Joachim Elsander är pastor i Korskyrkan, Borlänge. Han är gift och har fyra barn. Dessutom driver han bloggen kolportören och är finns givetvis både på facebook och twitter. Här fortsätter han serien om visioner för Guds rike på internet.

Det här med sociala medier är otroligt spännande och jag ser här många möjligheter för Guds rike. Först vill jag dock säga att jag verkligen gillar initiativet Amen.se Det är ett mycket spännade projekt. Jag uppskattar Nils Bryntesson som är en i raden av härliga människor jag lärt känna genom twitter. Här kommer några rader från mig om det här med Guds rike på internet. Det är mina tankar kring min vandring, så ta det för vad det är.

1 Petrus 3:15 ”…Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp. Men gör det ödmjukt och respektfullt i medvetande om er goda sak…”

För ett par år sedan förändrades mitt sätt att predika. Jag började säga saker som: ”Om det är nått som verkar konstigt i det jag sagt, något som du inte förstår så hugg tag i mig så pratar vi under fikat”. Jag började bli noga med att betona att allt får ifrågasättas: ”Köp inte allt jag säger, tänk själv, reflektera, ifrågasätt!”. I början gick det lite trögt, folk var inte vana med en pastor som ville bli ifrågasatt men så småning om så lossna det mer och mer. Nu så inbjuder jag regelbundet människor till förbön men också till frågor och samtal. Givetvis förbereder jag mig och gör mitt bästa för att predika evangelium men jag är mer och mer övertygad om att något sker i ett samtal som inte sker i en monolog.

Ungefär vid samma tid startade jag bloggen kolportören. Jag älskar att kommunicera och för mig är bloggen en väg att göra det. En blogg är ju verkligen inte en monolog/envägs kommunikation. Det kan inte nog betonas att en blogg är en plattform för samtal. Personligen så skriver jag väldigt sällan (även om det händer) undervisande texter som säger hur saker och ting är. Jag försöker ställa frågor, försöker vara ärlig med min egen brottning och påfallande ofta så blir det bra samtal. I den mån en blogg är en plattform för ”att nå ut” så är den det inte bara genom det som skrivs utan hur det skrivs. Ibland gör jag det genom att försöka spetsa till och vara provocerande men oftast bara genom att helt enkelt inbjuda människor till att fundera kring något angeläget. Det handlar inte bara om samtal med mig, det händer ofta att människor hittar varandra i kommentarerna. Det är inte ovanligt att kommentarerna är bättre än själva inlägget och det är helt okej.

Jag upplever att det finns en trötthet hos människor att bara få en sanning presenterad för sig utan möjlighet att fråga och undra. Jag gillar alphakurser därför att man ständigt betonar att allt får ifrågasättas, att alla frågor får ställas. Men den inställningen borde inte bara gälla alpha utan också resten av det kristna livet. Det blir konstigt om en människa på en alphakurs möter en generös attityd gentemot frågor men sen inte möter samma attityd på församlingens övriga sammankomster och gudstjänster.

För att få det att funka rent tidsmässigt så bloggar jag mest om saker jag ändå funderar på som pastor. Det blir ofta en bra växelverkan, jag får tex väldigt ofta ideer och tankar till mina predikningar från bloggen samtidigt som mina predikningar genererar blogginlägg. En intressant sak är att de frågor jag möter i enskilda samtal oftast är samma frågor som människor brottas med i kommentarsfältet på min blogg. Det underlättar naturligtvis att min församlingsledning ser positivt på mitt bloggande.

I sekulär media så undrar man ofta över om bloggar och twitter verkligen kan vara lönsamt. Hur många tjänar på det egentligen? Senast i lördagens Svenska dagbladet ställdes frågan. På samma sätt kan man frestas att tänka kring ”kristna” bloggar. Är det lönsamt? Kommer människor till tro? Blir det mätbara resultat? Jag har lite svårt för det här sättet att tänka. Bloggar, Twitter och Facebook handlar om att bygga relationer, det handlar om att finnas där människor finns. Alla tjänar på en plats där frågor uppmuntras, där relationer byggs och där vi hjälper varandra framåt. Vi har sett människor söka sig till vår gemenskap delvis genom mitt bloggande men framför allt genom den atmosfär vi försöker bygga. Det är så vi vill följa Jesus och se hans rike genomsyra våra liv och vår gemenskap.

Jag vill verkligen uppmuntra fler pastorer att börja blogga. Se det kanske inte som ett tillfälle att dela dina briljanta predikningar utan mer som ännu en möjlighet att dela ditt liv, dina frågor och din brottning. Ett råd från mig är att försöka svälja reflexen som vi pastorer har att komma med ”standardsvar”. Lyssna, ställ frågor och försök förstå den andre. Då blir det ett bra samtal och Guds rike vinner mark även på internet.

Några tankar i all hast.
Allt Gott till er alla!
Joachim Elsander

Claes-Göran Ydrefors är pastor och föreståndare i Eskilskyrkan i Eskilstuna som har en föredömligt levande hemsida. Han driver också en egen blogg där han tar upp saker som ibland är lite mer kontroversiella och inte passar i predikstolen, enligt egen utsago. Här utmanar han både församlingar och internetaktivister i serien om visioner för Guds rike på internet.

Spänningen mellan öppenhet och slutenhet, offentligt och internt gäller också för oss som kyrka. Så har det alltid varit! Focus på det interna vilar som en förbannelse över kyrkans liv. När resurserna tryter skär vi i det som har med det offentliga och utåtriktade att göra. Vi blir så upptagna av det egna att vi inte ser hur människor vänder oss ryggen. Kyrkan mister sin attraktionskraft.

En av mina allra viktigaste drivkrafter är att vara med och utveckla det som är kyrkans plats i det offentliga rummet. Jag ser mig inte som pastor bara i Eskilstuna Missionsförsamling utan som pastor i Eskilstuna. Berättelsen om lärjungarna som efter långfredagens händelser satt inlåsta och gömda bakom stängda dörrar är ingen bra förebild för den kyrka som vill finnas med i det offentliga. Vi har mycket att fundera över texten i advent hur Jesus red in i sta´n. Han gjorde sta´n och det offentliga till sin arena.

Jag tänker att internet är en del av det offentliga rummets möjligheter. Vill vi vara med i det offentliga har vi inget val i relation till internet. Då får vi lov att lära oss hur man gör.
Jag tänker om mitt eget bloggande som ett sätt att vara med i det offentliga samtalet där bl.a. värderingsfrågorna diskuteras. Jag tänker om bloggandet som ett sätt att flytta fram kyrkans
positioner i just det offentliga samtalet. Ett sätt att hävda ståndpunkter i sammanhang som vi aldrig annars kommer åt. Att inte nöja oss med de som i en mer traditionell mening kommer inom hörhåll. Vill vi detta måste vi pröva nya sätt att göra oss hörda för att hävda evangeliet och dess värderingar.

Varje vecka lägger jag ut mina predikningar på församlingens hemsida. Pretentiöst kan någon tycka. Att tro att någon letar upp en predikan på nätet. Detta är ändå vad som händer – jag vet det! Jag tänker att detta är ett exempel på hur exv. en hemsida ger en möjlighet att förmera det som faktiskt sker och sägs i det fysiska kyrkorummet.

Slaget om våra värderingar avgörs i stor utsträckning just i sammanhang som inte låter sig styras och arrangeras av konventionellt ordnade sammanhang. Det är för mig självklart att det är där vi ska vara med. Inte som en ”pastor Jansson” som ber om ursäkt för att överhuvudtaget ha något att säga, utan som en som utmanar och vässar språket. Det gäller att hänga på diskussioner som förs liksom nyheter som förmedlas. Att faktiskt göra anspråk på att vi har något att säga. Där här bloggandet en möjlighet. I en blogg kan jag ta ut svängarna på ett sätt som inte predikstolen medger. Inser samtidigt att uppgiften som bloggande pastor är delikat. Den bygger på en känsla för vad som är möjligt inom ramen för mitt församlingssammanhang. Det jag hävdar i min blogg måste ha en förankring i det jag för övrigt står för och uttrycker i mer konventionella sammanhang. Jag måste kännas igen i såväl predikstol som blogg. Detsamma gäller kyrka och församling som helhet. Vad hjälper det en församling att ha en häftig hemsida om den inte har täckning i vad den rent fysiskt har att erbjuda? Finns det något mer patetiskt än att hitta en hemsida som inte uppdaterats de senaste 1 ½ åren? Vad säger det om församlingen ifråga?

Samtidigt – när allt detta är sagt: internet har sina begränsningar. Internet löser inte kyrkans problem.
Kyrka är inte något så ospecificerat som något i cyberrymden. Kyrka är kött och blod. Sammanhang. Människor som möts. Blickar som utbyts. Nyanser som blir hörda. Gemenskap. Bröd som bryts och vin som delas.
Därför tycker jag att det är högst motsägelsefullt att som Stanley Sjöberg kalla något för ”Webbkyrka”. En kyrka kan aldrig vara webb-baserad. Så dumt tänkt! Detta är verkligen att blanda ihop korten i ett försök att göra sin röst hörd i det offentliga. Kyrka kan det aldrig bli av ett sådant initiativ – bara mer Stanley Sjöberg. Oavsett hur många besökare denna hemsida har.

Dock – låt oss jobba på, för att vara med i det offentliga – det är där vi ska vara – men tänkt inte att det ersätter det genuina mötet. Tekniken i all ära, men inte hjälper den oss i grunden att förstå vad det är att vara kyrka. Då måste det till mer av kött och blod!

Claes-Göran Ydrefors

Jag börjar här en serie om twitter och Jesus. Till att börja med kommer det va ganska grundläggande förklaringar men efterhand kommer jag komma in på varför vi som kristna bör finnas på twitter och liknande sociala mötesplatser. Jag tar gärna emot tips, idéer, länkar och frågor som kan ingå i serien.
Syftet med serien är att ge en enkel ingång till sociala medier i allmänhet och twitter i synnerhet så att vi som kristna får möjlighet att öppna oss och visa på evangeliet mitt i andra människors vardag.

Twitter är ett gratis verktyg för sociala kontakter på internet. Det kallas ibland för mikroblogg och liknar statusuppdateringen på facebook. Det handlar alltså om att med korta meddelanden berätta vad man gör just nu och vad man tänker på just nu samt att föra samtal om detta. På twitter är ett meddelande alltid max 140 tecken, inklusive mellanslag, vilket är ungefär två meningar. Alla uppdateringar är också helt öppna för vem som helst att läsa, precis som på en vanlig blogg.

Det som skiljer twitter från vanliga bloggar, förutom längden på inläggen, är att allas konton och uppdateringar samverkar med varandra direkt. Man får som användare möjligheten att följa andras uppdateringar och man får också se vilka som följer en själv. Dessa uppdateringar kommer då i realtid endera genom webläsaren eller om man använder ett externt program på sin dator eller telefon.

På vanliga bloggar kan man visserligen länka till andra och kommentera i deras kommentarsfält men på twitter samverkar allting direkt. Har jag ett eget konto räcker det med att skriva @cajo följt av ett meddelande för att användaren cajo ska se vad jag skriver till honom, oavsett om han följer mina uppdateringar eller inte. Man kan också starta samtal om aktuella saker med folk man aldrig stött på förut genom att använda ett kategorisystem som talar om vad man pratar om. En kategori som alltid är aktiv är t ex #svpt (svenskar på twitter). Men det fanns också igång en kategori under Kirk Franklins besök i Globen för några veckors sen och också under EFK:s medarbetardagar.

För att hålla det kort handlar twitter om ett öppet och transparent samtal, delande av tankar och allmänt småprat om det som är aktuellt just nu med människor som vi inte har möjlighet att dela vardagen med på annat sätt.

På sidan twittertips kan ni läsa vidare om hur och varför twitter. Ta också en titt på det här tvåminuters-klippet: Twitter in plain english.