Amen.se Välkommen till verkligheten!

Att predika – svar från en erfaren

Jan Nordin är pastor i Svenska Missionskyrkan och numera pensionär. Han har även varit boklådeföreståndare och agerar fortfarande korsordskonstruktör då och då. Jan skrev ett svar till mig per mail och jag bad honom att få publicera hans svar här på bloggen. Jag tror definitivt att fler kan finna både tröst och uppmuntran i hans ord. Tack Jan!

Hej, Nils!
Gick just in på Amen.se och läste dina tankar om predikan.
"... alltid ångest när man ska förbereda predikan ... ifrågasatt predikans form och metod.. ett antal aspekter som jag tycker vi borde ta tag i och fundera på om vi verkligen vill stå för och förmedla..."

Och din reflektion om självrannsakan: "...kan jag stå för det jag tänker säga?..."

Och förklaring: "detta är förmodligen en del av min skepsis till predikan (självrannsakan)"

Jag har predikat sedan jag var 18 år - fast då i början kallades det ju för "att avlägga ett personligt vittnesbörd" Det var de första stapplande stegen på förkunnarvägen. Allt från evangelisttiden och det första decennierna som pastor fanns ingen diskussion om predikans vara eller inte vara. Kristus bjöd oss predika och vi lydde ordern. Det var också tiden före dataåldern och internet. Bönhuset/kyrkan var samlingsplatsen och gemenskapen där alla åldrar möttes. Sedan har tiderna förändrats, men inte människans behov av försoning, gemenskap mm. Bibeln har förnyats genom nya översättningar. Och predikan är ju den "översättning" som förkunnare i alla tider har att förmedla. Förkunnelsen sker inte bara med ord - det är ju framförallt genom våra liv vi förkunnar!

Jag har aldrig känt ångest inför en predikan (men allt från förväntan, förtröstan till vånda)
Jag tycker att man alltid skall fråga sig vad vi håller på med: är detta rätt och riktigt just nu? Jag kan inte ifrågasätta Guds ord och förkunnelsen av Guds ord. Men formen och innehållet behöver vi samtala om. Kanske förs det samtalet bäst i vår kontakt med människor utanför kyrkorna.
Det du skriver om självrannsakan är viktigt. Jag har alltid låtit predikotexten tala till mej först innan jag förmedlat den till andra. Ofta har det blivit en predikan för mej först. Det jag säger nu, vädjar nu, uppmanar till nu - är jag redo att ta det till mej, låta det förvandla mej? Eller predikar jag "för andra bara"?
Det viktigaste med predikan måste vara att den berör människor, att Ordet på nytt bli kött, blir verklighet.
Göran Hägg, litteraturvetare och författare av böcker i retorik, betecknar sig inte som kristen, men har ett intresse i religion som företeelse och kulturbärare.

Han kommenterar en avhandling av en präst (Elisabeth Arborelius). Avhandlingen visar att församlingsborna söker sig till kyrkan för dop,vigsel och begravning och att folket underkänner varannan präst. Han säger "för att inte tappa medlemmar söker man anpassa sitt språk efter det som alla vill ha med resultat att budskapet hamnar i bakgrunden eller, i värsta fall, helt tappas bort. Det är som om kyrkan inte anser att man är ett religiöst samfund. Man vet inte riktigt vad man finns till för, så man frågar medlemmarna vad de vill ha." Satsa på större tydlighet i ditt budskap, tala klarspråk, är hans råd till svenska kyrkan.
Det här kan gälla frikyrkan också!

Ibland kan vi känna inför predikan något av det Jeremia kände " "Jag bryr mig inte om honom, aldrig mer skall jag tala i hans namn - då blir det i mitt bröst som brann där en eld, innestängd i mitt innersta. Jag försöker stå emot men förmår inte"

Min önskan är att vi skulle få känna hur elden brinner i vårt innersta, längtan att få förmedla glädjebudskapet på ett språk och i en form som berör.

Det här blev väldigt långt och kanske ostrukturerat - men det var tankar som dök upp i mitt inre.
Jag önskar dej Guds välsignelse och frid vid predikoförberedelsen och avslutar med en dikt jag skrev för ett antal år sedan.

BÖN INFÖR PREDIKAN
O, låt det ske idag, jag ber,
att när Ditt ord vi hör,
Du till den trötte styrka ger
och tankar som berör!

Vi hört det många gånger förr,
men somt gick oss förbi.
Nu ber vi om en öppen dörr,
en famn att vila i.

Låt undret ske, om blott hos en,
att bördor lyftes av.
Ditt tilltal i förlåtelsen
har räckvidd som ett hav.