Som en del av er fattat så jobbar jag sedan en dryg vecka också på Missionskyrkans kansli som kommunikatör med ansvar för sociala medier. Det är ett oerhört spännande uppdrag, inte minst just nu i skärningspunkten mellan ny och gammal kyrka.

Mitt första uppdrag har blivit (självpåtaget) att rodda upp en bloggportal på Missionskyrkans hemsida. Det kommer bli hur bra som helst! Vidare kommer jag förmodligen försöka lyfta Missionskyrkans olika kampanjer och hjälpa till med ett helhetstänk som sträcker sig utanför trycksakerna som produceras på löpande band. Inte minst Annandagsinsamlingen laddar vi inför. Har du några spännande idéer inför det så är vi idel öra!

Associated Baptist Press – Most church websites ineffective, technology firm’s study finds.

Företaget Endis har gjort en omfattande studie på hur kyrkors hemsidor fungerar och bemöts av besökarna. Resultatet är, inte helt oväntat, att vi har mycket att lära oss och mycket att tänka om. Jag tyckte detta var en oerhört viktig och bra artikel, även om den har en amerikansk kontext. Till syvende och sidst handlar det ju ändå alltid om prioriteringar. Hur mycket borde vi prioritera internetkommunikationen? Vad är rimligt att man skär bort om man ska ta tid till att verkligen fundera igenom vad man ska ha hemsidan till och dessutom genomföra det? Inga lätta frågor såklart, men kanske viktiga? Läs artikeln och återkom gärna hit med dina funderingar. Missa heller inte de matnyttiga tipsen i slutet.

Det här är ett klipp som snurrat runt på ett antal bloggar i mitt flöde de senaste dagarna. Mycket sevärt och tankvärt!

Surprise Guest Message for TransFORM from TransFORM on Vimeo.

Darren Rowse är en professionell bloggare och även kristen. Här pratar han om vilka möjligheter vi som kristna och församling har. ”We’re in the business of community, we should be leading the way in that space [internet] and actually helping people to find community.”

Vi kan ju det här med gemenskap och kommunikation. Eller hur? Vi borde vara ledande på det här området. Vi borde hjälpa andra vidare även här.

Frågan han ställer är otroligt relevant: Stannar vi kvar i våra kyrkor, proklamerar vårt budskap och förväntar oss att folk ska komma till oss, eller möter vi människor där de är, skapar möten och samtal utifrån deras situation och sammanhang.

Niclas Strandh är en av Sveriges främsta experter på sociala medier. Nedanstående post är en återpostning av ett inlägg han skrev förra veckan. Med Niclas tillåtelse postar jag det även på Amen.se. Läs, läs noga, läs om. Gör! Orginalinlägget hittar ni här.

Disclaimer: För de som inte vet. Jag var tidigare präst i Svenska kyrkan. Idag är jag inte det. För ett antal år sedan slutade jag och sedan avsade jag mig ämbetet.

Jag har hållit föreläsning för Svenska Kyrkans Ungas informatörer uppe på kansliet i Uppsala. Lite speciellt eftersom jag har en rätt rejäl bakgrund såväl i kyrkan som i organisationen och tillhör pionjärerna när det gäller att implementera internet där: jag var Svenska kyrkans första nätpräst, jag drev tillsammans med Roland Söderberg IT-konfirmation 96-97, jag var med i gruppen runt Bibelsajten etc etc.

När jag förberedde föreläsningen funderade jag en del över hur det hela ändå kan hänga ihop – sociala medier borde passa kyrkan som handen i handsken; samtidigt så vet jag av egen erfarenhet hur oerhört långsamt och tungarbetat det kan vara att förnya något i kyrkan. Det sker olika försök här och var men fortfarande

Jag är ju teolog i grunden och en av uppgifterna en sådan har är att sätta Bibeln i sin kontext – och sedan tolka dess grundläggande idéer in i nutiden. Liksom att oavsett vad man tror (jag tror till exempel inte längre) så är såväl Jesusstoryn fascinerande liksom att det han sa onekligen kan ha bäring på vårt liv även när det handlar om icke-religiös implementering.

En del har velat sätta Jesus som den första reklamaren och då inte bara på grund av skägget och det långa håret men ärligt: Jesus använde inte köpta medier, han spenderade inte en spänn på att förfina något skrivet eller rita några bilder. Och han var nog rätt usel på traditionell PR: ingen av de som hade tolkningsmakten lyssnade på honom och skrev om honom. Det var en no-story för dem .

Däremot skulle jag vilja, faktiskt utan ironi, säga att Jesu val av media och sätt att arbeta med sitt budskap har många likheter med hur vi arbetar med sociala medier. Och då inte att många sociala mediegurus väljer att använda punktlistor och oneliners utan själva logiken.

• Jesus valde det media som var allas och där han kunde nå flest personer. Han gick. Det innebar inte att han nådde alla på en gång, det innebar mycket arbete men det innebar en närvaro bland människorna som han ville nå. En närvaro som byggde relationer och skapade preferens för det som sades. Jesus skrev inga böcker, han sände inte ut sitt budskap: han skapade närvaro och konversation genom att välja att prata med människor – inte till dem.

• Onekligen innebar hans direktkommunikation med enskilda personer också att han bjöd in till dialog. Det finns ett antal olika exempel på det och man kan sluta sig till att han sälla stod oemotsagd liksom att många gärna tog till orda i samtalen.

• För de flesta innebär mötet och att bjuda in till interaktion att man måste lyssna – den som inte gör det blir ointressant. Lyssna och sedan handla utifrån den information som man fått, lyssna och lära för att bli en bättre kommunikatör, för att ens budskap ska förändras och förädlas.

• Till skillnad mot andra valde han att släppa in andra och låta dem bära idén, budskapet och om man ska vara krass: påverka och företräda varumärket. Vanligtvis brukar det handla om personer som är någorlunda professionella på kommunikation, marknadsförare och informatörer. Det gjorde inte Jesus – han plockade lite fiskare, lite bönder, lite glädjeflickor och de fick bli ambassadörer för budskapet.

• Modet att välja att använda vanliga människor som ambassadörer, låta dem berätta storyn och bära idén innebar att budskapet förändrades, fick nya kläder utifrån den erfarenhet och verklighet som den som berättade det, som skrev ner det, levde i. Idén var tillräckligt bra, tillräckligt flexibel och tillräckligt relevant för att överleva och växa.

• Han kunde berätta en historia, klä sin idé i ord och sätta det i sitt sammanhang. I lyssnarnas sammanhang men också i sitt eget. Personlig? Ja, även om det som finns kvar är minnen och uppsnyggade historier så finns det ett personligt drag hos Jesus. Han blir arg, ledsen, blir lite gråtmilt nostalgisk – en mer personlig person.

Man kan sedan tycka och tro vad man vill: det är inte det som är intressant utan att faktiskt fundera över hur man kan förstå vad sociala medier faktiskt handlar om i grunden. Sociala medier är inte teknik – det är ett förhållningssätt. Det är ett verktyg för att kunna kommunicera en idé, en produkt – ett budskap. I det fallet måste vi idag lära oss av många olika exempel. Jesus är ett.

Stefan Gelfgren är idéhistoriker och arbetar på HUMlab vid Umeå universitet. Som forskare har han främst behandlat förhållandet mellan kyrkliga och samhälleliga förändringsprocesser genom historien. Är med i ett forskningsprojekt om helighet i virtuella rum. Här bloggar han och här twittrar han.

Internet kommer att vara en väsentlig del av vår värld och vår världsbild inom överskådlig framtid. Därmed är det klart att kyrkan och dess representanter måste använda sig av nätet! Frågan är bara varför och till vad.

Som läget ser ut nu verkar ”alla” springa till nätet i hopp om att öka kontaken med sina anhängare – företag, politiska partier, intresseorganisationer … och kyrkan. För kyrkans del handlar det bland annat om att använda nätet som missionsverktyg genom att sprida det kristna budskapet till onådda grupper, att finnas där folk finns, att bygga relationer genom sociala medier och att trösklarna till kyrkorna skall sänkas.

Allt detta är relevant, men jag tycker ändå att man bör fråga sig vad nätengagemanget får för konsekvenser för kyrkan, ifall den kan leva upp till det och om kyrkan är beredd på denna förändring. Hursomhelst finns det viktiga lärdomar att dra av en kyrklig närvaro på nätet.

Det är inte första gången kyrkliga representanter använder sig av den för sin tid modernaste informationsteknologin – tänk ex.vis Luther och boktryckarkonsten eller 1800-talets svenska väckelserörelse. Men vad händer idag då? Kanske inte så mycket ännu i Sverige (om man jämför t.ex. med USA), men det finns helt klart ett intresse att ta kyrkan in i cyberrymden. Svenska kyrkans satsning på en bönewebb inför kyrkovalet och kyrkomötets inriktningsbeslut mot en ökad webbnärvaro är tydliga exempel. Bloggande och twittrande samfundsledare är andra exempel. Även församlingar och samfund med grupper och fan sidor på Facebook kan läggas till listan etc.

Syftet med webbsatsningarna är vanligtvis att kommunicera och sprida Guds ord. Till sammanhanget hör en upplevd (och reell) sekulariseringsprocess som tyder på att kyrkan och kristenheten har ett kommunikations- och därtill ett relevansproblem. Men för att kommunicera ett budskap som inte känns relevant för nutidsmänniskan hjälper inga medier hur bra de än må vara. Kyrkans problem idag är inte att man kommunicerar för dåligt utifrån ett tekniskt hänseende, utan att budskapet (inbäddat i människor och kyrklig struktur) inte är tillräckligt trovärdigt för många. Att tro att ny kommunikationsteknik skall fixa saken är för enkelt.

Jag tror ändå att kyrkan faktiskt har något väsentligt att lära av Internet och den digitala kulturen. Nätet är inte bara viktigt som kommunikationsverktyg. Som en integrerad del av mångas vardag formar Internet också vårt sätt att se på världen (på gott och ont). Det är därför kyrkan bör engagera sig på nätet – för att lära sig hur världen idag ser ut och även dra lärdom av de många positiva saker som händer där. Kyrkan behöver lära sig av web 2.0! Via tjänster som YouTube, Facebook, Wikipedia, bloggar, del.icio.us, Flickr o.s.v. skapar användarna innehållet. Utan användare inget innehåll. Därtill deltar och interagerar användarna med varandra via statusuppdateringar, kommentarer och vänförfrågningar. Om man ser på vad som skapas är det ofta både engagerat och kreativt – tänk bloggar, musik, Facebook-upprop, digital konst, fanzines, YouTube-klipp etc. Människor saknar inte engagemang för det som upplevs relevant. Vår samtid och vi människor formas av denna nätkultur.

Här har kyrkans ofta enkelriktade och hierarkiska struktur och kommunikationsmodell en del att lära och ta efter. Hur skapar kyrkan egentligen medverkande, delaktighet och engagemang?

En kyrka eller dess representanter kan skapa sig en interaktiv webbnärvaro i morgon, men om kyrkan visar upp en öppen och kommunikativ yta på webben måste det också märkas i den dagliga verksamheten för att upplevas trovärdig. Men oavsett en aktiv webb eller inte bör kyrkan lära av utvecklingen på nätet – för där tror jag den verkliga utmaningen och möjligheten ligger idag.

Emanuel Karlsten gästar seriens sjunde inlägg. Sedan ett par år är han webredaktör på tidningen Dagen. Emanuel har en av den kristna bloggosfärens mest lästa bloggar, följ honom här!

Problemet med kyrkans satsningar på nätet är att kyrkan aldrig riktigt förstått sig på det. Eller – kyrkan har kanske förstått det när man börjat, men sedan inte varit följsam.
Vi kan se det med ungefär varenda kristen nätsatsning. Alla de forum som funnits där ute. Fisken.nu, Himlen.nu och allt vad de har hetat. Eller de olika communitys. Allra tydligast Crossnet. Vars forum Flow var hetare än skivat bröd när det kom, men nu, trots nylansering, blivit en spökstad, jämförelsevis.
Det är tråkigt. Men bygger allra mest på en sak: Att vi arbetar efter frälsartanken.

En lösning ska fungera jämt. Att en satsning ska lösa allt. Att en front i taget är bäst. Att saker är svåra.

Internet är inte svårt. Det kan tyckas vara ett virrvarr av kommunikation och nya grejer. Men allt det handlar om är människor. Som pratar. Det är själva fundamentet. Dessa människor använder sig sedan av olika verktyg. Olika program. Nya program.
Men ändå. Fortfarande människor som pratar.

Det här förstår Amen.se:s projektledare Nils Bryntesson. Och därför känner jag mig hoppfull.

Att vara nätpastor i projektet som tillåter en halvtidstjänst får inte innebära att hänga på forum och svara på provokationssökande tonåringars frågor om teodicéproblem. Det får heller inte innebära att starta upp en ny sajt som ska bli det nya (kristna) facebook.
Det här projektet måste i stället handla om att mobilsera en kyrka som inte förstått.

På Evangeliska frikyrkans sommarkonferens Torp i somras höll jag ett seminarium om just det här. Hur hela internet bygger på samtal. Hur det väntar på att kyrkan ska komma in och delta i samtalet.

2009 handlar inte internet om att nå hela världen. Utan om de relationer som du kan skapa – där du är. Visst är det bra att kyrkan har lagt ut sina aktiviteter på de digitala annonstavlor de kallar hemsidor. Men det leder knappast till att någon förstår grejen med kyrkan.
Som om det vore ett sammanträffande bygger internet och evangelisation på samma sak. Relationer. Kyrkan har förstått att kampanjer, gatu- och torgevangelisation fungerar dåligt för att nå människor. Att det handlar om att skapa trovärdighet genom våra liv. Att Gud får synas där, i våra relationer.

Projektet Amen.se behöver stå för en kunskapinsats. Vad internet är. Vad kyrkan kan göra. Att det inte handlar om svåra saker, men att det kan få dramatiska effekter.

Istället för att bara berätta vad församlingen gör och är på hemsidan – visa det. Att publicera youtubeklipp är lika enkelt som att maila. Att lägga upp en direktsänding av gudstjänsten är lika enkelt som att starta igång ljudmixerbordet. Att blogga är lika enkelt som att skriva ett sms.

Tänk dig kyrkans hemsida med allt det här. Där pastorn, församlingsanställda och församlingsmedlemmars bloggar utgjorde församlingens förstasida. Ett flöde med ständigt uppdaterade texter som berörde alla delar av våra liv. Kyrkan, vardag, jobb och skola. Där modeytligheter varvades med rapporter om kyrkans arbete, problem och gudstro (eller -tvivel). Plötsligt hade hemsidebesökaren fått en inblick i en församling som bestod av vanliga människor. Som tror på Gud.
Och när det är söndag sänds gudstjänsten. Som hyvlar ner tröskeln, rädslan och oron för den som följt församlingsmedlemmarnas bloggar en stund och funderat; ”kanske skulle jag ta mig dit”.

Jo, jag vet. Din största invändning är ”Hur ska vi få tid?”. Det sa församlingsföreståndaren Niklas Piensoho också när jag drog precis de här argumenten. Och sedan gick han och predikade i dagar i sträck för de redan frälsta på Nyhemskonferensen. ”Men vi vill prioritera riktiga möten”. Då har du missförstått något grundläggande. Internet är riktigt. Dess samtal uppfattas mer riktiga än många av dem som görs ansikte mot ansikte. Det finns få saker som leder till så riktiga möten som samtal över nätet. Som kommer ge dig en sådan inblick och ingång i människors liv. Och som till slut sannolikt också kommer leda till att du får ett fysiskt möte.

Kyrkans relevans i samhället har aldrig avgjorts av vilka programpunkter vi har. Utan av hur människor har förstått sin samtid och kommunicerat på dess språk.

Att hjälpa kyrkan till en insikt om det är detta projekts största uppgift.

Det här projektet är viktigt. Och bra. Men desto viktigare då att förstå vissa grundläggande saker om internet.

Vad för form av verkstad anser ni att man borde satsa på? Själv gillar jag Mediawiki som skulle kunna kombineras med en IRC-kanal (förslagsvis #kristnet). Problemen med dessa verktyg är att de har en användarovänlig tröskel, till skillnad från t ex phpBB3, som är ganska självförklarande från början. Man skulle även kunna använda nån form av gratiscommunity, men då är det risk att det blir för mycket av inbördes beundran. Tror jag. Vad tror ni?