Nej, sociala medier är ingen röstmagnet, men det kan vara något mycket större « Same Same But Different.

Sociala medier skulle explodera i och med valrörelsen. Vi skulle få del av de metoder Obama använde sig av och få direktkontakt med politikerna. Det har inte skett. Politikerna har floppat sociala medier-möjligheterna som fanns givna. Michael Zachrisson skriver oerhört intressant på temat och menar, som många andra på området, att politikerna inte förstått sig på internet och inte tagit möjligheterna till direktkontakt med oss, vanliga människor, som dagligen finns på nätet (jo, folk i allmänhet använder sociala medier med tanke på att över fyra miljoner svenska finns på Facebook). Däremot har inte politiken i sig själv varit frånvarande på nätet – tvärtom. Överallt pratas politik, särskilda sakfrågor och politiska idéer. Utan ände. Ofta är det dock inte alls partipolitik som diskuteras utan snarare sakfrågor, vilket både kan ses som ett sundhetstecken, men också visar att partierna misslyckats.

Jag kopplar givetvis hela detta resonemang till kyrkan. Vi har ingen motsvarande valrörelse att relatera till, men det är ändå så att vi har alla möjligheter att nå ut till folk, skapa relationer och finnas med i samtalet som redan förs. Min erfarenhet när jag rört mig ganska aktivt i bruset senaste året är att tro och existentiella frågor är oerhört levande och aktuella på nätet, ungefär på samma sätt som de politiska sakfrågorna och idéerna. Men i väldigt liten utsträckning finns de samfundskristna aktiva i samtalen. Har sociala medier floppat för kyrkan? Nej, men ibland floppar kyrkan för möjligheterna som sociala medier ger.

Jag avslutar med en omskrivning av Michaels slutkläm, så att den passar kyrkan bättre.

Och här finns idag ett engagemang som aldrig förr. Ett engagemang långt ifrån gudstjänster och evangelisationskampanjer.  Ett engagemang som inte tar slut på söndag.

Här är “sociala medier” helt outstanding. Här finns allt som bönestrategerna på samfundskontoren behöver veta. Det enda de behöver göra är att skicka ut sina församlingsmedlemmar, låta dem ta diskussionerna, men inte som just samfundsanknutna, utan som sina privata jag. Lyssna, lära och förstå. Ta in kritiken, tänka om, tänka nytt, hitta det nya sättet att kommunicera.
För det är väl ändå det evangelisation handlar om?

Internet Evangelism Idea #18: Live Your Life Online « Christian Web Trends Blog.
Christian Web Trends fortsätter sin serie om 20 tips för internetevangelisation. Ovanstående tips är ett av de allra bästa och mest naturliga. För att kunna evangelisera på nätet så måste också vårt liv finnas på nätet. Vi måste anamma kulturen och låta evangeliet synas genom vårt liv – på nätet. Evangelisation på internet fungerar inte på annat sätt än i det fysiska mötet, det handlar om att skapa och bygga relationer. Så enkelt. Så svårt.

Äntligen har jag fixat till om-projektet-sidan. Något som borde gjorts för längesedan, men som skjutits upp eftersom jag inte riktigt haft klart för mig vad det är jag sysslar med

Jag saxar in texten här också:

Amen.se är ett pionjärt projekt inom Svenska Missionskyrkan som syftar till evangelisation och kristen närvaro på internet. Ungefär så enkelt, och så svårt, är det.

Internet handlar idag om kommunikation, relation, passion, nätverkande och att dela information. Mycket av detta är också det grundläggande i evangelisation – att vi skapar en relationer och delar med oss av vår passion, Jesus Kristus.

Väldigt mycket av den allmänna debatten och det personliga samtalet har flyttat ut till internet, eftersom alla kan delta. Närheten mellan människor har blivit mycket större och möjligheten att engagera sig för sakfrågor enklare. Väldigt mycket av vårt samhälles vardag och allvar sker på internet.

Som kristna är vårt första uppdrag att finnas mitt bland människorna och där vara ett vittnesbörd för evangeliet, genom våra liv. Internet är en av de allra viktigaste arenorna för oss att finnas på!

Tyvärr begränsas vi ofta av att vi tror att internet inte är på riktigt. Att det är nån slags låtsasvärld. Att man inte kan möta andra människor på nätet. Att man inte kan skapa verkliga relationer. Denna attityd är inte bara gammal, den är också direkt destruktiv, eftersom vi då inte tar ansvar varken för det som sker på nätet eller vad vi själva gör på nätet.

Det vi skriver på nätet har en avsändare och en mottagare som i högsta grad är verklig. Kommunikationen på internet är inte samma sorts kommunikation som när vi möts öga mot öga, men det är inte heller telefonsamtalet. Internet gör inga anspråk på att ersätta den fysiska kontakten vi har med människor, snarare tvärtom. Internet är ett komplement som ger oss större kontaktytor och ofta skapar förutsättningar för fler kontakter även offline.

Som kyrka, som kristna ledare och som vanliga kristna behöver vi finnas där människor finns. Vi behöver ta del av de möjligheter som ges oss. För att få berätta om Jesus med våra ord och med vårt liv. Detta är vad Amen.se handlar om. Välkommen till verkligheten!

Fortfarande är detta inte statiskt, men det är förhoppningsvis lite tydligare än innan. Vad säger ni om detta. Är ni med mig?

I Svenska Missionskyrkan har vi nåt som kallas för nybyggarupprop. Det är en grupp människor som regelbundet offrar pengar till olika pionjärprojekt. Just nu är det dags för Amen.se att emotta gåvor från dessa hjältar. Jag blev om bedd att skriva en text om projektet som jag bifogar här nedan. Läs mer om nybyggaruppropen här.

Sen första september arbetar jag som projektledare för Amen.se och pastor på internet. Det är ett nationellt projekt som finansieras genom pionjärfonden och hör formellt hemma i Tumba Missionsförsamling. Projektets syfte är evangelisation och kristen närvaro på internet.

Någon motsvarighet till detta finns inte och klara målsättningar är svåra att formulera. Ändå, och på sätt och vis just därför, är detta projekt så oerhört viktigt. Detta är ny mark, inte bara för kyrkan utan för hela samhället. Men det är inte bara ny mark, för vår ungdomsgeneration är interaktionen på nätet också en självklarhet och förutsättning för engagemang.

I Bibeln får vi läsa om var Jesus rörde sig och hur den första kristna församlingen formade sig. Två platser utmärker sig mer än andra, nämligen synagogan och hemmet.

Synagogan var den naturliga samlingsplatsen för religiösa och politiska samtal. Jesus talade ofta i synagogan och den var även Paulus första och återkommande anhalt när han anlände till nya städer för att grunda församlingar. De kristna fanns givetvis där människor samlades och där vardagens relevanta samtal fördes. Detta trots att synagogan inte alls var de kristnas domän, utan judarnas.

Hemmet stod då, på samma sätt som nu, för den nära gemenskapen. Att öppna upp sitt hem för någon är också att bjuda på sitt liv och (i bästa fall?) visa att man inte har dammtorkat varenda vrå. De ytliga relationerna har ingen naturlig plats i hemmet.

På många sätt kan man koppla både dessa platser till dagens internet. Vi använder våra datorer i hemmet, ofta till och med i vårt eget sovrum. Samtalen som förs på internet har ofta karaktären av att vara ofärdiga idéer och reaktioner. Den perfekta ytan är inte alls lika intressant som den inbjudande ofärdiga. Det är heller ingen tvekan om att det i dagens samhälle i oerhört stor utsträckning är på internet som de stora relevanta samtalen förs.

Vill vi vara sanna mot evangeliet så behöver vi möta människor där de är, just som Jesus och Paulus. Är våra kyrkors hemsidor statiska informationsbroschyrer från 90-talet istället för att vara levande, interaktiva och aktuella mötesplatser så kommer vi att bli totalt borträknade för en stor del av våra medmänniskor. Är vi inte intresserade av att kommunicera med våra medmänniskor på deras egna villkor så är vi illa ute.

Därför är detta projekt så viktigt, och det finns flera sätt att bidra. Pengar vet jag redan att ni ger, fortsätt med det! Dessutom skulle jag vilja uppmuntra er att besöka hemsidan Amen.se och lämna en kommentar med dina tankar om detta. Framför allt skulle jag dock vilja be er om hjälp i förbön. Området för detta projekt är så enormt (ja.. internet alltså) och resurserna så knappa (jag är ensam på en halvtid) så behovet av förbön blir därför också mycket stort. Be om ledning, vishet och urskiljning. Be om Guds välsignelse över Amen.se.

Frid, osv.
-nils

Jonny Lygdman, 16 år, är medlem i Tumba Missionsförsamling och skriver på bloggen Kreationen. Förutom att han ligger på top 100-listan i Counter Strike varandes pacifist är han också engagerad i både programmering, sociala medier och ideella uppdrag i församling och SMU. Här fortsätter han serien om visioner för Guds rike på internet.

När jag tänker på internet så är det något som för mig är helt underbart och grymt stort, men det är något som saknas. Vi är många kristna i Sverige och de flesta av oss har bl a Facebook och andra liknande sociala tjänster. ”Där tre eller fler samlas i mitt namn, där är jag mitt ibland dem” står det i Bibeln. Är det inte samma sak på internet?

Jag har länge önskat att kyrkorna skulle ”hotta upp” tekniken som vi använder. Okej vår kyrka har en tuff hemsida och det är nice, men vi borde kunna erbjuda mer. Tänk vad skönt det skulle vara om vi kunde streama ut gudstjänster och andakter på internet. Fler skulle kunna ta del av dem då (och man skulle kunna lyssna igen på de där asbra predikningarna och ta igen dem man missat.)

På extremt många internetforum blossar debatten om religion (t ex på helgon.net när jag hängde där) men det är sällan som någon svarar något som inte är baserat på fördomar. I ett inlägg på min blogg kritiserade jag den kristna världen för att inte sprida guds budskap tillräckligt. Det gäller även nätet. Vi skaffar oss vänner på sociala nätverk men precis som på jobbet tror jag många är rädda att bli stämplade som nån form av ”Hej jag är kristen och kommer exorcera dig om du inte konverterar” om man pratar om Gud. Jag tror att Amen.se har en viktig uppgift i att försöka normalisera privata predikningar för varandra på nätet. Vad tror ni?

Johanna Grandin presenterar sig som protestant, katolsk och ortodox på sin egen blogg På vacklande ben, som hon drivit i över ett år med många spännande tankar och goda samtal i kommentarerna. Hon titulerar sig dessutom naturvetare, miljövän, bokslukare. Här fortsätter hon serien om visioner för Guds rike på internet.

Låt mig vara lite from(?), jag kallar den kristna närvaron på internet för treenig eller trefaldig.

- För det första så är det ett sätt att knyta kontakter mellan kristna på olika orter och i olika samfund. Ett sätt att lära känna och berika varandra, oavsett om man träffas som individer på bloggar eller communities, eller om man kommer ny till en stad och söker reda på stadens kyrkor via deras webbsidor. Förhoppningsvis kommer vi genom personliga relationer kunna överbygga oenigheten – det är alltsomoftast mycket lättare att sätta sig in i en ”motståndares” åsikter i ett försök att förstå dem istället för att kritisera hejvilt om han eller hon råkar vara min vän snarare än en ansiktslös massa av främlingar.

- För det andra så måste internet erbjuda en fördjupning i tron för den enskilde. Allt får inte bara vara i termer av ”utåtriktat” när församlingar pratar internet, utan det måste även vara ”inåtriktat”. Till skillnad från en traditionell församling så blir dock ”inåt” i detta fall inte ”inåt mot den egna församlingen” utan ”inåt mot kristenheten”, dvs på sätt och vis även ekumenisk.

- För det tredje (och ja, jag menar verkligen i tredje hand!) så ska den kristna närvaron ett vittnesbörd för okristna. Det är ett evangelisationsverktyg (OBS! ett verktyg bland andra, inte någon substitution för församlingsevangelisation eller det enda möjliga sättet att frälsa folk för all framtid), genom att vara en mötesplats för människor. Och det är viktigt att vi i Paulus anda kan prata till ”aternarna på areopagen” på deras eget språk när så tillfälle ges. Predika gärna evangelium rent och klart, men gör det med respekt för dem du talar med. Lyssna dubbelt så mycket som du talar! Kom ihåg att principen ”två öron, en mun” gäller även på internet, trots att kommunikationen där bedrivs mer mellan ”två ögon, tio fingrar”…

Självklart går dessa tre kriterier in i varandra. Ett kristet community som är en ekumenisk-social plattform för en person kanske blir en plattform för fördjupning i tron för någon annan. Det som är internetevangelisation på en plats kan bli en plattform för kristna på andra orter att uppmuntra och lära känna dem. Och så vidare.

Men uppfyller inte den kristna närvaron alla dessa tre kriterier så är det – för att vara överdrivet dramatisk – ett falskt vittnesbörd. Nu säger jag inte att varje kristen person som närvarar på internet måste stå för alla dessa tre bitar, men om vi inte alla tillsammans som Kristi Kropp speglar detta så är vi ute på farligt vatten skulle jag tro. Om vi inte alla visar på syskon som har de bitar vi själva saknar så bör vi kanske ifrågasätta vår egen ensidighet?

Det jag tror vi dock måste komma ihåg är att internet aldrig kan bli något annat än ett verktyg och en plattform för kristen närvaro och aktivism, internet kan aldrig ersätta det personliga mötet öga mot öga med en annan människa.

Stefan Gelfgren är idéhistoriker och arbetar på HUMlab vid Umeå universitet. Som forskare har han främst behandlat förhållandet mellan kyrkliga och samhälleliga förändringsprocesser genom historien. Är med i ett forskningsprojekt om helighet i virtuella rum. Här bloggar han och här twittrar han.

Internet kommer att vara en väsentlig del av vår värld och vår världsbild inom överskådlig framtid. Därmed är det klart att kyrkan och dess representanter måste använda sig av nätet! Frågan är bara varför och till vad.

Som läget ser ut nu verkar ”alla” springa till nätet i hopp om att öka kontaken med sina anhängare – företag, politiska partier, intresseorganisationer … och kyrkan. För kyrkans del handlar det bland annat om att använda nätet som missionsverktyg genom att sprida det kristna budskapet till onådda grupper, att finnas där folk finns, att bygga relationer genom sociala medier och att trösklarna till kyrkorna skall sänkas.

Allt detta är relevant, men jag tycker ändå att man bör fråga sig vad nätengagemanget får för konsekvenser för kyrkan, ifall den kan leva upp till det och om kyrkan är beredd på denna förändring. Hursomhelst finns det viktiga lärdomar att dra av en kyrklig närvaro på nätet.

Det är inte första gången kyrkliga representanter använder sig av den för sin tid modernaste informationsteknologin – tänk ex.vis Luther och boktryckarkonsten eller 1800-talets svenska väckelserörelse. Men vad händer idag då? Kanske inte så mycket ännu i Sverige (om man jämför t.ex. med USA), men det finns helt klart ett intresse att ta kyrkan in i cyberrymden. Svenska kyrkans satsning på en bönewebb inför kyrkovalet och kyrkomötets inriktningsbeslut mot en ökad webbnärvaro är tydliga exempel. Bloggande och twittrande samfundsledare är andra exempel. Även församlingar och samfund med grupper och fan sidor på Facebook kan läggas till listan etc.

Syftet med webbsatsningarna är vanligtvis att kommunicera och sprida Guds ord. Till sammanhanget hör en upplevd (och reell) sekulariseringsprocess som tyder på att kyrkan och kristenheten har ett kommunikations- och därtill ett relevansproblem. Men för att kommunicera ett budskap som inte känns relevant för nutidsmänniskan hjälper inga medier hur bra de än må vara. Kyrkans problem idag är inte att man kommunicerar för dåligt utifrån ett tekniskt hänseende, utan att budskapet (inbäddat i människor och kyrklig struktur) inte är tillräckligt trovärdigt för många. Att tro att ny kommunikationsteknik skall fixa saken är för enkelt.

Jag tror ändå att kyrkan faktiskt har något väsentligt att lära av Internet och den digitala kulturen. Nätet är inte bara viktigt som kommunikationsverktyg. Som en integrerad del av mångas vardag formar Internet också vårt sätt att se på världen (på gott och ont). Det är därför kyrkan bör engagera sig på nätet – för att lära sig hur världen idag ser ut och även dra lärdom av de många positiva saker som händer där. Kyrkan behöver lära sig av web 2.0! Via tjänster som YouTube, Facebook, Wikipedia, bloggar, del.icio.us, Flickr o.s.v. skapar användarna innehållet. Utan användare inget innehåll. Därtill deltar och interagerar användarna med varandra via statusuppdateringar, kommentarer och vänförfrågningar. Om man ser på vad som skapas är det ofta både engagerat och kreativt – tänk bloggar, musik, Facebook-upprop, digital konst, fanzines, YouTube-klipp etc. Människor saknar inte engagemang för det som upplevs relevant. Vår samtid och vi människor formas av denna nätkultur.

Här har kyrkans ofta enkelriktade och hierarkiska struktur och kommunikationsmodell en del att lära och ta efter. Hur skapar kyrkan egentligen medverkande, delaktighet och engagemang?

En kyrka eller dess representanter kan skapa sig en interaktiv webbnärvaro i morgon, men om kyrkan visar upp en öppen och kommunikativ yta på webben måste det också märkas i den dagliga verksamheten för att upplevas trovärdig. Men oavsett en aktiv webb eller inte bör kyrkan lära av utvecklingen på nätet – för där tror jag den verkliga utmaningen och möjligheten ligger idag.

Jag predikade förra söndagen om att församlingen inte är varken byggnad, verksamhet eller ens dess medlemmar utan ytterst gemenskapen mellan dess medlemmar. Relationen, kontakten, mötet med varandra i Jesu namn är det som konstituerar Kyrkan.

Om vi ska kunna berätta för människor om Jesus måste vi ha en trygg gemenskap att falla tillbaka på och vi måste framförallt möta den som inte tillhör församlingens gemenskap. Då duger det inte att vi stänger in oss i våra kyrkor och egna gemenskaper. Vi måste söka relationer utanför kyrkan, vi måste söka människors förtroenden och människor att anförtro oss till.

Kanske måste vi till och med lyssna mer än vi pratar. Men just det förvandlar: Att människor blir sedda, tagna på allvar, blir värdefulla. Det är ingen slump att Jesus var tyst när han blev anklagad och lät människor han mötte komma till tals. Ytterst är det inte argumenten som förvandlar utan mötet.

Ok, visst, det låter flummigt, men det behöver inte va särskilt flummigt. Jesus mötte människor. Väldigt få skulle kalla honom flummig.

Carl-Henric Jaktlund, vars blogg för övrigt ofta är mycket läsväd, på Dagen har skrivit en hel del om detta med evangelisation. Bland annat har han hittat en lathund för evangelisation och reflekterar över den. Denna lathund förutsäger hur samtalet med en icke-kristen kommer gå till och allt man behöver göra är copy-paste.

Nu vill jag inte dissa den här mallen helt, man kan använda den som inspiration, men att endast klippa och klistra kommer inte att fungera, som också Carl-Henric konstaterar. Det förutsätter en envägskommunikation där jag är totalt ointresserad av den andra människan och endast vill plocka till mig en frälsningspoäng till..

Ett alternativ till dettta, som kanske är extremt åt andra hållet, men ändå mycket tänkvärt, är tvivlarkollektivet(?) Ikon i Belfast som insett att vi själva inte kan fånga Gud och ge bort honom som en present till andra utan att vi har något att lära från andra. Ett av deras projekt går ut på att, stadigt rotade i sin egen tradition, gå ut till andra och bli evangeliserade. Vem blir i detta möte förvandlad? Det är åtminstone inte bara Ikon-medlemmarna.

Detta projekt börjar strax få tillräckligt stadiga ben att stå på, måtte vi då inte stå kvar här utan ge oss ut och lära oss av andra, som inte är som oss själva. Samtalet om detta har redan påbörjats och kommer med största sannolikhet att fortsätta.

Min bön med detta projekt är att Herren ska förvandla oss själva genom genom de människor vi möter lika mycket som han förvandlar dem vi möter genom oss. För utan mötet lär ingen förvandling ske..

Emanuel Karlsten gästar seriens sjunde inlägg. Sedan ett par år är han webredaktör på tidningen Dagen. Emanuel har en av den kristna bloggosfärens mest lästa bloggar, följ honom här!

Problemet med kyrkans satsningar på nätet är att kyrkan aldrig riktigt förstått sig på det. Eller – kyrkan har kanske förstått det när man börjat, men sedan inte varit följsam.
Vi kan se det med ungefär varenda kristen nätsatsning. Alla de forum som funnits där ute. Fisken.nu, Himlen.nu och allt vad de har hetat. Eller de olika communitys. Allra tydligast Crossnet. Vars forum Flow var hetare än skivat bröd när det kom, men nu, trots nylansering, blivit en spökstad, jämförelsevis.
Det är tråkigt. Men bygger allra mest på en sak: Att vi arbetar efter frälsartanken.

En lösning ska fungera jämt. Att en satsning ska lösa allt. Att en front i taget är bäst. Att saker är svåra.

Internet är inte svårt. Det kan tyckas vara ett virrvarr av kommunikation och nya grejer. Men allt det handlar om är människor. Som pratar. Det är själva fundamentet. Dessa människor använder sig sedan av olika verktyg. Olika program. Nya program.
Men ändå. Fortfarande människor som pratar.

Det här förstår Amen.se:s projektledare Nils Bryntesson. Och därför känner jag mig hoppfull.

Att vara nätpastor i projektet som tillåter en halvtidstjänst får inte innebära att hänga på forum och svara på provokationssökande tonåringars frågor om teodicéproblem. Det får heller inte innebära att starta upp en ny sajt som ska bli det nya (kristna) facebook.
Det här projektet måste i stället handla om att mobilsera en kyrka som inte förstått.

På Evangeliska frikyrkans sommarkonferens Torp i somras höll jag ett seminarium om just det här. Hur hela internet bygger på samtal. Hur det väntar på att kyrkan ska komma in och delta i samtalet.

2009 handlar inte internet om att nå hela världen. Utan om de relationer som du kan skapa – där du är. Visst är det bra att kyrkan har lagt ut sina aktiviteter på de digitala annonstavlor de kallar hemsidor. Men det leder knappast till att någon förstår grejen med kyrkan.
Som om det vore ett sammanträffande bygger internet och evangelisation på samma sak. Relationer. Kyrkan har förstått att kampanjer, gatu- och torgevangelisation fungerar dåligt för att nå människor. Att det handlar om att skapa trovärdighet genom våra liv. Att Gud får synas där, i våra relationer.

Projektet Amen.se behöver stå för en kunskapinsats. Vad internet är. Vad kyrkan kan göra. Att det inte handlar om svåra saker, men att det kan få dramatiska effekter.

Istället för att bara berätta vad församlingen gör och är på hemsidan – visa det. Att publicera youtubeklipp är lika enkelt som att maila. Att lägga upp en direktsänding av gudstjänsten är lika enkelt som att starta igång ljudmixerbordet. Att blogga är lika enkelt som att skriva ett sms.

Tänk dig kyrkans hemsida med allt det här. Där pastorn, församlingsanställda och församlingsmedlemmars bloggar utgjorde församlingens förstasida. Ett flöde med ständigt uppdaterade texter som berörde alla delar av våra liv. Kyrkan, vardag, jobb och skola. Där modeytligheter varvades med rapporter om kyrkans arbete, problem och gudstro (eller -tvivel). Plötsligt hade hemsidebesökaren fått en inblick i en församling som bestod av vanliga människor. Som tror på Gud.
Och när det är söndag sänds gudstjänsten. Som hyvlar ner tröskeln, rädslan och oron för den som följt församlingsmedlemmarnas bloggar en stund och funderat; ”kanske skulle jag ta mig dit”.

Jo, jag vet. Din största invändning är ”Hur ska vi få tid?”. Det sa församlingsföreståndaren Niklas Piensoho också när jag drog precis de här argumenten. Och sedan gick han och predikade i dagar i sträck för de redan frälsta på Nyhemskonferensen. ”Men vi vill prioritera riktiga möten”. Då har du missförstått något grundläggande. Internet är riktigt. Dess samtal uppfattas mer riktiga än många av dem som görs ansikte mot ansikte. Det finns få saker som leder till så riktiga möten som samtal över nätet. Som kommer ge dig en sådan inblick och ingång i människors liv. Och som till slut sannolikt också kommer leda till att du får ett fysiskt möte.

Kyrkans relevans i samhället har aldrig avgjorts av vilka programpunkter vi har. Utan av hur människor har förstått sin samtid och kommunicerat på dess språk.

Att hjälpa kyrkan till en insikt om det är detta projekts största uppgift.

Det här projektet är viktigt. Och bra. Men desto viktigare då att förstå vissa grundläggande saker om internet.

Fredrik på fredrikhimlen har sammanställt en råöversättning av de tips internetevangelismday.com ger till kyrkor och kristna för att använda de verktyg internet ger till att berätta om Jesus och leva kristet. Det är både praktiska och konkreta tips för utveckling men också väckarklockor för att undvika fällor och enkla misstag. Länk till texten finns här på högersidan.

Mycket i texten är oerhört relevant och viktigt! En del är lite gammalt eller irrelevant för vår svenska kontext. Texten är lång och svenskan är långt ifrån fullkomlig (grunden i översättningen är gjord med Google translator och efter det har små justeringar gjorts). Om du vill hjälpa till med att förbättra svenskan och kanske lyfta fram några av godbitarna så vore det fantastiskt!

När vi ändå är på ämnet så kan jag passa på att tipsa om några bloggar som berör just detta.

Digital Evangelism Issues är Internetevangelismdays egen blogg. Allt ifrån hur man använder twitter till hur man kan göra en egen cartoon story, med hjälp av internet.

Stefan Gelfgren skriver (på svenska) på Churchandinternetblog. Mycket tankvärt och ofta väl genomtänkta inlägg.

På Church of Facebook kan man läsa om boken med samma titel. En kioskvältare sägs det..

Digital @ Leadership Network är en ”church tech blog for non-techies. Grundläggande och bra tips för olika verktyg på internet och dessutom ofta kopplat till evangeliet.