som helst börja blogga. Och det kostar inga pengar, det kostar dock en del tid. Vem som helst kan göra en filmsnutt och lägga ut på Youtube. Vi står inför en lika stor revolution som när boktryckarkonsten infördes.

Och det är väl självklart att vi kristna är där folk möts. Vi är med när mötesplatserna förändras. Vi gör våra röster hörda. Vi försöker svara på frågorna som ställs, och vi deltar i samtalen.

Bloggsfären är en ny typ av offentlig mötesplats. Personlig, konstant diskuterande, där argumenten ständigt utmanas, och där vem som helst kan trampa rätt in i diskussionen. Vi som följer Jesus behöver vara med och var där, där folk möts.

Och jag tycker att det ganska mycket liknar mötena och diskussionerna kring Jesus, som vi läser om i Matteus, Markus, Lukas och Johannes.

Idag har många församlingar hemsidor. En del fungerar som statiska skyltfönster, andra uppdateras regelbundet. I den församling som jag tillhör uppdateras hemsidan en gång i veckan genom att söndagens predikan läggs ut som mp3-fil. Syns du så finns du. Hörs du så kan du få respons. Jag vet att det finns människor utanför församlingen som uppskattar att predikningarna ligger ute på hemsidan. Med hjälp av Internet når vi människor som annars inte skulle fått del av förkunnelsen.

Jag är ganska ny när det gäller sociala medier: jag började med Twitter i juni och Facebook i augusti. På Twitter följer jag några politiker i olika partier och på olika nivåer. De inte bara skriver korta inlägg, de svarar också på frågor och kommentarer. Tack vare de sociala medierna krymper avståndet mellan folket och dessa folkvalda.

Samma sak borde kunna gälla för oss kristna. Vi har våra hemsidor där vi lägger ut information. Vi har våra församlingsblad som delas ut till medlemmar och andra intresserade. Vi har våra annonser (predikoturer) i dagspressen. Sociala medier kan då vara ett naturligt nästa steg.

Tänk om den lokala församlingen utsåg några till att ansvara för användningen av sociala medier. Tänk om dessa började twittra om församlingslivet och lade upp en sida för församlingen på Facebook. Tänk om man genom dessa kanaler aktivt erbjöd människor att ställa frågor om den kristna tron. Tänk om människor som saknar kontakt med en kristen församling skulle upptäcka att Guds rike finns också på Internet. Vad tror du skulle hända?

Internet kommer inte bestå, bara så du vet.
Det teknologi dyrkande samhället som vi är den del av kommer falla. Det är en del av det fallna system som motverkar Guds vilja. Idag prisar vi utveckling, framgång, och vetenskapliga upptäckter som självständiga goda ting.
"Utveckling är bra!" Men inte många frågar sig vartåt vi vill utvecklas, för skulle vi göra det, skulle många av de upptäckter vi gör och strävar efter hindras, för de krockar med våra mål.

Internet är inte här för att stanna. En dag kommer den sista datorn slockna, en dag står vi där och måste leva på de gröna ängarna. Tillsammans, andas luft, mötas öga mot öga, kramas IRL.

Jo... Jag är en hopplös junkie av schyssta bloggar, artiklar, wikipedia, facebook uppdateringar och att knyta nya och fördjupa kontakter via olika forum. Och annat som jag inte alltid vill stå för..

Nätet är som samhället, det innebåller typ samma saker, fast mycket mer lättillgängligt. Det är svårare att gå ner på bakgatan för att gå på porrklubb än att
genom en enkel sökning hitta det mitt kött begär.

Det är lättare att få en snabb bekräftelsefix via en flört på nätet än att satsa på ett långvarigt förhållande, eller ta tag i sitt bekräftelsebehov.

Det är lättare att bryta mot upphovsrättslagen via torrentsidor än att kopiera en VHS hemma hos en kompis.

Det är lättare att förhastat kasta ur sig förolämpningar, oeftertänksamma ord till sin  motståndare på diskussions forumet eller bloggen.

Men...

Det är också lättare att demokratisera informationsflödet. De stora mediabolagen tappar mycket av sin makt. Folket kan hitta information som censuren och mediamakten inte vill att du skall hitta.

Det är lättare att samtala med folk på andra sidan jorden som kämpar samma kamp  men i annorlunda situationer, vi kan knyta kontakter och utbyta erfarenheter.

Det är lättare för ickekommersiella krafter att slå igenom, musiker och konstnärer som vill sprida schyssta grejer utan att bry sig om Mammon kan lättare göra det.

Så...

Kristen aktivism måste alltid börja med en själv, så även på nätet. Mitt förslag är att vi som försöker vara efterföljare till Jesus väljer askesens väg på nätet.

Kontrollera tiden du är uppkopplad, Bestäm hur lång tid du skall surfa i förväg.

Kontrollera vad du gör på nätet. Bestäm innan vad det är du är ute efter denna gången du sätter dig vid datorn och låt dina syskon i tron se din historik, även porren, spelbolagen, WoW-sidorna och dina kommentarer på bloggar.

Använd din möjlighet att ha tillgång till internet för att hjälpa de som inte har lika lätt tillgång till internet, sprid deras ord. Hjälp människorättskämpar i diktaturer att få ut ordet om hur det är där.

Använd din riktiga identitet, stå för det du gör på nätet!

och framförallt.. Koppla ner. Koppla av nätet. Stäng datorn. gå en promenad i skogen, ta en fika med en bekant. Be.  Lev IRL.

För internet kommer inte bestå

.. och du, när du gjort detta, skriv en kommentar här nere och berätta hur du gjorde, för jag behöver din hjälp.

Internet. Det är ett ord som rymmer mycket. Det är inte bara det att Internet rymmer nästan oändligt mycket information. Utan vi har nog också alla ganska mycket åsikter och tankar kring detta globala nätverk. Jag själv är väldigt tudelad i mina känslor inför det. Ena sidan av mig avskyr det då det har kommit att styra så människors liv och då det finns så mycket skit i varje hörn och avkrok av nätet att man kan bli tokig. Dessutom gynnas många mycket osunda industrier genom det. Och jag tror många av oss har upplevt vilken tidstjuv Internet kan vara ibland!

Å andra sidan kan jag ju hålla kontakt med vänner som jag aldrig annars träffar. Jag kan läsa avhandlingar, se predikningar och träffa intressanta människor som jag aldrig skulle sett eller ha träffat i det verkliga livet.

Jag själv är ganska ny inom de sociala medierna på Internet. Under det senaste året har jag skaffat mig en egen hemsida, en blogg, ett twitterkonto och en egen Facebookprofil.
Men länge har jag varit väldigt skeptisk till allt sådant. Men jag måste känna mig, till viss del, överbevisad och besegrad. Dom sociala medierna på Internet har stora fördelar och man kan faktiskt nå ut med sina ord bland alla miljontals röster som ropar ut sina åsikter genom satelliterna som kretsar kring vår värld. Hur skall man då göra detta? Hur skall man nå ut med ett gott budskap på ett så mörkt ställe så som Internet? Jag tror att svaret är lika lätt, och svårt, som i det verkliga livet. Vi måste integrera oss med dom andra människorna. Svaret är inte att starta ”en kristen Community” där vi kan sitta och häcka i vår del av cyberrymden. Att isolera sig som protest brukar inte fungera så bra. Utan vi måste faktiskt göra något konkret
Vi måste ut på dom vanliga sidorna och finnas där. Sen kan man mycket väl skaffa sig en liten blogg och skriva kloka ord där. Sidor som Amen.se är också bra där vi kan stråla samman och ge varandra inspiration. Och vi kan också hitta en del trevliga saker i vrårna på detta enorma digitala byggnadsverk.

Vi får dock aldrig låta någon virtuell värld ta över våra liv. Det verkliga livet levs bäst i fysisk gemenskap med andra människor. Som kristna måste vi leva i världen och vi måste nog finnas på Internet. Men vi behöver inte leva av världen eller för Internet. Vi skall leva för Kristus och finnas till hands för våra medmänniskor – överallt.

Det är något tudelad som jag närmar mig begrepp som "aktivism på nätet", något som beror på mitt något kluvna förhållande till hela internetprylen.
Själv är jag en stadig användare av nätet på flera sätt: mail, bank, musik, blogg, facebook etc.; olika bitar som i mycket "förenklar" min tillvaro. Samtidigt finns en väldigt tydlig baksida även på det här myntet: tidsslukare, ego-boostande (det är ju väldigt frestande att putsa fram en klanderfri bild av sig själv online, narcissisten inom mig jublar!), hätska debatter på bloggar och forum som knappast är uppbyggande (och ofta sker mellan anonyma användarnamn), nätmobbning osv. Men det är ju inte internets fel i sig, utan vårt (miss)bruk av ett i grunden väldigt smart system för kommunikation och handel som påverkar slutresultatet.

Hur följer man då Jesus på internet? Frågan är högst relevant, då internet idag är en lika stor som naturlig del av vardagen för många av oss. Grundläggande är förstås att inte betrakta mitt "jag" på internet som någonting helt frikopplat från mitt "jag" i "verkligheten" (dvs offline). Mitt sätt att bemöta människor bör alltid grunda sig i kärleken, oavsett om det är min granne eller en främling bakom ett användarnamn. Men mer aktivt då? Att t.ex. byta sökmotor från google (aka storebror) till Growyn, att skriva under veckans upprop hos Amnesty eller varför inte handla julklappen på Webaidshop? Med en förhållandevis liten insats kan jag som internetanvändare bidra till en bättre värld.

En annan aspekt, som blivit viktig för mig personligen, är att använda nätet för att utforska vad livet i efterföljelse kan innebära. Genom bloggar och hemsidor har jag kommit i kontakt med människor och organisationer som utmanat mitt tänkande och uppmanat till djupare överlåtelse till Kristus. I mötet med andra lärjungar kan jag diskutera och brottas med de svåra frågorna, och samtidigt inspireras av andras exempel. Som alltid när det gäller undervisning måste det dock prövas: internet är ett riktigt drivhus för irrläror och osunda spekulationer.

Det är bland annat därför som den kristna gemenskapen irl aldrig kan ersättas av någon form av internet-dito. Gud har ju uppenbarligen skapat oss till människor, och som människor har vi ett behov av fysisk närhet med andra människor. Den kristna gemenskapen, där vi får träffas och be, samtala och betjäna varandra rent praktiskt är oersättlig. Tyvärr är det lätt hänt att nätet med dess sociala verktyg istället för oss längre ifrån varandra: varför hälsa på min polare (och behöva cykla genom höstrusket) när vi kan chatta? Varför ta kontakt med grannarna och engagera sig i deras liv när jag kan välja vilka jag lägger tid på genom att adda eller ta bort folk från min vänlista på facebook? Gud blev människa för att återge oss vår sanna mänsklighet, så som det var tänkt att vara i skapelsens morgon. Internet har ibland en tendens att föra oss åt andra hållet.

Det mesta går som bekant att bruka och missbruka, så även internet, och vår närvaro där bör då vara väldigt medveten om både fördelar och risker. Precis som när vi rör oss på andra platser, bör vi präglas av att vi är efterföljare till Jesus. Då kan nätet användas som en förlängning av församlingskroppen, till exempel genom att ha kontakt och utbyte med bröder och systrar runt om i världen för att tillsammans inspirerar och uppmuntra varandra på den smala Vägen.

/Anton Lundqvist (en av skribenterna på Kristenunderjord)

Först här beskrivs de projektidéer som kom igång eller formulerades innan bloggserien satte igång.

Blogg. Detta är alltså utgångspunkten för hela projektet Amen.se. Syftet är att inspirera, engagera och i viss mån även provocera, för att sätta igång nån slags rörelse för kristna att engagera sig i det liv som levs på internet.

Chatt. Här kan spontana och planerade samtal ske om aktivism eller väder och vind. Syftet är att ha en enkel plats för att kunna mötas i realtid och plotta vidare om projektet.

Torsdagsbön. Varje torsdag 21:30-22:00 sker bön här för människor som behöver hjälp i bön och för projektet. Syftet är helt enkelt att hålla fokus och uppmuntra varandra i bön.

Peppa kristna ledare. Vill vi att kyrkan ska synas mer på internet så behöver också ledarna förstå vad internet är. Syftet är att peppa, hjälpa och förklara så att våra kristna ledare inser vilken potential som finns på internet och hur otroligt enkla verktygen är för att på så vis också kunna locka ut resten av kristenheten.

Visionsserien. Här får olika kristna ge sina egna visioner om hur Guds rike på internet skulle kunna se ut eller utvecklas. Syftet är att få in ett gäng helt olika visioner som kan fungera som kreativ bas och inspirationskälla för projektet.

Nu de idéer som kommit upp i vissionsserien (tror jag).

Ut med församlingarna på internet.Detta projekt går först ut på att samla ihop ett gäng pilotförsamlingar som tillsammans testar och utvärderar hur man kan använda sociala media för att utveckla församlingens kontaktyta inom och utanför församlingens egen sfär för att sedan på något sätt dela med sig av sina erfarenheter till övriga församlingar. Syftet är att upptäcka de enkla verktyg som internet erbjuder, både för att kommunicera, men också för att på olika sätt vidga sin världsbild.

Fadder/mentor på internet. Detta projekt är tänkt att stödja och hjälpa barn men kanske framför allt deras föräldrar att hitta ut och hitta vidare på internet. Syftet är till viss del att varna för olika fällor men ännu mycket mer att peka på allt det fantastiska som internet ger för att motverka internetfobi och därmed bli fler (vuxna) förebilder som lever på internet.

Stöd för studenter. Studenter som flyttar från hemförsamling är det största tappet inom frikyrkan, eller åtminstone Misisonskyrkan och där kan detta projekt hjälpa till att knyta kontakter. Syftet är att stödja studenter som letar ny församling genom att knyta kontakter och leta alternativ, inte minst genom internet.

Sambandscentral för idéer och behov. För att fler ska kunna bidra på friare premisser och för att kunna hjälpa varandra med mer grundläggande behov hos oss själva och våra medmänniskor skulle ett forum kunna bli ett viktigt redskap i projektet. Syftet är att kunna föra vidare samtal än det som förs på bloggen.

Nätverka med diverse community-gemenskaper. Detta skulle innebära att ta kontakt med administratörerna på de olika community-sajterna för att knyta kontakt och se om vi som kristna kan bidra med något. Syftet är att tjäna där människor finns och är.

LAN-hjälpen. En del församlingars ungdomsarbeten har redan LAN- och andra efterfrågar det men har inte kunskapen. Syftet skulle vara att sätta ihop mindre grupper av ungdomar och ledare som har den tekniska kunskapen och ett färdigt koncept för hur ett LAN kan vara som sedan skulle kunna åka ut till olika församlingar och ta ansvar för den tekniska biten och själva konceptet, medan församlingen tar ansvar för mat och andakter.

Själavårdsjour. Detta skulle innebära en chatt-tjänst där olika pastorer, diakoner och andra betrodda kan ta ansvar för olika tider där de tar emot samtal från människor som behöver nån att prata med. Syftet är att ge människor möjlighet att lätta sina bördor anonymt och eventuellt även att få absolution genom bikt.

Konfirmation. Detta skulle kunna vara en samling på internet en gång i veckan med diverse uppgifter däremellan som avslutas med ett lite längre läger inklusive konfirmationsakt. Syftet är att ge ungdomar som inte själva hittar in i kyrkan en möjlighet att ta del av konfirmationen och i förlängningen också upprätta en relation till den lokala församlingen.

Länklista. Genom att samla länkar till olika kristna sajter och projekt skapar man en enklare översikt över hur den kristna kartan ser ut på internet. Syftet är att hjälpa sökare att orientera sig, men också att försöka samordna de olika initiativ som redan finns.

Vara medmänniska på olika destruktiva sajter. Här handlar det inte om att komma med pekpinnen utan istället att vara medmänniska, lyssna och finnas där. Syftet är att skapa relationer, upprätta människor och hjälpa till att bygga upp en självkänsla.

Kristet internetnördläger. Ett fysiskt möte för att utbyta erfarenheter och kunskaper om mötet på internet. Syftet är att nätverka, visionera och hitta vägar för dagens kyrka.

Agera i media. Genom att synas och medverka i de olika mediakanaler som finns, genom debattartiklar och reportage, ges större uppmärksamhet och genomslagskraft. Syftet är att visa att det finns alternativ för kyrkan till att stänga in sig i sina byggnader.

Vara stöd för kristna gamers. Genom att delta i olika projekt och tipsa om andra kan vi hjälpa gamers att leva ett kristet liv även i de olika subkulturer som uppkommer kring olika spel. Syftet är att bekräfta olika människors kall och evangelisera där evangeliet ofta aldrig nått.

Detta såhär långt. De allra flesta av dessa idéer är fortfarande bara idéer. De går att forma och omforma, kopiera och multiplicera. Formodligen är det också ett gäng idéer som dykt upp här som jag inte kommit ihåg att nämna. Detta är åtminstone ett axplock av vad som hänt på sistone.

Tänder du på nåt, eller får du en idé så hör av dig!

När Jesus uppstått från de döda, bad han sina lärjungar: Gå ut i hela världen, och gör alla folk till lärjungar. Ändå sitter vi kristna ofta och väntar i våra kyrkor, och undrar varför människor inte kommer till oss.

Jesus sade att Guds erbjudande till människorna var som en inbjudan till ett kungligt bröllop, som de inbjudna inte brydde sig om att vara med på. En gick till jobbet i stället, en annan var hemma och testade sitt senaste inköp, en tredje skulle träffa sin tjej. När kungen hör det säger han: Gå genast ut på gator och gränder och hämta hit alla fattiga och krymplingar och blinda och lytta. Gå ut på vägarna och stigarna och se till att folk kommer hit, så att mitt hus blir fullt.

Varför talar han om gator och gränder och vägar och stigar? Vad är det för särskilt med de platserna? Varför är det där de ska leta efter människor att bjuda in till festen?

Därför att det är där människor rör sig. Människor av alla slag. Fattiga och framgångsrika, lyckliga och lytta, blinda och bankdirektörer, konsulter och krymplingar. Unga och gamla, kristna och ateister, hårdrockare och orgelfantaster. Oavsett vem man är, rör man sig på vägarna.

Var hittar vi en sådan miljö idag, om inte på Internet?

Var annars kan du gå rakt in i ett samtal om tro eller döden, självskadebeteende eller sex med människor du aldrig har träffat?

Det handlar inte om att kidnappa alla trådar för en diskussion om tusenårsriket, utan om att lyssna på människor, försöka svara ärligt utifrån din egen tro, och visa att det finns människor som tror, tänker, och bryr sig.

Ett projekt som detta skulle också kunna förmedla resurser när det gäller. Har någon en säng att låna ut till en hemlös? Vet någon en sommarstuga dit någon kan fly från en misshandlande man? Har vi någon som kan förklara treenigheten så att en tonåring förstår? Vem kan följa med en sökare i Solna på en gudstjänst?

Ett annat spår är att få fler kyrkor att lägga ut veckobrev på nätet, gudstjänstbilder på Flickr och predikningar på Youtube eller som podcaster. Om inte annat så för att påminna om att vi finns. Att man inom projektet använder nätet för att hålla kontakt med varandra, peppa och stödja varandra, och möts regelbundet i bön är väl ganska givet. Det viktigaste är att vi söker kontakt med människor utanför kyrkan.

Tro inte att samtal på nätet inte är riktiga. Bakom frågor, blogginlägg och forumtrådar finns verkliga människor, som undrar, våndas och handlar. De flesta skulle aldrig komma på tanken att gå på en gudstjänst eller ringa en pastor. Men här finns de, och de har redan öppnat samtalet. Vill du möta dem?

Jag sitter å tuggar ännu en Jesu-liknelse och då jag inte är exeget, lika lite som jag är datanörd så blir det gärna amatöristiskt.

Det kan bli naivt men det kanske oxå kan bli verkligt. "I en annan del av gamla Svedala" sitter vi som inte hunnit med.
När jag möter blogg-ägaren Nils å säger "hoppas Du kommer ut i verkligheten ibland" så svarar han bara kort och bestämt - "det är detta som är verkligheten". Å förstår jag kommentarer på nätet rätt så befarar han att Verkligheten dött ifall det inte kommit nåt twitter-meddelande på hela tre timmar(!!)

Du ska veta att jag - å fortfarande flera med mig - levde på den tiden då det fanns telefoner som hängde fast i en sladd och på den tiden var man seriös om man skrev ett brev. Ett brev som tack vare det pålitliga Kungliga Postverket garanterat (nästan) var framme inom en vecka. Vi åkte Puch Dakota och vi inbillade oss att det var viktigt att ta körkort.

Å så pratade vi med varandra. Vi hade lite bry och omsorg. Vi såg om det rök i grannens skorsten - för på den gamla tiden kunde man bo på landet (ni vet, där det finns sommarstugor).

Med en förfärande hastighet kastades vi in i den nya verkliga världen via datamaskiner med hålremsa, femtonkilos s.k mobiltelefoner fram till dagens blip-blop-twitter-mms-gsm-facebook å hej kom å hjälp mig.

Eftersom man lever i en miljö där vi är bra på att låtsats så tuggar vi å sväljer. En del kommer opp igen men vadå? Bara idissla lite till å skicka ner informationen i en annan mage.
Här ligger alltså den antika generationens dilemma. Jag å Vi å Många tror att det är häftigt, inne å bra med Kristen Aktivism på Nätet.

Problemet är bara att vi inte vet vad det är? Får vi vara med å leka i alla fall?

Jag nämnde i ingressen att jag just läst den orättvisa liknelsen om talenterna . Återigen - jag gör ingen exegetisk utläggning, det kan jag absolut inte - men rent spontant: nog är det mer lockande med Robin Hood än med denne despotiske förvaltare....

Fast då har vi kanske inte förstått vad Jesus pratar om. Att han varken pratar Pengar eller Duktighet utan ENGAGEMANG. Att bli "DRABBAD". Att förstå att jag har ansvar för just MIN talent/talang.

Å så en sak till apropå att gräva i liknelser. Ifall Du liksom jag bara har fått EN ENDA talent så är det nog så värdefullt. Läst mig till att talentens vikt var ca 35 kg. Prova me att kånka runt en silverklump på 35 kg under armen en dag. Värdefullare än så orkar inte jag vara...

Utifrån denna min enda talent i cyberrymden välsignar jag tillfulllo denna sida och detta arbete.

Måtte Du/Ni komma i dialog med många funderare. Dessa medmännsikor som inte kommer in i vår fina kyrka fastän vi har krattat grusgången så fint och annonserat extra om kyrkkaffe.

Denna pusselbit i den Kristna Aktivismen i vårt land måtte vara viktig. Vi ber, vi stöttar, vi läser och kanske - kan vi va med på ett hörn.

Från den antika generationen hälsar
Far far

Som många av de tidigare gästbloggarna har skrivit är Internet är en enorm resurs för oss som kyrka idag, därför är det med stor glädje jag ser fram emot det här projektet. På internet rör det sig enormt mycket människor varje dag, varje timme och varje minut. Om vi är uppkopplade! 

Vad gör vi då med våran insikt om möjligheten att få kontakt med människor via nätet? 

Våra kyrkor är bra på att få människor med i våra verksamheter, framförallt är vi duktiga på att få med oss unga människor. Kanske genom Scout eller tonårsarbete osv. Ett av våra största tapp på medlemmar  i våra kyrkor är när människor flyttar från sin hemort till en annan ort.   

Det är också en insikt som vi är väl medvetna om. Vad händer om vi lägger ihop dessa två insikter med varandra? 

Vi kan genom att vara aktiva på internet, tillexempel genom Amen.se, ge människor möjlighet till bönegemenskap, men kanske ännu viktigare och det är en av mina visioner för arbetet med Amen.se att genom mötet med människor, få människor som vi annars skulle förlora ur vår verksamhet  att hitta in till nya gemenskaper, nya församlingar på orter som för dem är nya. Kanske gör man det genom ett länksida till massa olika kyrkor, men jag tror att det är enormt viktigt med kontakter, att vi som är aktiva på Amen.se kan hjälpa till att ge kontakter, till faktiska människor på den ort dit du flyttar. 

Låt oss tillsammans använda internet, som ett verktyg i vårt dagliga arbete som församlingar för Guds rikes utbredande, genom att hålla kontakten och samtalet i liv med varandra och finna forum där vi kan växa i tro. Där vi kan hitta in till nya sammanhang och nya församlingar på nya orter för dem som flyttar . Det är en av mina visioner för Amen.se