5 Online Commentaries and Resources To Help You Study | ChurchCrunch.

För er pastorer och andra teologiskt intresserade som läser här så rekommenderar jag varmt ovanstående post. Dessa fem kommentarer är både omfattande och bra. Dessutom har flera av dem mycket smidiga interfaces som gör det enkelt att navigera och hitta, vilket inte alltid är fallet när man sitter med tegelstenarna i knät.

Har ni tips på fler online-kommentarer, kanske rentav nån på svenska, så tipsa gärna!

Jag testar flera kolumner för att få upp länkar och info lite mer centralt. En sån sak som senaste kommentarer t ex vill jag ju gärna ha högt upp, men de har ändå hamnat onödigt långt ner tidigare. Nu när jag har flera kolumner kan de ju hamna högst upp, men samtidigt känns det lite rörigt. Jag vet inte. Vad tror ni, är förändringen till det bättre, eller är det mest inte-som-det-brukar-va?

Jag låter det va några dagar och inväntar era reaktioner så får vi se vad det blir.

Stefan Swärd » Blog Archive » Kan någon förklara för mig varför man ska twittra? – Allt mellan himmel och jord.

Mer Stefan Swärd. Läs gärna inlägget och hjälp Stefan på rätt väg, men framför allt! Läs den underbara kommentaren av Maria. Jag återger den i sin helhet här nedan.

Jag har också ofta frågat mig varför man ska tala i telefon. Man ser inte den man pratar med, man når inte tillräckligt många, det finns sällan tid att fördjupa sig i långa och betydelsefulla konversationer. Alla möjliga som har hittat mig i telefonkatalogen, inte minst telefonförsäljare, envisas med att kontakta mig med frågor och erbjudanden. Det händer till och med att vänner ringer för att tipsa mig om TV-program eller tidningsartiklar. Dessutom har jag hört att grannarna använder telefonen för att skvallra om andra personer på vår gata. Skrämmande.

Alla dessa meningslösa artighetsfraser man måste stå ut med (”Hej du, läget?” “Jodå, huvudet upp och fötterna ner, själv då?” “Knallar och går, jämna plågor”) blev till slut droppen för mig. Jag har stängt av min telefon och föredrar att möta riktiga människor i den riktiga världen. Jag tycker att jag använder min tid så mycket bättre på det sättet.

Jag vet att många tycker att det är smidigt att kunna hålla kontakt med sina vänner via telefonen, inte minst vänner som bor på annan ort. Somliga tycker också om funktionen trepartssamtal, där man kan diskutera med fler än en person på samma gång. Teknikens landvinningar! Min granne påpekar ständigt för mig att han inlett många vänskaper med att prata i telefon och sedan övergått till att umgås med personerna i fråga även utanför telefonnätet (även om det fortfarande händer att de ringer varandra). Han har också kontakt med andra pelargonodlare via telefon och gör upp om att skicka sticklingar på posten. Det är säkert bra, men jag är rädd att det går ut över deltagandet i vår lokala trädgårdsförening.

Tro mig Stefan, man klarar sig bra utan telefon. Det räcker så bra med en pratstund på ICA och en kopp kaffe hos grannarna!

Telefonen är en fluga!

Kanske den viktigaste drivkraften att blogga hos mig är just att skapa samtal i kommentarsfältet. Det är bara på det sättet som jag märker om folk förstår mig och om det jag skriver är relevant. Visst kan man kolla på besökarantal osv också, men det är ju mycket otydligare indikatorer.

Anders Mildner, journalist på SvD, skriver idag om hur journalister hanterar kommentarer till sina artiklar och hur läsare ofta vet mer än reportern. Det är oerhört intressant. Jag kopplar direkt till diverse samfundsledare, partiledare och andra som ”krönikebloggar” för att det ska va så, eller för att det är inne, men inte tar till sig hur mediet fungerar.

Mildner menar att vi inte bara behöver kommentarerna, vi behöver också lägga oss i kommentarerna och uppmuntra dem. Först då kommer det också ge nånting tillbaka.

Dagens tips.
Och hur hjälper vi våra kristna ledare ut i samtalet, egentligen?

I onsdags besökte jag ledningsgruppen i Missionskyrkan där jag bland annat pratade om internets platta struktur som skapar nya situationer som vi som kyrka måste förhålla sig till. Jag tog där upp exemplet att Facebook-gruppen ”Ge Missionskyrkans lokala församlingar rätten att viga par av samma kön” har fler än dubbelt så många medlemmar än Missionskyrkans egen Facebook-page.

Detta är en verklighet som vi behöver förhålla oss till och inte bara hantera utan helst också möta och omfamna. Vem som helst kan tycka synas och förvänta sig svar.

Det som är aktuellt nu är givetvis namnförslaget på det nya samfundet som Missionskyrkan, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan ska skapa. Igår var det pressrelease och idag har jag hittat ett tiotal bloggposter och dessutom runt 120 kommentarer på olika håll. Ingenstans hittar jag nån som är positiv till det. Ett fåtal är neutrala medan den överväldigande majoriteten är mycket negativ. Hur ska våra kyrkor hantera detta? Det är en rätt så stor enriktad rörelse som kommit till stånd på bara ett dygn.

Personligen så skulle jag hellre se något av förslagen som pingstvännen Carl Henric Jaktlund föreslår, nämligen Jesuskyrkan eller Lärjungakyrkan. Varför dölja vad det handlar om egentligen?

Det ska bli spännande att se vad som händer framöver här.

Här kommer länkar till de olika samtalen:

Facebook-samtal 1, Facebook-samtal 2, Twitter, Olgars blogg, På vacklande ben, Equmeniajohan, Mikael Karlendal, Andreas Möller, Bengt filosoferar, fjärde väggen, Barnabasbloggen, Carl Henric Jaktlund, Sändaren, Dagen

Spännande, eller hur?

Nog kunde jag väl ha förstått det själv. Visst hade jag erfarenheter som pekade precis åt detta håll. Men som den forumjunkie jag är, eller åtminstone varit, så ville jag prova.

Totalt har det varit fyra inlägg i forumet på två månader. Detta trots att verktyget jag till slut hittat hade alla funktioner jag sökte. Nåväl. Vi säger adjö till forumet och hälsar istället Disqus välkommen. Det är ett kommentarssystem som har mycket goda referenser från olika håll.

Forumet kommer ligga kvar på amen.se/forum men jag kommer inte länka dit och det är inte längre ihopkopplat med bloggen.

Joachim Elsander är pastor i Korskyrkan, Borlänge. Han är gift och har fyra barn. Dessutom driver han bloggen kolportören och är finns givetvis både på facebook och twitter. Här fortsätter han serien om visioner för Guds rike på internet.

Det här med sociala medier är otroligt spännande och jag ser här många möjligheter för Guds rike. Först vill jag dock säga att jag verkligen gillar initiativet Amen.se Det är ett mycket spännade projekt. Jag uppskattar Nils Bryntesson som är en i raden av härliga människor jag lärt känna genom twitter. Här kommer några rader från mig om det här med Guds rike på internet. Det är mina tankar kring min vandring, så ta det för vad det är.

1 Petrus 3:15 ”…Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp. Men gör det ödmjukt och respektfullt i medvetande om er goda sak…”

För ett par år sedan förändrades mitt sätt att predika. Jag började säga saker som: ”Om det är nått som verkar konstigt i det jag sagt, något som du inte förstår så hugg tag i mig så pratar vi under fikat”. Jag började bli noga med att betona att allt får ifrågasättas: ”Köp inte allt jag säger, tänk själv, reflektera, ifrågasätt!”. I början gick det lite trögt, folk var inte vana med en pastor som ville bli ifrågasatt men så småning om så lossna det mer och mer. Nu så inbjuder jag regelbundet människor till förbön men också till frågor och samtal. Givetvis förbereder jag mig och gör mitt bästa för att predika evangelium men jag är mer och mer övertygad om att något sker i ett samtal som inte sker i en monolog.

Ungefär vid samma tid startade jag bloggen kolportören. Jag älskar att kommunicera och för mig är bloggen en väg att göra det. En blogg är ju verkligen inte en monolog/envägs kommunikation. Det kan inte nog betonas att en blogg är en plattform för samtal. Personligen så skriver jag väldigt sällan (även om det händer) undervisande texter som säger hur saker och ting är. Jag försöker ställa frågor, försöker vara ärlig med min egen brottning och påfallande ofta så blir det bra samtal. I den mån en blogg är en plattform för ”att nå ut” så är den det inte bara genom det som skrivs utan hur det skrivs. Ibland gör jag det genom att försöka spetsa till och vara provocerande men oftast bara genom att helt enkelt inbjuda människor till att fundera kring något angeläget. Det handlar inte bara om samtal med mig, det händer ofta att människor hittar varandra i kommentarerna. Det är inte ovanligt att kommentarerna är bättre än själva inlägget och det är helt okej.

Jag upplever att det finns en trötthet hos människor att bara få en sanning presenterad för sig utan möjlighet att fråga och undra. Jag gillar alphakurser därför att man ständigt betonar att allt får ifrågasättas, att alla frågor får ställas. Men den inställningen borde inte bara gälla alpha utan också resten av det kristna livet. Det blir konstigt om en människa på en alphakurs möter en generös attityd gentemot frågor men sen inte möter samma attityd på församlingens övriga sammankomster och gudstjänster.

För att få det att funka rent tidsmässigt så bloggar jag mest om saker jag ändå funderar på som pastor. Det blir ofta en bra växelverkan, jag får tex väldigt ofta ideer och tankar till mina predikningar från bloggen samtidigt som mina predikningar genererar blogginlägg. En intressant sak är att de frågor jag möter i enskilda samtal oftast är samma frågor som människor brottas med i kommentarsfältet på min blogg. Det underlättar naturligtvis att min församlingsledning ser positivt på mitt bloggande.

I sekulär media så undrar man ofta över om bloggar och twitter verkligen kan vara lönsamt. Hur många tjänar på det egentligen? Senast i lördagens Svenska dagbladet ställdes frågan. På samma sätt kan man frestas att tänka kring ”kristna” bloggar. Är det lönsamt? Kommer människor till tro? Blir det mätbara resultat? Jag har lite svårt för det här sättet att tänka. Bloggar, Twitter och Facebook handlar om att bygga relationer, det handlar om att finnas där människor finns. Alla tjänar på en plats där frågor uppmuntras, där relationer byggs och där vi hjälper varandra framåt. Vi har sett människor söka sig till vår gemenskap delvis genom mitt bloggande men framför allt genom den atmosfär vi försöker bygga. Det är så vi vill följa Jesus och se hans rike genomsyra våra liv och vår gemenskap.

Jag vill verkligen uppmuntra fler pastorer att börja blogga. Se det kanske inte som ett tillfälle att dela dina briljanta predikningar utan mer som ännu en möjlighet att dela ditt liv, dina frågor och din brottning. Ett råd från mig är att försöka svälja reflexen som vi pastorer har att komma med ”standardsvar”. Lyssna, ställ frågor och försök förstå den andre. Då blir det ett bra samtal och Guds rike vinner mark även på internet.

Några tankar i all hast.
Allt Gott till er alla!
Joachim Elsander

Mycket av detta projekt handlar i denna fas om att sätta igång ett samtal, sätta igång nån form av rörelse, att provocera igång engagemang för Guds skull..

Mina egna poster är, från projektets perspektiv, inte alls det som är mest intressant. Det som är mest intressant är de olika input projektet får från andra håll och inte minst i kommentarerna. Det är bland annat därför jag valt att ta in massa gästbloggare. Idén är att olika folk nappar på olika saker och så kommer ett samtal igång, ett behov identifieras och ett projekt kan skapas.

När jag räknade efter häromdagen så kunde jag summera ihop minst ett tjugotal delprojekt som kommit upp i kommentarerna och på andra ställen och som det skulle kunna bli nånting av.

Ett alldeles speciellt intressant samtal har uppkommit efter Emanuel Karlstens gästpost. Läs, fundera, konkretisera och bidra!

Det händer mycket spännande i kommentarerna, missa inte dem! Här är RSS-en.