Det som dock rör Amen.se är att Mattias tagit initiativ till medborgarjournalistik för att följa vad som sker under kvällen. Övervåld från polisens sida är inget ovanligt, trots att jag aldrig sett någon aktivist överhuvudtaget använda våld. Metoden för detta är att använda ett antal smartphones för att sända händelserna live under kvällen och intervjua lite folk om vad som sker. Varje hel timme kommer en ny sändning och du kan följa det i rutan här nedan och delta i samtalet på twitter genom hashtaggen #blockad

Inledning

Projektet Amen.se har löpt 1½ år sedan starten den 1 september 2009. I beviljandet av projektansökan januari 2009 fick projektet 2 års stöd, med möjlighet till förlängning ett år. Från protokollet 090130:

Bidragsdelegationen beslutade
att anslå 515 00 kr för ett tvåårigt projekt och att delfinansiera det genom ett nybyggarupprop
att ha en beredskap att efter rapportering och ny prövning ge stöd för ytterligare ett år.

Vi hoppas i och med denna ansökan ha möjlighet att förlänga projektet ett år för att ge det en rimlig omfattning och att kunna avsluta och bevara på bästa sätt.
Vi upplever att projektet så här långt är relevant för våra egna församlingar, men också för den bild av Missionskyrkan som vi vill förmedla.

Syftet med projektet

I den ursprungliga syftesbeskrivningen kan vi läsa: ”Internet är pionjär mark där även Missionskyrkan behöver leva.”

Idag är mer än fyra miljoner svenskar uppkopplade på Facebook, men fortfarande är det bara en bråkdel av våra församlingar som har en sida på Facebook där enkla möten kan ske. Idag kan man med nollbudget och minimal planering sända kyrkokonferensen live på nätet och få mer än 16 000 visningar under veckan, och ändå är det bara en handfull av våra församlingar som ens testat att sända sina gudstjänster på nätet. Möjligheterna på nätet är enorma, men alltsomoftast känner vi inte till dem, eller vet inte vart vi ska vända oss. Amen.se vill vara en resurs och hjälp till församlingar, kristna ledare och vanliga kristna att ta vara på dessa möjligheter för att möta människor, lyssna och för att berätta om Jesus.

Projektet så här långt

Under den tid projektet har levt har vi tillåtit det att utvecklas och formas utefter de möjligheter och behov som uppstått. Eftersom tjänsten är så ny och inget egentligt exempel har funnits att luta sig emot så har detta blivit en enda möjligheten, vilket nu i efterhand känns oerhört värdefullt. Det har inneburit en lång startsträcka innan vi hittat trygghet i projektet och dess riktning, men å andra sidan känner vi nu att det arbete som utförs verkligen är relevant och nödvändigt.

Vi hade från början tänkt att projektet skulle vara mer av en samlingspunkt för redan internetengagerade kristna som ville göra projekt tillsammans, samt att aktivt erbjuda vanliga ”pastorstjänster” som själavård och konfirmation. Själavård har definitivt förekommit, likaså kristna internetprojekt, men inte i den omfattning som vi från början tänkte oss. Istället har projektet kommit att bli mer en inspirationskälla för församlingar och i bästa fall en spark i ändan för att komma igång och ta verkligheten på allvar. Vårt resonemang har varit att om vi lägger krutet på att få ut församlingar, kristna ledare och vanliga kristna på banan så blir vi fler som kan möta människor och leva evangeliet än om projektet skulle handla om att göra detta på egen hand. Detta måste dock ändå kombineras med att gå före och visa vägen men det har inte blivit projektets primära fokus att söka själavårdskontakter och att agera evangeliserande.

Nedan följer några nedslag i vad Amen.se åstadkommit under sitt första 1½ år.

• Amen.se, bloggen och utgångspunkten för projektet, har haft ca 20 000 besök, 247 inlägg har skrivits och 1100 kommentarer har mottagits. Dessa siffror måste ses som ett betyg på att projektet nått ut och skapat önskad interaktion.
• Amen.se har synts i ett antal olika media, bland annat hela mittuppslaget i Dagen och en intervju i Människor och Tro i P1.
• Projektet anordnade en heldagskonferens om hemsida och sociala medier för församlingar som besöktes av drygt 40 deltagare, vilket kommer upprepas i vår som helgkonferens.
• Under konferensen Utmanad höll Amen.se i livesändningar av samtliga förhandlingar och gemensamma gudstjänster, vilket resulterade i över 60 timmars material med ca 16 000 visningar under konferensveckan. Detta helt utan budget och reklam innan konferensen.
• Tre utförliga guider, på olika ambitionsnivåer, har skrivits för att underlätta för församlingar som skulle vilja testa att sända sina gudstjänster live på nätet. En handfull församlingar har utifrån dessa guider börjat experimentera med att sända sina gudstjänster och ytterligare ett antal ligger i startgroparna.
• Amen.se har haft möjligheten att besöka ca 30-35 olika sammanhang, som församlingar, arbetsgrupper, konferenser och läger för att inspirera och hjälpa dem att tänka vidare kring sin nätnärvaro och över huvud taget väcka frågan om internet som allmänt torg för levande samtal där kyrkan behöver vara. Dessutom har vi per telefon och mail hjälpt mångdubbelt fler med frågor,och funderingar.

Projektplan sista året

Under det tredje och sista året tänker vi oss att Amen.se upprättar en sammanställning av det arbete som gjorts och framför allt erfarits, samt att vi utreder möjligheterna för vad i projektet som kan leva vidare ideellt och vad vi behöver avsluta. Sammanställningen skulle med fördel kunna vara en självständig, lättnavigerad och lättuppdaterad sajt som sammanfattar vad som är relevant för församlingar att tänka på i sin nätnärvaro, vilka möjligheter som erbjuds och kanske framför allt varför man alls ska bry sig om internet som arena för möten och samtal. Den skulle också kunna fungera som en fördjupning av Amen.se idag, som ganska lätt blir en rätt flyktig sida, eftersom det är så mycket som pockar på uppmärksamheten där.

För att en dylik sajt ska kunna leva och fortsätta vara aktuell krävs ett gediget grundarbete som underlättar för den vanlige besökaren att bidra, samt att de relevanta områdena för sammanställningen ska kunna täckas. Målsättningen är att denna del ska kunna fortsätta leva och drivas ideellt med hjälp av användargenererade bidrag, varför förarbetet blir helt avgörande. Vi upplever att Amen.se under dessa första två år har grundlagt förutsättningarna för att upparbeta en sådan sajt för församlingarna under det sista året. Behovet av en denna tjänst är otvetydigt.

Vi upplever det också värdefullt att kunna genomföra en rad olika projektidéer som väntar, samt att kunna avsluta de projekt som löper på ett genomtänkt sätt. Bland de projekt som väntar finns t ex följande idéer:

• Skapa en sajt som kan samla klipp på nätet med kristen undervisning och predikningar som kan vara användargenererad och noggrant kategoriserad. Sajten skulle också uppmuntra kristna att själva skapa filmer att dela med sig av.
• Upprätta en dialog med STIM för att anpassa sina avtal för internetstreaming till mindre sammanhang, som våra gudstjänster oftast är.
• Skapa ett nätverk av pastorer, diakoner och andra som ofta hamnar i själavårdande samtal på nätet för att dela med sig av erfarenheter och ge varandra råd.
• Skapa en grupp som kan hjälpa församlingar att arrangera LAN-partyn.
• Skapa fler guider för relevanta områden, som att skapa en Facebook-sida, att placera sig högre i sökresultaten på Google, göra en podcast av predikningar, och liknande.

Många fler idéer finns, och vilka som blir verklighet är svårt att avgöra, men dessa är åtminstone högprioriterade. Något av själen i projektet ligger i att vara lyhörd mot behov och efterfrågan och att utifrån det delge kunskaper och erfarenheter för att kunna vara ett föredöme kring både internet och Jesu efterföljande. Väldigt mycket handlar om att tillgängliggöra allt det fantastiska arbete vi redan gör, som även fler har hjälp och intresse av, tillgängliggöra både oss själva och evangeliet.

Uppdatering: Jag fick just ett sms från Missionskyrkans nationella sekreterare om att projektet beviljats ytterligare ett år. Tack för det Missionskyrkan!

Givetvis ingår också en rätt så omfattande digital kampanj med både FB-sida, informations- och materialsida samt Mirakelbloggen som ska uppdateras flera gånger i veckan, enligt uppgift.

Bland annat kan man skicka fotbollsskor till Kongo-Kinshasa med SMS. På bloggen finns också ett räkneverk uppdateras automatiskt och som visar hur många högerskor, respektive vänsterskor som skickats. I nuläget har det skickats två vänsterskor och två högerskor.

Jag tycker det här känns som en både bra och rolig kampanj. Men inte minst är det också så att det är en oerhört viktig kampanj! Missionskyrkans internationella arbete spelar roll. Som insamlingsorganisation har vi nästan inga administrationskostnader alls, så gott som allt går direkt ut i de projekt vi samlar in till. Som insamlingsorganisation får man aldrig ha mer än 25% administrationsomkostnader för att få ha ett 90-konto hos plusgirot. Missionskyrkan har ca 6%!

Vill du stötta, så gilla FB-sidan, sätt en badge på din profil, blogga om det, SMS:a en fotbollssko eller ännu hellre, ge en gåva direkt till pgnr: 90 08 24-4.

(Och ja, visst talar jag här i egen sak. Det är detta jag i huvudsak jobbat med sen jag blev anställd på Missionskyrkan i mitten av september, tillsammans med fantastiska kollegor på kommunikationsavdelningen. Hjälp gärna till att sprida ordet!)

Det första var den bön vi bad tillsammans. Jag citerar:

Bön om välsignelse:
Ledare: Se på era händer, se beröring och ömhet
ALLA: Guds egna händer för världen
Ledare_ Se på era fötter, se vägen och riktningen
ALLA: Guds egna fötter för världen
Ledare: Se på era hjärtan, se elden och kärleken
ALLA Guds eget hjärta för världen
Ledare: Se korset, se Guds son och vår frälsare
ALLA: Guds eget kors för världen
Ledare: Detta är Guds värld
ALLA: Och vi vill tjäna Gud i den här världen
Ledare: Må Gud välsigna er, må Gud alltid bevara er och leda era liv i kärlek
ALLA: Amen

En i stora delar fin bön. Bara det att vi skulle vara Guds eget hjärta för världen för tanken att hissna.

Men. Varför är det ”era händer”, ”era fötter”, ”era hjärtan” men INTE ”ert kors”? Det vore lättare att bibelförankra allas vårt kors än de andra aspekterna, som jag iofs också anser är bibliska.

Sedan vid informationen så fick vi alla ett häfte från Sveriges Kristna Råd där de skriver om fredsarbete. När jag bläddrade snabbt i den så var det första jag fick syn på ett citat av Moder Theresa:

”Fred är ingenting du önskar dig, det är någonting du skapar, något du gör, något du är, något du ger.”

Bra! Jag håller med till fullo. När jag sen tittar på framsidan så är titeln: ”FRED – detta vill kyrkorna i Sverige”.

För mig blir kontrasten total, och särskilt efter min irritation på att vi inte är redo att ta vårt kors, att ta ansvar för vilka vi faktiskt är i Kristus. Visst är det väl skit samma vad kyrkorna vill? Det avgörande måste vara, som Theresa säger, om vi skapar, gör, är och ger FRED. Om vi alls ser vårt kors och accepterar det. Vad är vi annars?

Fotocredd: Håkan Dahlström på flickr

Ytterligare ett uppdrag jag fick från referensgruppen var att inför varje månad göra enkel skiss på vad jag hoppas åstadkomma och i slutet på månaden sammanfatta densamma. Om jag gör det öppet och transparent så är chansen också större att jag får saker gjorda och att jag gör mer alerta prioriteringar i hur jag lägger min tid.
Så. Here goes.

.

I september siktar jag på att
* sända minst en gudstjänst via bambuser och skriva en utförlig guide kring hur man live-sänder gudstjänster
* göra om utseende och funktioner på Amen.se
* hjälpa igång blipastor.nu
* hjälpa minst en kristen ledare igång med twitter
* hjälpa en nystartsförsamling med webnärvaro
* hjälpa församlingarna i rönninge med webrekrytering till sin alpha-satsning
* lära mig hur man gör bra rapporter i google analytics

Sju punkter. Det känns fullkomligt på nåt vis. Eftersom detta är första gången jag gör en plan på det här viset är det såklart svårt att veta om jag ligger på rätt nivå, men det får vi utvärdera allt eftersom.

Är det nåt jag borde haft med men som saknas i punkterna ovan?

Min egen upplevelse av årets SSWC började med att jag efter ett antal vaknätter med småbarn var rätt så matt. Jag var både oförberedd och också ganska opepp. Väl på bussen inser jag att jag inte alls vet hur jag kommer bli mottagen. Själv tillhör jag ju egentligen inte bubblan, även om jag är en intresserad observatör som gör vissa inslag då och då. (Åtminstone var detta min självbild.) Kommer jag hamna utanför eller kommer det finnas folk att bonda med, osv.

Applikationsorkestern uppträdde efter ett övningstillfälle med endast smartphones som tillhyggen.

Det finns många saker som är speciellt med SSWC. Inte minst detta faktum att på den sociala webben, liksom på en konferens som denna, så bygger alla på sitt personliga varumärke. Alla tjänar på att vara trevliga, alla tjänar på att dela med sig och alla tjänar på att nätverka. Det blir trevligare så. Och trots att mycket handlar om att komma vidare själv så märks ingen tillgjordhet av. Inte alls. Det här är människor som vill hjälpa varandra framåt. Oerhört spännande och kreativt!

Ytterligare en sak som skapar den speciella stämning som SSWC hade är utan tvekan de begränsningar som på något sätt är inbyggda i konferensen. Begränsningar som både sorterar bort spam och tvingar fram kreativitet. Det jag talar om är främst fyra delar:

1. Avståndet. Campet ligger nästan inte ens i Sverige. (Tjärö i Blekinge skärgård.)
2. De primitiva förhållandena. Vi bor i tält och har inga vanliga konferensfaciliteter. Dåligt nät och dåligt skydd för regn, etc.
3. Det begränsade deltagarantalet. Först till kvarn gäller.
4. Det finns inget program. Deltagarna skapar programmet själva.

Griden med sessions som crowdsourcats fram efter att vi anlänt till ön.

Dessa begränsningar gör att endast de som är allra mest intresserade av ämnet kommer bemöda sig om att skaffa sig biljett i tid, orka bo i tält och åka buss i tio timmar för att nå destination. De som verkligen vill delta, lära sig och dela med sig av sitt eget.
Dessa begränsningar gör att vi tvingas göra saker på sätt som vi inte brukar göra dem, vilket också öppnar kreativiteten på andra håll. Detta är en välkänd metod som inte minst Lars von Trier förfinat i t ex Dogma-genren och sin USA-trilogi.

Slutsatsen för mig blev alltså att även jag hade ett fantastiskt SSWC, trots att jag på några sätt var en udda fågel. Å andra sidan upptäcker man efterhand att det är väldigt många som endera redan är engagerade i kyrkan på olika sätt eller som har en kyrklig bakgrund. Definitivt fler än genomsnittet i Sverige!

Det ska också sägas att jag uppenbarligen har ett yrke som bara till sin enklaste beskrivning lockar till omedelbart engagemang, vilket såklart skapade ett antal spännande samtal bara det. ”Pastor på internet” skapar reaktioner.

Förmodligen är det ändå så att jag inte hört alla åsikter om detta än och jag är långt ifrån mättad på dessa, snarare tvärtom. Deltog du på SSWC och inte fick tillfälle att ge din take på området kyrka och internet så hoppas jag verkligen att du kan ge ett litet avtryck i kommentarsfältet: Begränsningar eller möjligheter – Himmel eller helvete?

En bra start är att vara kreativ. Heja Frizon!

Jag saxar in texten här också:

Amen.se är ett pionjärt projekt inom Svenska Missionskyrkan som syftar till evangelisation och kristen närvaro på internet. Ungefär så enkelt, och så svårt, är det.

Internet handlar idag om kommunikation, relation, passion, nätverkande och att dela information. Mycket av detta är också det grundläggande i evangelisation – att vi skapar en relationer och delar med oss av vår passion, Jesus Kristus.

Väldigt mycket av den allmänna debatten och det personliga samtalet har flyttat ut till internet, eftersom alla kan delta. Närheten mellan människor har blivit mycket större och möjligheten att engagera sig för sakfrågor enklare. Väldigt mycket av vårt samhälles vardag och allvar sker på internet.

Som kristna är vårt första uppdrag att finnas mitt bland människorna och där vara ett vittnesbörd för evangeliet, genom våra liv. Internet är en av de allra viktigaste arenorna för oss att finnas på!

Tyvärr begränsas vi ofta av att vi tror att internet inte är på riktigt. Att det är nån slags låtsasvärld. Att man inte kan möta andra människor på nätet. Att man inte kan skapa verkliga relationer. Denna attityd är inte bara gammal, den är också direkt destruktiv, eftersom vi då inte tar ansvar varken för det som sker på nätet eller vad vi själva gör på nätet.

Det vi skriver på nätet har en avsändare och en mottagare som i högsta grad är verklig. Kommunikationen på internet är inte samma sorts kommunikation som när vi möts öga mot öga, men det är inte heller telefonsamtalet. Internet gör inga anspråk på att ersätta den fysiska kontakten vi har med människor, snarare tvärtom. Internet är ett komplement som ger oss större kontaktytor och ofta skapar förutsättningar för fler kontakter även offline.

Som kyrka, som kristna ledare och som vanliga kristna behöver vi finnas där människor finns. Vi behöver ta del av de möjligheter som ges oss. För att få berätta om Jesus med våra ord och med vårt liv. Detta är vad Amen.se handlar om. Välkommen till verkligheten!

Fortfarande är detta inte statiskt, men det är förhoppningsvis lite tydligare än innan. Vad säger ni om detta. Är ni med mig?

Denna serie med texter från olika internetaktivister, samfundsordföranden, pastorer, forskare, tonåringar, redaktörer, bloggare, ungdomsledare, gamlingar och helt vanliga radikaler avslutas idag med en text från Nils Bryntesson, projektledare för Amen.se och pastor på internet.

Min vision för Guds rike på internet. Det är på många sätt ett rätt så ambitiöst projekt att, efter alla dessa goda tänkare, försöka författa min egen vision – det som varit mitt jobb sedan första september. Ta det för vad det är: Min, högst dagsaktuella, vision för Guds rike på internet.

Sammanfattningen på min vision skulle kunna se ut just så som rubriken säger: att visionerna har slutat. Nåja, åtminstone om vi tillåter oss att tänja lite på begreppet. Min vision är att vi som kristna ska sluta drömma och börja leva, sluta vara rädda och istället ge oss rakt in i det liv som redan pågår.

Jag är oerhört tacksam för alla 24 visioner vi lyckats skramla ihop. Många fantastiska texter, med både utmaningar, tröst och nya vinklar. Många nya idéer och perspektiv. Projektet behöver dem för att komma vidare. Samtidigt vet vi att verkligheten fortfarande är ganska avlägsen från de många av dessa visioner.

Min vision är att det vi drömmer om ska omsättas i verklighet, att visionerna ska bli mindre avlägsna, att vi ska våga se vår egen del i Guds rikes förverkligande, vare sig det är i den fysiska eller den digitala världen.

Fortfarande kommer jag inte kunna förverkliga särskilt mycket på egen hand. Men det jag faktiskt kan, det är att gå före, att börja nånstans och att vara ett föredöme. (Jag har ju tom betalt för det.)

Jag inser att ord ofta är oerhört viktiga för att kunna nå förändring på lång sikt. Samtidigt är det också väldigt lätt att fastna i orden, drömmarna, visionerna och att tala om för andra hur saker borde vara.

Det finns nåt som alltid är viktigare än ord. Kött. Liv och blod. Våra föredömens liv talar tydligare än aldrig så många predikningar. Ordet blev kött, Gud blev människa. Så självklart och så oerhört svårt. Det innebär att jag, jag själv, måste gå från tyckande till handling.

Ord kan i många fall vara just den handling som behövs; det kan vara livet och mötet självt. Ord kan också vara det som kväver livet som annars skulle spira.

Vad är era reflektioner om sociala medier, bloggar och böcker utifrån detta? Hur är man ett föredöme på internet, som helt och hållet är uppbyggt just på ord..

Jag tror på samtal och mötet mellan människor. I många fall är det just där ordet blir kött. Men det är inte bara så enkelt. Vad tror ni?

Om jag avsätter några timmar i veckan till sjalvmord.com och snyggast.se för att möta människor och bekräfta dem för just dem de är, är det nån här som hänger på då?

När jag tänker på internet så är det något som för mig är helt underbart och grymt stort, men det är något som saknas. Vi är många kristna i Sverige och de flesta av oss har bl a Facebook och andra liknande sociala tjänster. ”Där tre eller fler samlas i mitt namn, där är jag mitt ibland dem” står det i Bibeln. Är det inte samma sak på internet?

Jag har länge önskat att kyrkorna skulle ”hotta upp” tekniken som vi använder. Okej vår kyrka har en tuff hemsida och det är nice, men vi borde kunna erbjuda mer. Tänk vad skönt det skulle vara om vi kunde streama ut gudstjänster och andakter på internet. Fler skulle kunna ta del av dem då (och man skulle kunna lyssna igen på de där asbra predikningarna och ta igen dem man missat.)

På extremt många internetforum blossar debatten om religion (t ex på helgon.net när jag hängde där) men det är sällan som någon svarar något som inte är baserat på fördomar. I ett inlägg på min blogg kritiserade jag den kristna världen för att inte sprida guds budskap tillräckligt. Det gäller även nätet. Vi skaffar oss vänner på sociala nätverk men precis som på jobbet tror jag många är rädda att bli stämplade som nån form av ”Hej jag är kristen och kommer exorcera dig om du inte konverterar” om man pratar om Gud. Jag tror att Amen.se har en viktig uppgift i att försöka normalisera privata predikningar för varandra på nätet. Vad tror ni?

Det här med sociala medier är otroligt spännande och jag ser här många möjligheter för Guds rike. Först vill jag dock säga att jag verkligen gillar initiativet Amen.se Det är ett mycket spännade projekt. Jag uppskattar Nils Bryntesson som är en i raden av härliga människor jag lärt känna genom twitter. Här kommer några rader från mig om det här med Guds rike på internet. Det är mina tankar kring min vandring, så ta det för vad det är.

1 Petrus 3:15 ”…Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp. Men gör det ödmjukt och respektfullt i medvetande om er goda sak…”

För ett par år sedan förändrades mitt sätt att predika. Jag började säga saker som: ”Om det är nått som verkar konstigt i det jag sagt, något som du inte förstår så hugg tag i mig så pratar vi under fikat”. Jag började bli noga med att betona att allt får ifrågasättas: ”Köp inte allt jag säger, tänk själv, reflektera, ifrågasätt!”. I början gick det lite trögt, folk var inte vana med en pastor som ville bli ifrågasatt men så småning om så lossna det mer och mer. Nu så inbjuder jag regelbundet människor till förbön men också till frågor och samtal. Givetvis förbereder jag mig och gör mitt bästa för att predika evangelium men jag är mer och mer övertygad om att något sker i ett samtal som inte sker i en monolog.

Ungefär vid samma tid startade jag bloggen kolportören. Jag älskar att kommunicera och för mig är bloggen en väg att göra det. En blogg är ju verkligen inte en monolog/envägs kommunikation. Det kan inte nog betonas att en blogg är en plattform för samtal. Personligen så skriver jag väldigt sällan (även om det händer) undervisande texter som säger hur saker och ting är. Jag försöker ställa frågor, försöker vara ärlig med min egen brottning och påfallande ofta så blir det bra samtal. I den mån en blogg är en plattform för ”att nå ut” så är den det inte bara genom det som skrivs utan hur det skrivs. Ibland gör jag det genom att försöka spetsa till och vara provocerande men oftast bara genom att helt enkelt inbjuda människor till att fundera kring något angeläget. Det handlar inte bara om samtal med mig, det händer ofta att människor hittar varandra i kommentarerna. Det är inte ovanligt att kommentarerna är bättre än själva inlägget och det är helt okej.

Jag upplever att det finns en trötthet hos människor att bara få en sanning presenterad för sig utan möjlighet att fråga och undra. Jag gillar alphakurser därför att man ständigt betonar att allt får ifrågasättas, att alla frågor får ställas. Men den inställningen borde inte bara gälla alpha utan också resten av det kristna livet. Det blir konstigt om en människa på en alphakurs möter en generös attityd gentemot frågor men sen inte möter samma attityd på församlingens övriga sammankomster och gudstjänster.

För att få det att funka rent tidsmässigt så bloggar jag mest om saker jag ändå funderar på som pastor. Det blir ofta en bra växelverkan, jag får tex väldigt ofta ideer och tankar till mina predikningar från bloggen samtidigt som mina predikningar genererar blogginlägg. En intressant sak är att de frågor jag möter i enskilda samtal oftast är samma frågor som människor brottas med i kommentarsfältet på min blogg. Det underlättar naturligtvis att min församlingsledning ser positivt på mitt bloggande.

I sekulär media så undrar man ofta över om bloggar och twitter verkligen kan vara lönsamt. Hur många tjänar på det egentligen? Senast i lördagens Svenska dagbladet ställdes frågan. På samma sätt kan man frestas att tänka kring ”kristna” bloggar. Är det lönsamt? Kommer människor till tro? Blir det mätbara resultat? Jag har lite svårt för det här sättet att tänka. Bloggar, Twitter och Facebook handlar om att bygga relationer, det handlar om att finnas där människor finns. Alla tjänar på en plats där frågor uppmuntras, där relationer byggs och där vi hjälper varandra framåt. Vi har sett människor söka sig till vår gemenskap delvis genom mitt bloggande men framför allt genom den atmosfär vi försöker bygga. Det är så vi vill följa Jesus och se hans rike genomsyra våra liv och vår gemenskap.

Jag vill verkligen uppmuntra fler pastorer att börja blogga. Se det kanske inte som ett tillfälle att dela dina briljanta predikningar utan mer som ännu en möjlighet att dela ditt liv, dina frågor och din brottning. Ett råd från mig är att försöka svälja reflexen som vi pastorer har att komma med ”standardsvar”. Lyssna, ställ frågor och försök förstå den andre. Då blir det ett bra samtal och Guds rike vinner mark även på internet.

Några tankar i all hast.
Allt Gott till er alla!
Joachim Elsander

”Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” Apg 1:8

Kan det sägas mycket tydligare? Vi ska vittna om Jesus och om Guds rike ända till jordens yttersta gräns. Den yttersta gränsen, och kanske också den mest gränslösa delen av världen, det är nätet. Internet blir allt viktigare för oss, som mötesplats, som arbetsverktyg, för underhållning och allvar, i fest och vardag. Varför skulle då Guds rike inte finnas på internet också?

Jag har arbetat för och varit engagerad i IBRA Media i ett antal år, och redan som liten pingstvänlig telning visste jag vad IBRA var. Det var mission via radio. 1948 fick pingströrelsens grundare Lewi Pethrus idén om en radiostation på kristen grund, och 1955 spräcktes det svenska radiomonopolet. Först via piratsändningar från Östersjön, därefter via sändare i Nordafrika och Portugal. Idag sänder inte IBRA program på svenska, utan är involverade i medieproduktioner på drygt 100 språk runt om i världen, i samarbete med många andra kristna organisationer. 2009 är också året då IBRA Radio bytte till sitt nuvarande namn IBRA Media.

Nä, oroa er inte, jag har inte fått betalt för att göra reklam för mitt kära IBRA (det skulle de ändå inte lägga sina knappa resurser på). Men jag vill visa hur människor och eldsjälar under förra århundradet såg en möjlighet i de nya och populära medierna. Folk lyssnade på radio. Alltså var det självklart att försöka få ut budskapet där folket fanns. Idag ser medielandskapet lite annorlunda ut. Radio och kassettband har fortfarande inte spelat ut sin roll, vilket man lätt kan få för sig i Sverige. Jag jobbade till exempel för i Studio Alheri i Niger, i Västafrika, där det idag produceras radioprogram på fem språk, som sänds både i FM-nätet och över kortvåg. Lyssnare skriver in och ber om kassetter, för att de ska kunna lyssna på programmen fler gånger och tillsammans med familj och vänner. Men nuförtiden har snigelposten från lyssnarna också kompletterats med epost. Men i andra områden har tv och internet tagit över. I Turkiet sänds kristna tv-program dygnet runt både via satellit och på webbsidan Kanal Hayat. I Mellanöstern finns flera olika sajter som fungerar som sociala plattformar med videoklipp, tv-serier, diskussionsprogram och som har chattar och forum där kristna medarbetare hela tiden finns för samtal och frågor. På etiopiska Hiyaw Tesfas alldeles färska sajt finns program på amhariska och oromo. Det är bara några exempel på hur de nya medierna samverkar med de äldre.

Och det är det som är det fina i kråksången. Allt samverkar till det bästa, som det heter. Podcaster och webcaster, livesändningar och snigelpost, twitter, forum och chatt och skypesamtal – allt används efter behov. Och behovet är att nå människor med evangeliet. Medierna i sig är inte målet. Medierna är… ja, medlet. Vi kan diskutera huruvida kyrkan kan vara webbaserad eller inte. Men det är lite av ett lyxproblem, att kunna välja mellan webbkyrka och fysisk kyrka. I Egypten produceras ”Församlingen i mitt hem”, program som fungerar som en ställföreträdande församling för dem som inte har andra kristna i sin närhet, och till dem som av säkerhetsskäl inte kan grunda öppna församlingar. På detta sätt kan de kristna ha sin egen husförsamling, med stöd av programmen och på nätet. I Sudan finns sedan i höst samma koncept det kulturellt anpassade namnet ”Kaffe i mitt hem”. Det är ju vid gemenskapen vid kaffet som samtalen finns. Det låter nästan svenskt.

Vi ska finnas där människorna finns, och vi ska nå dem där de kan nås. Att en församling har en dåligt uppdaterad blogg bara för att ”man ska ha en blogg” är fel ingång. Ska man ha en blogg så ska man ha den för att den hjälper församlingen att kommunicera. Vi ska kommunicera med dem vi vill nå, på det språk de förstår.

Så, nu ska jag fejsbooka vidare, planera bröllop på Google Wave, ladda hem söndagens predikan från Mars Hill Bible Church i Michigan, och kanske lägga upp nåt mer på vår webbaserade bröllopsinbjudan. En helt vanlig dag i en nätanvändares liv. Till dig rekommenderar jag detta vittnesbörd från Algeriet, om en kvinna som mötte Jesus, tog kontakt med Radio Ibrahim, som spelade in hennes berättelse, som nu sprids till ännu fler via Youtube. Och så en fundering. Hur kan du och din församling nå de som finns på, och utanför, nätet?

Låt mig vara lite from(?), jag kallar den kristna närvaron på internet för treenig eller trefaldig.

- För det första så är det ett sätt att knyta kontakter mellan kristna på olika orter och i olika samfund. Ett sätt att lära känna och berika varandra, oavsett om man träffas som individer på bloggar eller communities, eller om man kommer ny till en stad och söker reda på stadens kyrkor via deras webbsidor. Förhoppningsvis kommer vi genom personliga relationer kunna överbygga oenigheten – det är alltsomoftast mycket lättare att sätta sig in i en ”motståndares” åsikter i ett försök att förstå dem istället för att kritisera hejvilt om han eller hon råkar vara min vän snarare än en ansiktslös massa av främlingar.

- För det andra så måste internet erbjuda en fördjupning i tron för den enskilde. Allt får inte bara vara i termer av ”utåtriktat” när församlingar pratar internet, utan det måste även vara ”inåtriktat”. Till skillnad från en traditionell församling så blir dock ”inåt” i detta fall inte ”inåt mot den egna församlingen” utan ”inåt mot kristenheten”, dvs på sätt och vis även ekumenisk.

- För det tredje (och ja, jag menar verkligen i tredje hand!) så ska den kristna närvaron ett vittnesbörd för okristna. Det är ett evangelisationsverktyg (OBS! ett verktyg bland andra, inte någon substitution för församlingsevangelisation eller det enda möjliga sättet att frälsa folk för all framtid), genom att vara en mötesplats för människor. Och det är viktigt att vi i Paulus anda kan prata till ”aternarna på areopagen” på deras eget språk när så tillfälle ges. Predika gärna evangelium rent och klart, men gör det med respekt för dem du talar med. Lyssna dubbelt så mycket som du talar! Kom ihåg att principen ”två öron, en mun” gäller även på internet, trots att kommunikationen där bedrivs mer mellan ”två ögon, tio fingrar”…

Självklart går dessa tre kriterier in i varandra. Ett kristet community som är en ekumenisk-social plattform för en person kanske blir en plattform för fördjupning i tron för någon annan. Det som är internetevangelisation på en plats kan bli en plattform för kristna på andra orter att uppmuntra och lära känna dem. Och så vidare.

Men uppfyller inte den kristna närvaron alla dessa tre kriterier så är det – för att vara överdrivet dramatisk – ett falskt vittnesbörd. Nu säger jag inte att varje kristen person som närvarar på internet måste stå för alla dessa tre bitar, men om vi inte alla tillsammans som Kristi Kropp speglar detta så är vi ute på farligt vatten skulle jag tro. Om vi inte alla visar på syskon som har de bitar vi själva saknar så bör vi kanske ifrågasätta vår egen ensidighet?

Det jag tror vi dock måste komma ihåg är att internet aldrig kan bli något annat än ett verktyg och en plattform för kristen närvaro och aktivism, internet kan aldrig ersätta det personliga mötet öga mot öga med en annan människa.

En av mina allra viktigaste drivkrafter är att vara med och utveckla det som är kyrkans plats i det offentliga rummet. Jag ser mig inte som pastor bara i Eskilstuna Missionsförsamling utan som pastor i Eskilstuna. Berättelsen om lärjungarna som efter långfredagens händelser satt inlåsta och gömda bakom stängda dörrar är ingen bra förebild för den kyrka som vill finnas med i det offentliga. Vi har mycket att fundera över texten i advent hur Jesus red in i sta´n. Han gjorde sta´n och det offentliga till sin arena.

Jag tänker att internet är en del av det offentliga rummets möjligheter. Vill vi vara med i det offentliga har vi inget val i relation till internet. Då får vi lov att lära oss hur man gör.
Jag tänker om mitt eget bloggande som ett sätt att vara med i det offentliga samtalet där bl.a. värderingsfrågorna diskuteras. Jag tänker om bloggandet som ett sätt att flytta fram kyrkans
positioner i just det offentliga samtalet. Ett sätt att hävda ståndpunkter i sammanhang som vi aldrig annars kommer åt. Att inte nöja oss med de som i en mer traditionell mening kommer inom hörhåll. Vill vi detta måste vi pröva nya sätt att göra oss hörda för att hävda evangeliet och dess värderingar.

Varje vecka lägger jag ut mina predikningar på församlingens hemsida. Pretentiöst kan någon tycka. Att tro att någon letar upp en predikan på nätet. Detta är ändå vad som händer – jag vet det! Jag tänker att detta är ett exempel på hur exv. en hemsida ger en möjlighet att förmera det som faktiskt sker och sägs i det fysiska kyrkorummet.

Slaget om våra värderingar avgörs i stor utsträckning just i sammanhang som inte låter sig styras och arrangeras av konventionellt ordnade sammanhang. Det är för mig självklart att det är där vi ska vara med. Inte som en ”pastor Jansson” som ber om ursäkt för att överhuvudtaget ha något att säga, utan som en som utmanar och vässar språket. Det gäller att hänga på diskussioner som förs liksom nyheter som förmedlas. Att faktiskt göra anspråk på att vi har något att säga. Där här bloggandet en möjlighet. I en blogg kan jag ta ut svängarna på ett sätt som inte predikstolen medger. Inser samtidigt att uppgiften som bloggande pastor är delikat. Den bygger på en känsla för vad som är möjligt inom ramen för mitt församlingssammanhang. Det jag hävdar i min blogg måste ha en förankring i det jag för övrigt står för och uttrycker i mer konventionella sammanhang. Jag måste kännas igen i såväl predikstol som blogg. Detsamma gäller kyrka och församling som helhet. Vad hjälper det en församling att ha en häftig hemsida om den inte har täckning i vad den rent fysiskt har att erbjuda? Finns det något mer patetiskt än att hitta en hemsida som inte uppdaterats de senaste 1 ½ åren? Vad säger det om församlingen ifråga?

Samtidigt – när allt detta är sagt: internet har sina begränsningar. Internet löser inte kyrkans problem.
Kyrka är inte något så ospecificerat som något i cyberrymden. Kyrka är kött och blod. Sammanhang. Människor som möts. Blickar som utbyts. Nyanser som blir hörda. Gemenskap. Bröd som bryts och vin som delas.
Därför tycker jag att det är högst motsägelsefullt att som Stanley Sjöberg kalla något för ”Webbkyrka”. En kyrka kan aldrig vara webb-baserad. Så dumt tänkt! Detta är verkligen att blanda ihop korten i ett försök att göra sin röst hörd i det offentliga. Kyrka kan det aldrig bli av ett sådant initiativ – bara mer Stanley Sjöberg. Oavsett hur många besökare denna hemsida har.

Dock – låt oss jobba på, för att vara med i det offentliga – det är där vi ska vara – men tänkt inte att det ersätter det genuina mötet. Tekniken i all ära, men inte hjälper den oss i grunden att förstå vad det är att vara kyrka. Då måste det till mer av kött och blod!

Claes-Göran Ydrefors

Våra ord tillhör väl de saker som är så vanliga att vi ofta inte tänker vilken enorm betydelse de har. Vad skulle vi människor egentligen kunna göra om vi inte hade orden och språket att tillgå? Ord kan skapa varma och livslånga relationer men ord kan också skilja människor åt och göra så att man aldrig vill ses igen. Ordens makt är därför mycket stor.

Internet är ett mycket bra och tydligt exempel på hur viktigt det är att vi använder orden på rätt sätt. Vi vet att det här mediet kan ställa till med mycket problem för många samtidigt som det erbjuder många rika möjligheter.

Orden uttrycker vad vi tänker och känner men orden kan också förändra våra tankar och känslor. Man brukar tal om att ”sätta ord” på saker och ting och då bukar det kännas lite bättre efteråt. Man vet vad problemet är och man kanske förstår lättare varför reaktionerna hos en själv eller andra blev som de blev. Då kan orden hjälpa oss att få ordning på det som tidigare såg ut som en enda röra. Det kan vara våra egna ord men det kan också vara andra som hjälper en att se saker och ting ur en annan synvinkel.

Orden kan vi uttrycka i tal, skrift och sång. Varje uttrycksform har sina möjligheter men också sina begränsningar. När vi talar kan vi förstärka och förtydliga ordens betydelse med hjälp betoningar, gester och miner. En allvarlig uppsyn eller ett glatt leende kan ge en och samma mening helt olika betydelse. Skriver vi kan det vara enklare att få fram ett sammanhang men ordens nyanser går lätt förlorade.

Att skriva ner en tanke, eller kanske ett problem som man grubblar på, kan i sig vara skönt och göra att man mår bättre. Ibland kan det dessutom kännas bra om någon annan läser vad man skrivit så att det kan öppna uppför ett enkelt meningsutbyte.

Det är en av grundtankarna bakom det som vi valt att kalla ”Själavård på nätet”. Dit kan vem som helst få skriva om tro, tvivel, sorger och bekymmer men naturligtvis är det även tillåtet att skriva om sådant som är roligt och positivt.

Den ende som kan komma in och läsa vad någon har skrivit på den här e-postadressen är jag, Roland Ernebro. Jag är pastor i Svenska Missionskyrkan och har därför tystnadsplikt så du kan vända dig dit i förtroende. Ingen fråga är för stor eller för liten för att den ska vara tillåten att ställa och ”prata” om.
Adressen är: livskontakt@skutan.eu

Välkommen.
Roland Ernebro

När vi öppnar vår Bibel och läser om Jesus så får vi gång på gång läsa om hur Jesus möter människor. Och han ser till att det blir personliga möten, han verkar ju vara expert på att ”bjuda hem sig” till folk. Så sitter han ner och pratar med dem.

Så gör vi också i våra kyrkor. Vi möter människor. Och många gånger blir det personliga möten. Tillfällen då vi pratar om det som är viktigt i livet. Finns det något bättre än att sitta med ett gäng scouter en sen kväll på scoutläger? Med en kåsa varm choklad i handen och få prata om det viktiga i livet?

Människor behöver nära kontakter med andra människor och för mig som diakon är det en av de saker som jag ser som viktigt i mitt arbete. Att vara en medmänniska som man kan möta, mitt där man står i livet. Någon som lyssnar.

Med detta sagt så kan man ju kanske undra varför en relativt stor del av min arbetstid är framför datorn och varför jag ofta har talat om hur viktigt det är att vi som kyrka finns på nätet. Men för mig har internet blivit en plattform, en plattform till samtal och möten med unga människor. För mig har det i första hand inte handlat om nya kontakter, utan om de kontakter som jag på olika sätt har byggt upp genom människor jag möter IRL.

Internet har många för och nackdelar, och jag tänker inte fördjupa mig i det. Men det som ibland ses som en nackdel, att man inte behöver se den man pratar med i ögonen, kan också vara en hjälp för att våga prata om det som ligger lite djupare i livet än väder och gårdagens fotbollsresultat. Själavårdande samtal är inte bara det som sker i kyrkans andaktsrum, utan plötsligt något som sker via MSN och andra chatmöjligheter. De religiösa frågorna dyker plötsligt upp på facebook och i andra sammanhang.

Jag tror inte att internet helt kan ersätta de kontakter vi har i mänskliga livet, men internet kan göra det lättare att våga. När samtalet redan är i gång så är det lättare att komma med förslaget att träffas ”på riktigt” och tröskeln har blivit lite lägre än innan.

Som kyrka har vi i uppdrag att sprida Jesu kärlek och en del i detta är att finnas till för våra medmänniskor. Det måste vi göra där medmänniskorna finns. I skolan, på jobbet, i kyrkan, i fotbollsklubben och på internet (och på en massa andra ställen också så klart!).

Internet kommer att vara en väsentlig del av vår värld och vår världsbild inom överskådlig framtid. Därmed är det klart att kyrkan och dess representanter måste använda sig av nätet! Frågan är bara varför och till vad.

Som läget ser ut nu verkar ”alla” springa till nätet i hopp om att öka kontaken med sina anhängare – företag, politiska partier, intresseorganisationer … och kyrkan. För kyrkans del handlar det bland annat om att använda nätet som missionsverktyg genom att sprida det kristna budskapet till onådda grupper, att finnas där folk finns, att bygga relationer genom sociala medier och att trösklarna till kyrkorna skall sänkas.

Allt detta är relevant, men jag tycker ändå att man bör fråga sig vad nätengagemanget får för konsekvenser för kyrkan, ifall den kan leva upp till det och om kyrkan är beredd på denna förändring. Hursomhelst finns det viktiga lärdomar att dra av en kyrklig närvaro på nätet.

Det är inte första gången kyrkliga representanter använder sig av den för sin tid modernaste informationsteknologin – tänk ex.vis Luther och boktryckarkonsten eller 1800-talets svenska väckelserörelse. Men vad händer idag då? Kanske inte så mycket ännu i Sverige (om man jämför t.ex. med USA), men det finns helt klart ett intresse att ta kyrkan in i cyberrymden. Svenska kyrkans satsning på en bönewebb inför kyrkovalet och kyrkomötets inriktningsbeslut mot en ökad webbnärvaro är tydliga exempel. Bloggande och twittrande samfundsledare är andra exempel. Även församlingar och samfund med grupper och fan sidor på Facebook kan läggas till listan etc.

Syftet med webbsatsningarna är vanligtvis att kommunicera och sprida Guds ord. Till sammanhanget hör en upplevd (och reell) sekulariseringsprocess som tyder på att kyrkan och kristenheten har ett kommunikations- och därtill ett relevansproblem. Men för att kommunicera ett budskap som inte känns relevant för nutidsmänniskan hjälper inga medier hur bra de än må vara. Kyrkans problem idag är inte att man kommunicerar för dåligt utifrån ett tekniskt hänseende, utan att budskapet (inbäddat i människor och kyrklig struktur) inte är tillräckligt trovärdigt för många. Att tro att ny kommunikationsteknik skall fixa saken är för enkelt.

Jag tror ändå att kyrkan faktiskt har något väsentligt att lära av Internet och den digitala kulturen. Nätet är inte bara viktigt som kommunikationsverktyg. Som en integrerad del av mångas vardag formar Internet också vårt sätt att se på världen (på gott och ont). Det är därför kyrkan bör engagera sig på nätet – för att lära sig hur världen idag ser ut och även dra lärdom av de många positiva saker som händer där. Kyrkan behöver lära sig av web 2.0! Via tjänster som YouTube, Facebook, Wikipedia, bloggar, del.icio.us, Flickr o.s.v. skapar användarna innehållet. Utan användare inget innehåll. Därtill deltar och interagerar användarna med varandra via statusuppdateringar, kommentarer och vänförfrågningar. Om man ser på vad som skapas är det ofta både engagerat och kreativt – tänk bloggar, musik, Facebook-upprop, digital konst, fanzines, YouTube-klipp etc. Människor saknar inte engagemang för det som upplevs relevant. Vår samtid och vi människor formas av denna nätkultur.

Här har kyrkans ofta enkelriktade och hierarkiska struktur och kommunikationsmodell en del att lära och ta efter. Hur skapar kyrkan egentligen medverkande, delaktighet och engagemang?

En kyrka eller dess representanter kan skapa sig en interaktiv webbnärvaro i morgon, men om kyrkan visar upp en öppen och kommunikativ yta på webben måste det också märkas i den dagliga verksamheten för att upplevas trovärdig. Men oavsett en aktiv webb eller inte bör kyrkan lära av utvecklingen på nätet – för där tror jag den verkliga utmaningen och möjligheten ligger idag.

Den kyrka som vi möter i Nya Testamentet hade inga slutna rum. Jesus hade sina möten bland vanligt folk. Han undervisade vid tempelplatsen, på berget och vid sjön. Där folk samlades och där man brukade samlas. Och han undervisade sina lärjungar vid tempelplatsen, på berget och vid sjön – där folk samlades och där man brukade samlas. Långt senare började de kristna börja bygga avskilda kyrkorum, skilt från omvärlden, skilt från världen utanför. Under Jesu tid var det inte så mycket vi och dom, han hade sina
lärjungar, men på mötena var det alltid en salig blandning av fariséer, prostituerade, liberalteologer som saducéerna, och vanligt folk. Och vem som helst kunde höja rösten på Jesu möten, och alla frågor var tillåtna, och alla frågor ställdes. Och Jesus var väldigt duktig på att svara.

Hur är det idag? Följer vi Jesu modell eller är vi fortfarande instängda på våra slutna kristna mötesplatser, våra egna konferenser, våra egna kyrkorum, våra egna möten för våra egna. Med vår egen kultur och mönster och språk, en annorlunda kultur och mönster och språk än hos de andra.

Eller ska vi kliva ut ur vår bekvämlighetszon, utanför våra egna staket, våra slutna kyrkorum – och vara där folk i allmänhet är, de allmänna mötesplatserna, där alla sorts synpunkter kommer fram, och där alla frågor ställs. Mötesplatserna håller på att förändras. I den storstadsmiljö där jag lever finns det många sorts mötesplatser. Man möts i shoppingcentra, gallerior, restauranger, caféer, personalmatsalar, konferenser, biografer och teatrar – och mycket annat. En mötesplats som har exploderat är cyberspace. Att mötas över nätet, via facebook, bloggdiskussioner, eller annan sorts internetbaserade diskussioner.

Bloggvärlden har blivit en spännande mötesplats. Och det är också en demokratisk revolution. Det skrivna ordet och även det filmatiserade ordet har kontrollerats av kapitalet, och dess redaktörer. Det har skapat en elitkultur kring våra medier. Så har det varit även i den kyrkliga sfären.

Nu kan vem som helst börja blogga. Och det kostar inga pengar, det kostar dock en del tid. Vem som helst kan göra en filmsnutt och lägga ut på Youtube. Vi står inför en lika stor revolution som när boktryckarkonsten infördes.

Och det är väl självklart att vi kristna är där folk möts. Vi är med när mötesplatserna förändras. Vi gör våra röster hörda. Vi försöker svara på frågorna som ställs, och vi deltar i samtalen.

Bloggsfären är en ny typ av offentlig mötesplats. Personlig, konstant diskuterande, där argumenten ständigt utmanas, och där vem som helst kan trampa rätt in i diskussionen. Vi som följer Jesus behöver vara med och var där, där folk möts.

Och jag tycker att det ganska mycket liknar mötena och diskussionerna kring Jesus, som vi läser om i Matteus, Markus, Lukas och Johannes.

Idag har många församlingar hemsidor. En del fungerar som statiska skyltfönster, andra uppdateras regelbundet. I den församling som jag tillhör uppdateras hemsidan en gång i veckan genom att söndagens predikan läggs ut som mp3-fil. Syns du så finns du. Hörs du så kan du få respons. Jag vet att det finns människor utanför församlingen som uppskattar att predikningarna ligger ute på hemsidan. Med hjälp av Internet når vi människor som annars inte skulle fått del av förkunnelsen.

Jag är ganska ny när det gäller sociala medier: jag började med Twitter i juni och Facebook i augusti. På Twitter följer jag några politiker i olika partier och på olika nivåer. De inte bara skriver korta inlägg, de svarar också på frågor och kommentarer. Tack vare de sociala medierna krymper avståndet mellan folket och dessa folkvalda.

Samma sak borde kunna gälla för oss kristna. Vi har våra hemsidor där vi lägger ut information. Vi har våra församlingsblad som delas ut till medlemmar och andra intresserade. Vi har våra annonser (predikoturer) i dagspressen. Sociala medier kan då vara ett naturligt nästa steg.

Tänk om den lokala församlingen utsåg några till att ansvara för användningen av sociala medier. Tänk om dessa började twittra om församlingslivet och lade upp en sida för församlingen på Facebook. Tänk om man genom dessa kanaler aktivt erbjöd människor att ställa frågor om den kristna tron. Tänk om människor som saknar kontakt med en kristen församling skulle upptäcka att Guds rike finns också på Internet. Vad tror du skulle hända?