En av mina största förhoppningar med projektet Amen.se är att kristna ska lära sig att länka och uppskatta länkandet. Varför? Just därför att länkar är det som bygger och bär hela internet. Utan länkar vore internet en telefonkatalog, eller ett uppslagsverk. Kommunikationen vore obefintlig. Länkarna hjälper oss att hitta vidare och de hjälper oss att bli en del av samtalet. Därför blir jag glad varje gång det uppstår samtal mellan olika kristna bloggar som länkar till varandra. Varje gång det sker så vidgas både författarens och dess läsares vyer och nya insikter uppstår. Exempel på detta är Aborter och Torsten Åhman | Stefan Swärd och nu senast, det iofs ganska hätska, samtalet om helvetet hos kristna bloggare.

NÃ¥n menade att kristna kanske inte alls borde blogga eftersom det lätt blir sÃ¥ hetsiga samtal kring teologiska frÃ¥gor. Jag menar tvärtom att vi behöver transparensen. Genom bloggandet och samtalen avslöjar vi vilka vi verkligen är. Om det är sÃ¥ att mÃ¥nga kristna bär pÃ¥ frustrationer och obearbetade erfarenheter sÃ¥ är lösningen knappast att gömma undan det i garderoben igen eller att sopa det under mattan, inte heller kan lösningen vara att de sunda kristna rösterna tystnar – helt tvärtom. Vi behöver prata, öppet. Om vi ska kunna vinna tillbaka nÃ¥gon slags trovärdighet som kristna sÃ¥ behöver människor se att vi stÃ¥r för vad vi tror pÃ¥, öppet. Genom samtalet sÃ¥ lär vi oss det nya landskap vi befinner oss i, vi fÃ¥r redskap bearbeta och fÃ¥ utlopp för det som är viktigast i vÃ¥ra egna liv.

Detta delande är vad jag skrev om häromdan, som borde vara en ryggmärgsreflex hos kristna. Visst?

Under hela året sen jag började jobba med Amen.se har jag hört mycket om Sweden Social Web Camp. Å ena sidan har jag nu sett mycket fram emot att få delta i år, men å andra sidan har jag inte kunnat känna annat än att det varit en väl stor hype kring arrangemanget. Var man än vänder sig så har det varit lovord och superpepp.

Min egen upplevelse av årets SSWC började med att jag efter ett antal vaknätter med småbarn var rätt så matt. Jag var både oförberedd och också ganska opepp. Väl på bussen inser jag att jag inte alls vet hur jag kommer bli mottagen. Själv tillhör jag ju egentligen inte bubblan, även om jag är en intresserad observatör som gör vissa inslag då och då. (Åtminstone var detta min självbild.) Kommer jag hamna utanför eller kommer det finnas folk att bonda med, osv.

Applikationsorkestern uppträdde efter ett övningstillfälle med endast smartphones som tillhyggen.

Det finns många saker som är speciellt med SSWC. Inte minst detta faktum att på den sociala webben, liksom på en konferens som denna, så bygger alla på sitt personliga varumärke. Alla tjänar på att vara trevliga, alla tjänar på att dela med sig och alla tjänar på att nätverka. Det blir trevligare så. Och trots att mycket handlar om att komma vidare själv så märks ingen tillgjordhet av. Inte alls. Det här är människor som vill hjälpa varandra framåt. Oerhört spännande och kreativt!

Ytterligare en sak som skapar den speciella stämning som SSWC hade är utan tvekan de begränsningar som på något sätt är inbyggda i konferensen. Begränsningar som både sorterar bort spam och tvingar fram kreativitet. Det jag talar om är främst fyra delar:

1. Avståndet. Campet ligger nästan inte ens i Sverige. (Tjärö i Blekinge skärgård.)
2. De primitiva förhållandena. Vi bor i tält och har inga vanliga konferensfaciliteter. Dåligt nät och dåligt skydd för regn, etc.
3. Det begränsade deltagarantalet. Först till kvarn gäller.
4. Det finns inget program. Deltagarna skapar programmet själva.

Griden med sessions som crowdsourcats fram efter att vi anlänt till ön.

Dessa begränsningar gör att endast de som är allra mest intresserade av ämnet kommer bemöda sig om att skaffa sig biljett i tid, orka bo i tält och åka buss i tio timmar för att nå destination. De som verkligen vill delta, lära sig och dela med sig av sitt eget.
Dessa begränsningar gör att vi tvingas göra saker på sätt som vi inte brukar göra dem, vilket också öppnar kreativiteten på andra håll. Detta är en välkänd metod som inte minst Lars von Trier förfinat i t ex Dogma-genren och sin USA-trilogi.

Slutsatsen för mig blev alltså att även jag hade ett fantastiskt SSWC, trots att jag på några sätt var en udda fågel. Å andra sidan upptäcker man efterhand att det är väldigt många som endera redan är engagerade i kyrkan på olika sätt eller som har en kyrklig bakgrund. Definitivt fler än genomsnittet i Sverige!

Det ska ocksÃ¥ sägas att jag uppenbarligen har ett yrke som bara till sin enklaste beskrivning lockar till omedelbart engagemang, vilket sÃ¥klart skapade ett antal spännande samtal bara det. ”Pastor pÃ¥ internet” skapar reaktioner.

Förmodligen är det ändÃ¥ sÃ¥ att jag inte hört alla Ã¥sikter om detta än och jag är lÃ¥ngt ifrÃ¥n mättad pÃ¥ dessa, snarare tvärtom. Deltog du pÃ¥ SSWC och inte fick tillfälle att ge din take pÃ¥ omrÃ¥det kyrka och internet sÃ¥ hoppas jag verkligen att du kan ge ett litet avtryck i kommentarsfältet: Begränsningar eller möjligheter – Himmel eller helvete?