Jag har just satt mig på buss till Karlstad (jag börjar kunna det här nu) efter en oerhört lyckad dag med referensgruppen för Amen.se. Lyckad för projektet åtminstone. Själv är jag både lite skärrad men också väldigt taggad. Detta är nämligen något jag saknat såhär långt i projektet – någon som lagt sig i och vågat säga emot. Några som utmanar mina bekväma mönster i hur projektet sköts.

Jag håller ju med i kritiken som framförs, men det är inte lätt att ta sig ur invanda mönster. Jag är rädd för vad som händer om jag själv skulle göra det jag uppmanar alla andra att göra – vad händer om jag själv skulle blotta mig själv? Jovisst, jag har alla svar och jag har alla invändningar – jag gör ju mitt bästa för att övertyga andra att vara personliga. Men utan att vara ett föredöme själv så blir det inte särskilt förtroendeingivande och ger förmodligen inte särskilt mycket utdelning, även om det låter bra.

Så vad handlar detta om egentligen? Kommer Amen.se förvandlas till Nils privata funderingar om livet? Nej. Givetvis inte. Däremot så behöver jag återigen påminnas om att det faktiskt är jag som har förtroende att driva projektet Amen.se och det är ingen annan som driver det. Jag har förtroendet för den person jag är. Knappast för min tekniska eller internetska kompetens jag har (jag kan varken koda eller programmera det minsta lilla). Eftersom det är jag som fått förtroendet så är det också rimligt att det faktiskt syns mer av mig på bloggen. Jag är också pastor, och en pastor ska ju stå i rampljuset, står inte det nånstans i Bibeln?

Kontentan är att Amen.se kommer att fortsätta som vanligt, men dessutom med personliga inlägg då och då, som handlar om vad jag brottas med och gläds över just nu. Både vad gäller kyrka-internet men också tro, tvivel, församling, kallelse och gudstjänst. Förmodligen.

Så, hur utmanar man sina rädslor? Det finns givetvis inget annat sätt än att ge sig rätt ut i det. Att dessutom skapa förväntningar även hos andra hjälper en att komma över den där tröskeln som man faktiskt själv också vill komma över. Ronnestam skriver bra om precis detta utifrån sitt besök på #SSWC, som jag själv kommer rapportera mer om inom kort.

Tack Mia, Pia, Pernilla, Emanuel, Stefan och Micke! Detta var precis vad projektet och jag behövde.
.

Jag har de senaste veckorna känt ett behov av att få skriva av mig om ämnen som är bredare än just det som projektet Amen.se handlar om, och kanske framför allt mer personliga än jag tänkt mig projektet. Min spontana lösning på detta var att skapa en underblogg på Amen.se där jag kan skriva om det som rör sig i mitt huvud gällande kyrka, internet, församling, gudstjänst, predikan, ämbete, tjänst, kallelse.. ja, osv. På ett mer personligt plan sas.

Kanske är detta lösningen. Kanske behöver jag inte göra det så krångligt. Jag vet inte, så jag frågar er.

Jag har från projektets start varit mån om att ha ett inkluderande språk: Det här är vårt projekt, det är nåt vi gör tillsammans. Samtidigt är den krassa verkligheten sådan att det faktiskt är jag som får pengar för att arbeta med Amen.se och jag kan knappast förvänta mig att någon annan ska ta ansvar för projektet på samma sätt som jag gör. Till stor del är projektet Amen.se just mitt projekt, även om det inte skulle vara nåt projekt alls utan era kommentarer och reaktioner såklart.. Men jag tror ni är med..

Så. Vore det lättaste att helt enkelt öppna upp den här bloggen till mer personliga tankar som är lite vidare än just ämnet ”kyrka – internet”? Tappar projektet i trovärdighet? Blir det svårare att ta sig in i projektet? Eller blir det tvärtom mer intressant?

Till saken hör också att jag inte själv äger domänen Amen.se, vilket eventuellt komplicerar fallet. Åtminstone om man tänker lite mer långsiktigt.

Jag är mycket tacksam om du vill hjälpa mig att tänka vidare om detta, möjligen rätt så triviala, spörsmål.