Mer om den sociala dygden
Jag skrev häromdagen om hur kanske den främsta dygden inom frikyrkan är att vara social. Jag är som sagt inte klar med vad jag tycker och tror om detta. När jag möter en text som Stefan Swärds: ”lagom-kristendomen botar inte sjuka, och går inte heller ut och predikar Guds rike bland vanligt folk utan administrerar verksamheten i trygga interna kyrkmiljöer.” så kan jag inte annat än att känna igen mig och hålla med. Detta är något jag skyr som pesten, och ändå hamnar jag så lätt just precis där. För det är så bekvämt. Och jag är rätt så duktig på det där också..
Å ena sidan är det inte det icke-sociala jag reagerar emot, utan just detta att vi så lätt stänger in oss själva i kyrkan och blir upptagna med oss själva endast. Men, å andra sidan, hur vänder man sig ut. Hur arbetar man som kristen för världen, botar det sjuka i världen (och därmed också botar det sjuka i kyrkan), utan att också vara social och möta människorna där utanför kyrkporten? Kanske är detta bara nån slags flykt från att behöva behöva prata med uteliggaren?
Jag vet inte, men jag tror det är viktigt.
och kristen närvaro på internet.