Joel Halldorf är doktorand i kyrkohistoria vid Uppsala universitet och dessutom aktiv på internet med både Twitter och bloggen Teologisk Verkstad Här utmanar han internetsamhällets uttalade och outtalade självklarheter i relation till kyrkan. Håll i hatten!

Till väckelsens kännetecken hör en fascination för och en öppenhet mot ny teknik. En enkel tumregel är: ju radikalare väckelse desto modernare medier. Det är därför Livets Ord ligger så långt framme när det gäller TV-produktion och internetanvändning, medan de äldre, lite tröttare väckelserörelserna ännu kämpar på med närradio. Man skulle nästan kunna göra det till ett ordspråk: ”När Hörnmark bloggar twittrar Ekman.”

Ett annat väckelsekristet särmärke är praktikens prioritering framför teorin. Den teologiska reflexionen står inte så högt i kurs, och har sällan eller aldrig varit stark nog att trumfa pragmatiska överväganden. Det mesta bejakas om det ger resultat. När väckelsen i slutet av 1800-talet började ge plats på plattformen åt kvinnliga förkunnare kom reflexionen snarare som en eftertanke. Det främsta argumentet för kvinnliga förkunnare var istället den nytta de gjorde: människor gick under och kvinnor ville hjälpa till, varför skulle man hindra dem?

Kombinerat leder dessa två drag till en tendens i frikyrkan att ta till sig ny teknik utan någon närmare teologisk reflexion. Undantaget som bekräftar regeln är särlingen Sven Lidman, som motsatte sig Lewi Pethrus planer på att starta en dagstidning med argumentet att väckelsen inte skulle ”dras ner i dagsgläfset”. Lidman må i efterhand framstå som en bakåtsträvare, men han tycks ha insett något viktigt, något som mediaforskaren Marshall McLuhan skulle sätta på pränt först tre decennier senare när han myntade uttrycket ”the medium is the message.” Budskapet kan inte skiljas från den form i vilken det presenteras, utan formen påverkar tvärtom budskapet. Dels genom det sätt mottagaren tar till sig budskapet (vi läser böcker, dagstidningar och bloggar på olika sätt), dels genom hur sändaren presenterar budskapet.

För en religion centrerad kring inkarnationen borde det inte vara någon nyhet att budskapet alltid har en kropp, likväl lever inte minst väckelsen i illusionen om att ”formen” inte har någon betydelse så länge som ”budskapet” är det samma. Några år efter ”den svenska bloggsommaren” 2005 har inte bara den kristna blogosfären exploderat, utan sociala medier presenteras till och med som den nya vägen till väckelse, och något som kyrkor och samfund därmed borde satsa på.

Mot denna bakgrund vill jag i det följande presentera 9,5 teologiska teser om kyrkan, nätet och sociala medier. Med ’tes’ avser jag inte en fastslagen position, utan istället (i linje med den medeltida förståelsen av ordet) en inbjudan till diskussion och samtal. Att formuleringarna måhända är tillspetsade ibland ska alltså inte ses som ett försök att stänga samtalet, utan tvärtom ge det en tydlig startpunkt. Teserna är tentativa och prövande, och långt ifrån avsedda att vara det sista ordet i frågan.

1. Möjlighet till framgång – numerärt, i form av inflytande eller ekonomiskt – kan aldrig ensamt motivera kyrkans agerande. Kyrkan är varken ett företag eller en välgörenhetsorganisation. Hennes självförståelse bör vara teologisk, och de steg hon tar måste därför motiveras teologiskt. Framgång eller numerär tillväxt är inte teologiska koncept, ty vad hjälper det kyrkan om hon vinner hela världen men förlorar sin själ? Därför är internetmediets eventuella effektivitet ett otillräckligt argument för att kyrkan ska använda sig av det i någon större utsträckning.
2. Kroppen är central för den kristna tron. Till de absoluta fundamenten i den kristna trostolkningen hör att Gud skapat kroppen, och att Gud i Kristus i blivit människa. Att försöka övervinna sin kroppslighet genom bli mer ”andliga” är liktydigt med gnosticism. Den som försöker överge kroppen följer inte längre Kristus, eftersom Kristus inte försökte övervinna sin kroppslighet utan till och med uppsteg med sin mänskliga kropp till himmelen. Därför är alla medium som tonar ner människans kroppslighet i någon mening problematiska för den kristna tron och bör hanteras med särskilt varsamhet.
3. Internetmediet är ett okroppsligt kommunikationssätt, och detta är dess främsta svaghet ut teologiskt hänseende. Via internet kommunicerar människor utan att kunna ta på eller känna varandras doft, och oftast även utan att kunna se eller höra varandra. Människor som surfar rör sig också på ett kroppslöst sätt i det virituella landskapet.
4. Många av de negativa konsekvenser som kunnat iakttas kring internetmediet har med denna kroppslöshet att göra. Exempelvis att diskussionerna tenderar bli hätskare, påhoppen fler, missförstånden vanligare. När den personliga anknytningen i form av ett ansikte saknas tenderar den mänskliga interaktionen bli brutalare – redan bilkörningen borde ha lärt oss detta.
5. Internetmediet kännetecknas också av hastighet och högt tempo. Detta har visat sig leda till en viss flyktighet och rastlösthet hos användarna. Tålamod är en central kristen dygd, och det tycks onekligen som att internet har en negativ inverkan på vår förmåga att öva tålamod. Relaterat till detta finns många exempel på att internet visserligen kan vara en katalysator för engagemang, men dock sällan verkligt långvariga och självutgivande engagemang. Detta har med det bristande tålamodet att göra, men också med den ökade självcentrering som möjligheten att som enskild människa kunna ha tillgång till hela världen via sin dator riskerar leda till. Allt för ofta tycks engagemangen vara en del i formandet av en virtuell identitet vars syfte mer är dess sken än dess kärna – det vill säga att visa vad man gör är viktigare än vad man faktiskt gör. Det finns en risk att en kyrkan i sitt nyttjande av internet omedvetet anpassar sig till dessa tendenser och därmed förfaller till ytlighet, populism och en fragmentisering av budskapet. Dessutom riskerar man att uppmuntra beteenden som i en förlängning är destruktiva för människan.
6. Att något kan missbrukas kan aldrig ensamt vara skäl att förbjuda det. Tendensen att identifiera synd med vissa platser, strukturer eller verksamheter har kännetecknad frikyrkan, men denna puritanism har ofta varit ett problematiskt och ytligt förhållningssätt till synd. De problem som behäftar internetmediet är inte skäl att undvika beröring med detsamma. Som kristna behöver vi i någon mån acceptera det samhälle vi lever i, samtidigt måste vi vara uppmärksamma på vad strukturerna gör med oss. En dubbel attityd av positivt bejakande av skapelsen och kritisk distans till världen bör prägla den kristne, men balansen är inte alltid enkelt att finna. Amishfolket, som fjärmar sig från moderniteten genom att inte använda elektricitet, är ett profetiskt exempel på en stark betoning av den kritiska distansen.
7. Kyrkan är inte samma sak som enskilda kristna. Det är skillnad på hur kyrkor, samfund och församlingar kan förväntas agera och reflektera angående internet och hur enskilda kristna bör göra det. Inom frikyrkan har vår starka individualism tillsammans med vår svaga ecklesiologi gjort att vi inte alltid insett denna skillnad. Innebörden av den är att det ställs högre krav på församlingar än på enskilda när det gäller reflexion och vaksamhet. Att skapa virtuella församlingar och erbjuda kristna praktiker på nätet är djupt problematiskt givet den kroppslöshet det förutsätter. Nattvardsfirande på nätet kan endast accepteras i extrema undantagsfall, exempelvis i länder där kristen tro är förbjuden. Generellt innebär det ett förgnostligande av den kristna tron och kan därmed sägas vara en heretisk praktik.
8. En enskild kristen kan ha närvaron på internet som en särskild kallelse, eller som del av sin kallelse. Detta innebär att hon som en lem i kroppen renodlar vissa aspekter av evangeliet och genom denna renodling också utsätter sig för vissa särskilda risker. Detta innebär givetvis inte att reflexion och en kritisk distans till det nyttjade mediet ska vara frånvarande hos honom eller henne. Tvärtom är det här särskilt nödvändigt. En sådan kallelse kan lämpligen stödjas av vissa praktiker för att undvika att fastna i destruktiva mönster, exempelvis total avhållsamhet från internet i perioder (fasta). Kyrkans uppgift är i relation till dessa enskilda (eller parakyrkligt organiserade) kristna är att bistå med vägledning och kritisk reflexion.
9. Till de positiva aspekterna med internetmediet hör dess förmåga att knyta samman människor. Inte minst ger den möjlighet för människor som tillhör minoriteter – genom intresse, etnicitet eller religion – att mötas och utbyta erfarenheter. Det tycks också som att många moderna människor föredrar att bearbeta och samtala över existentiella frågor via detta medium. Dessutom ger internet tillgång till ett större utbud av informationskanaler. Detta öppnar för en mångfald som är särskilt välkommen i ett sekulariserat land där medierna präglas av en stor okunskap om kristen tro och det kristna bidraget till det offentliga, intellektuella samtalet är svagt. Sammantaget kan dessa aspekter leda till en fördjupad kunskap om och reflexion kring den kristna tron.
9,5 Idag är internet var mans redskap och de flesta av oss använder det dagligen i arbete och fritid. Livet handlar sällan om antingen–eller, men det innebär inte att man inte kan tala om bättre och sämre eller mer eller mindre. Det finns bättre och sämre sätt att använda internet, och man kan använda det mer eller mindre. Förhoppningsvis leder ovanstående teser till bättre och mer vaksamt användning av internet, men det är dock ett rimligt antagande att läsarna av denna text, inklusive dess författare, borde spendera mindre tid på internet.