Mikael Fälthammar studerar teologi och bor i kollektiv i Göteborg. Dessutom fascineras han mycket av våra kyrkofäder som han menar också talar rätt in i vår tid och till vårt internet. Följ Mikael på hans blogg Gäst och främling

Vad ska jag säga om kristen aktivism på internet? Jag har själv inte så stor erfarenhet av det, och mycket jag stött på har faktiskt varit riktigt dåligt. Allas tillgång till internet gör ju att vem som helst kan publicera material på en hemsida eller blogg. Detta har gett upphov till hemska ”kristna” sidor som t.ex. ”God hates fags” och annat. Det har dock också gett upphov till en del bra sidor, och en del ganska roliga sidor (t.ex. Stuff Christians like).

Nåväl. När jag nu inte kan säga så mycket själv vill jag låta andra komma till tals. Den helige Athanasios av Alexandria (ca. 298-373) skriver om de som ska studera och förmedla kristna skrifter. Det kan också appliceras på oss som är aktiva på internet:

Förutom bibelstudium och sann kunskap behövs ett gott liv och en ren själ och dygden i Kristus, så att sinnet därigenom får vägledning och kan nå det efterlängtade och fatta det så långt som den mänskliga naturen är i stånd att lära sig om Guds Ord. Utan att ha ett rent sinne och efterlikna de heligas liv kan ingen fatta de heligas ord.

Där har vi en god spegel att skåda oss i innan vi vill publicera något på internet. En annan spegel finner vi i boken ”Sola scriptura” av fr. John Whiteford:

hl. Augustinus (354-430) pratar [...] om vilken slags person som krävs för att studera skriften, [---] En sådan person:

1. Älskar Gud av hela sitt hjärta och är helt utan stolthet;

2. motiveras att söka kunskap om Guds vilja genom tro och vördnad, snarare än stolthet eller girighet;

3. Har ett hjärta som behärskas av fromhet, ett renat sinne, är död för världen; varken fruktar eller söker att tillfredsställa människor;

4. söker inget annat än kunskap om och förening med Kristus;

5. hungrar och törstar efter rättfärdighet; och är flitigt engagerad i barmhärtighets- och kärleksgärningar.

Med detta som bakgrund kan vi fråga oss hur rena våra motiv är när vi ska tycka och tänka på internet. Jag gissar att ni känner som jag: ”Jag är verkligen inte sådan som hl. Augustinus beskriver!” Nåväl, då kommer ödmjukhet i skriveriet väl till pass!

Per Åkerlund, präst och ägare av bokförlaget Artos, talade på Bjärka-Säby om ”tyckandets tyranni.” Med det relaterar han till att alla ska ha en blogg och alla ska få komma till tals. Är det verkligen eftersträvansvärt, frågade han sig. Mot detta subjektiva tyckande ställde han den ”apostoliska tron.” Den tro man ansluter sig till, inte den tro man själv arbetar fram. Med detta vill jag få sagt att vi bör rannsaka oss själva innan vi publicerar och tycker på internet. Är det kyrkans tro jag ger uttryck för: ”Den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga”? Den helige Maximos Bekännaren (ca. 580-662) säger: ”Jag skall ej säga något eget, jag säger blott vad jag lärt av fäderna.”

Dock är internet ett gott medium om man vill nå folk. Den helige Nikolai Velimirovch (1880-1956), serbiskortodox biskop, säger: ”We must be super-conservative in preserving the Orthodox faith, but super-modern in propagating it.”

Vad jag vill uppmana till är en större ödmjukhet hos oss som är aktiva som tyckare och skribenter på internet. Låt oss inte bli för ivriga i vårt tyckande, utan låt oss uppvisa saktmod och vishet när vi ska publicera något. ”Varje människa skall vara snar att höra, sen att tala”. Herren säger: ”Efter dina ord skall du frias, och efter dina ord skall du fällas”. Över allt gäller det dubbla kärleksbudet.

Mikael Fälthammar

Varför heter projektet Amen.se? Förutom att det är en suverän domän så har också ordet amen en rätt så specifik betydelse. Från början är det hebreiska och betyder typ ”i sanning”. Jag föredrar dock den mer moderna översättningen ”så det så”.

Det går att använda såna här sannings-ord på flera olika sätt. Ett sätt är att hävda att jag själv har sanningen och att alla andra behöver lyssna på vad jag har att säga. Ett annat sätt är att låta Gud vara sanningen och från det perspektivet satsa helhjärtat på att lyssna, både på Gud och på våra medmänniskor och låta det som träffar påverka livet.

Till det här projektet skulle jag vilja ge AMEN en nyans av det senare. Kristendomen är ofta inte vad man förväntat sig, så det så. Vi behöver lyssna på varandra, så det så. Gud är typ alltid större än vi gör honom till, så det så. Vi vet inte allt, så det så. Vi behöver Gud, så det så.

Istället för den klassiska envägskommunikationen, förkunnelsen (som iofs också ofta är positiv och nödvändig) av ”vår sanning” så vill jag att det här projektet ska andas aktivism för att möta och lyssna, och peka på Jesu föredöme. Inte min sanning, utan Jesu sanning. I bästa fall kan vi dessutom möta den typ av folk som Jesus mötte (dvs ekobrottslingar, människor som har problem med sin kropp och sexualitet eller med självmordstankar, fiskare och andra ensamma människor).

Jag hoppas alltså att vi i det här projektet ska kunna använda en rätt så ödmjuk användning av AMEN, så det så. Ödmjukheten är en aning svår att förhålla sig till, men ändå ganska viktig.

Jesus är vårt första och främsta föredöme, men förutom att Jesus har ouppnåeliga etiska (men ojämförligt eftersträvansvärda) ideal så är han också ett svårt föredöme. Jesus, när han levde på jorden, var Gud och var syndfri och var vårt föredöme. Han behövde aldrig lyssna för att lära sig, han behövde aldrig vara ödmjuk, för han var, är, Gud. Vi, å andra sidan, är inte Gud och just därför är ödmjukheten ett av de allra viktigaste karaktärsdragen. Ödmjukhet just inför Gud. Just därför är också Jesus ett svårt föredöme.. samtidigt som han är det viktigaste.

I vår ödmjukhet får vi heller inte glömma bort att det budskap vi försöker leva är större och viktigare än något annat. Det handlar inte om min eller din sanning, utan om den sanning som är..

Så det så, amen.