Ida Årbro är personlig assistent. Hon har tidigare arbetat i församling flera år och sedan dess varit mycket engagerad ideellt. Hon har även stor nätvana och delar här med sig av sina erfarenheter och funderingar kring kyrka, internet och själavård.

Går det att ha själavårdande samtal via nätet? Hur går dessa till och är det verkligen lämpligt?

Vid ett flertal gånger har jag haft själavårdande samtal via nätet. Genom forum, chatter och mail. Om man nu får kalla det själavårdande samtal och jag vill nog påstå att man kan kalla dessa samtal för det. Samtalen har helt klart haft en tydlig karaktär av själavård och trots att samtalen kan ta lite längre tid eftersom responsen inte alltid kommer på studs har de hjälpt. Kanske kan man tänka att det här är ett nytt sätt för kyrkan att nå ut till människor som är i behov av samtal. Om kyrkan vågar ta steget finns det en massa människor som har behov av samtal men som inte kommer sig för att ta kontakt.
Många vet inte heller att det går att boka samtal med pastor eller diakon och många tror att de måste vara medlemmar och troende. Men kyrkans uppdrag är inte att enbart finnas för sina medlemmar eller för de som är uttalat troende, kyrkans församling är större än så. Jim Wallis sa under konferensen Utmanad i Örebro att församlingen är (bör) innefatta även kyrktrappan, gatan som kyrkan ligger på, stadsdelen, staden, landet (obs. min egen tolkning och sammanfattning)

Internet erbjuder många nya vägar för kyrkan att nå ut till människor och om vi som kyrka bara vågar ta steget ut finns där bara möjligheter.
Tänk er att kunna erbjuda själavård via skype eller andra mer direkta kommunikationsmedel som numera finns. Eller att erbjuda sajter av alla de olika slag att finnas där som pastor eller diakon, som professionell medmänniska och själavårdare. Genom sajter och forum får man lätt kontakt med en mängd olika människor runt om i vårt land och utanför landets gränser.
Eller kanske själavård i ett privat chattrum eller som ett nytt sätt att brevväxla. Själavårdande samtal har skett via post förut, för många år sedan erbjöd BRIS möjligheten att brevväxla istället för att ringa. Idag skulle det kunna vara samma sak fast via mail istället.
Ja, möjligheterna är många och frågan är bara om kyrkan vågar ta steget ut.

Jan Nordin är pastor i Svenska Missionskyrkan och numera pensionär. Han har även varit boklådeföreståndare och agerar fortfarande korsordskonstruktör då och då. Jan skrev ett svar till mig per mail och jag bad honom att få publicera hans svar här på bloggen. Jag tror definitivt att fler kan finna både tröst och uppmuntran i hans ord. Tack Jan!

Hej, Nils!
Gick just in på Amen.se och läste dina tankar om predikan.
”… alltid Ã¥ngest när man ska förbereda predikan … ifrÃ¥gasatt predikans form och metod.. ett antal aspekter som jag tycker vi borde ta tag i och fundera pÃ¥ om vi verkligen vill stÃ¥ för och förmedla…”

Och din reflektion om självrannsakan: ”…kan jag stÃ¥ för det jag tänker säga?…”

Och förklaring: ”detta är förmodligen en del av min skepsis till predikan (självrannsakan)”

Jag har predikat sedan jag var 18 Ã¥r – fast dÃ¥ i början kallades det ju för ”att avlägga ett personligt vittnesbörd” Det var de första stapplande stegen pÃ¥ förkunnarvägen. Allt frÃ¥n evangelisttiden och det första decennierna som pastor fanns ingen diskussion om predikans vara eller inte vara. Kristus bjöd oss predika och vi lydde ordern. Det var ocksÃ¥ tiden före dataÃ¥ldern och internet. Bönhuset/kyrkan var samlingsplatsen och gemenskapen där alla Ã¥ldrar möttes. Sedan har tiderna förändrats, men inte människans behov av försoning, gemenskap mm. Bibeln har förnyats genom nya översättningar. Och predikan är ju den ”översättning” som förkunnare i alla tider har att förmedla. Förkunnelsen sker inte bara med ord – det är ju framförallt genom vÃ¥ra liv vi förkunnar!

Jag har aldrig känt ångest inför en predikan (men allt från förväntan, förtröstan till vånda)
Jag tycker att man alltid skall fråga sig vad vi håller på med: är detta rätt och riktigt just nu? Jag kan inte ifrågasätta Guds ord och förkunnelsen av Guds ord. Men formen och innehållet behöver vi samtala om. Kanske förs det samtalet bäst i vår kontakt med människor utanför kyrkorna.
Det du skriver om självrannsakan är viktigt. Jag har alltid lÃ¥tit predikotexten tala till mej först innan jag förmedlat den till andra. Ofta har det blivit en predikan för mej först. Det jag säger nu, vädjar nu, uppmanar till nu – är jag redo att ta det till mej, lÃ¥ta det förvandla mej? Eller predikar jag ”för andra bara”?
Det viktigaste med predikan måste vara att den berör människor, att Ordet på nytt bli kött, blir verklighet.
Göran Hägg, litteraturvetare och författare av böcker i retorik, betecknar sig inte som kristen, men har ett intresse i religion som företeelse och kulturbärare.

Han kommenterar en avhandling av en präst (Elisabeth Arborelius). Avhandlingen visar att församlingsborna söker sig till kyrkan för dop,vigsel och begravning och att folket underkänner varannan präst. Han säger ”för att inte tappa medlemmar söker man anpassa sitt sprÃ¥k efter det som alla vill ha med resultat att budskapet hamnar i bakgrunden eller, i värsta fall, helt tappas bort. Det är som om kyrkan inte anser att man är ett religiöst samfund. Man vet inte riktigt vad man finns till för, sÃ¥ man frÃ¥gar medlemmarna vad de vill ha.” Satsa pÃ¥ större tydlighet i ditt budskap, tala klarsprÃ¥k, är hans rÃ¥d till svenska kyrkan.
Det här kan gälla frikyrkan också!

Ibland kan vi känna inför predikan nÃ¥got av det Jeremia kände ” ”Jag bryr mig inte om honom, aldrig mer skall jag tala i hans namn – dÃ¥ blir det i mitt bröst som brann där en eld, innestängd i mitt innersta. Jag försöker stÃ¥ emot men förmÃ¥r inte”

Min önskan är att vi skulle få känna hur elden brinner i vårt innersta, längtan att få förmedla glädjebudskapet på ett språk och i en form som berör.

Det här blev väldigt lÃ¥ngt och kanske ostrukturerat – men det var tankar som dök upp i mitt inre.
Jag önskar dej Guds välsignelse och frid vid predikoförberedelsen och avslutar med en dikt jag skrev för ett antal år sedan.

BÖN INFÖR PREDIKAN
O, låt det ske idag, jag ber,
att när Ditt ord vi hör,
Du till den trötte styrka ger
och tankar som berör!

Vi hört det många gånger förr,
men somt gick oss förbi.
Nu ber vi om en öppen dörr,
en famn att vila i.

LÃ¥t undret ske, om blott hos en,
att bördor lyftes av.
Ditt tilltal i förlåtelsen
har räckvidd som ett hav.