Det här var en bra post. Kortfattat om vad man behöver för en lyckad webnärvaro. Jag tar till mig och känner också igen Johans diss av politiker på många håll i kyrkvärlden också.
Vi i kyrkan är ju inte riktigt som dom där andra. Dom där utanför. Och dom där utanför är ju inte riktigt som oss. Vi i kyrkan.
För att vara krass så ligger det ju en del i det där. På både gott och ont. Samtidigt är vi vanliga människor allihop, med gåvor, brister och olika typer av hopp.
För egen del tror jag att kyrkan behöver vara nånting annat än resten av världen. På nåt sätt krävs det för kyrkans existensberättigande. Det är vår kallelse att visa på ett annat sätt att leva. Ett sätt att leva som inte präglas av girighet, hämndlystnad och först och främst mig själv.
I stora stycken har vi misslyckats. Givetvis. Trots våra misslyckanden är det här kallelsen som kristen är och förblir. På samma gång tror jag att en viktig anledning till att vi så ofta hamnat fel i kyrkan är en vi-och-dom-mentalitet som grott snett ur samma kallelse. Vi tror att vi behöver hålla oss för oss själva för att kunna klara av att leva ett rent liv, medan kallelsen kanske snarare handlar om att vara ett alternativ mitt ibland folk. Åtminstone verkar det så om man ser på Jesu liv.
Det är här det blir så intressant när internet kommer in i bilden. Men först en historisk exposé.
Historiskt sett har Sverige varit ett av Europas mest religiöst styrda länder med en oerhört stark statskyrka - de enda som inte av lag var tvungna att vara medlemmar i Svenska Kyrkan, den enda kyrkan, var judar. Religionsfrihet fanns inte på kartan i början av 1800-talet. Följden av detta blev också en ojämförligt stark reaktion mot institutionell religion, först initierad av frikyrkorörelsen, som drev frågan om religionsfrihet och sen ytterligare driven främst av de akademiska institutionerna i mitten på 1900-talet som rent krasst önskade avlägsna teologin helt från akademin. (Som om teologin skulle bli mer vettig då?)
Väldigt kortfattat kan man säga att detta är anledningen till att Sverige är så sekulariserat, kanske världens mest sekulariserade land.
Sekulariseringen har flera sidor. Som frikyrkokristen är jag oerhört tacksam för att kyrka och stat idag har så lite med varandra att göra och att vi faktiskt har religionsfrihet i Sverige. Det är också så att sekulariseringen på många sätt har varit en nyttig reningsprocess för kyrkorna i Sverige. De frågor som sekulariseringen krävt svar på är de facto relevanta! Dessvärre har vi under 1900-talet varit oförberedda och inte minst ovilliga att ge svar på tal, vilket också resulterat i att vi bara är en bråkdel kristna i Sverige idag mot hur det såg ut i början av 1900-talet. Istället för att möta kritiken och delta i samtalet så gömde vi oss i våra kyrkor, hoppades på att väckelsen skulle komma tillbaka och önskade att folk skulle sluta upp att va så dumma som att ställa frågor och kräva svar..
Detta är givetvis en grov generalisering, men det ligger ändå en del sanning i beskrivningen. Vi har i kyrkan haft tillräckligt fullt upp med att hålla ordning på oss själva för att orka med att bemöta den kritik som kom utifrån. Det kunde väl förresten nån annan göra, som pastorn, eller biskopen, eller samfundsledningen?
Det som händer i och med den sociala webben är att vi inte längre har möjlighet att stänga in oss i våra kyrkor på samma sätt. Vi kommer inte kunna fly kritiken utan tvingas både stå till svars, möta och, inte minst, ta lärdom av samtalet som redan förs bland människor. Det kommer att smärta både människor men kanske främst gamla och tröga institutioner som mitt eget samfund, Missionskyrkan, men det kommer också leda till att vi kommer närmare det Jesus från början pratade om, och levde. Det är min övertygelse.
Med hjälp av internet öppnas våra tidigare stängda gemenskaper upp. Som enskilda kristna hamnar vi, med hjälp av sociala medier som Facebook och Bambuser, ofrivilligt i samtal om våra djupaste övertygelser och vad som är viktigast i just mitt liv. När vi själva tvingas formulera vad vi tror på så blir idéerna verklighet. Detta gäller kristen som ateist, nörd som Svensson.
Detta är anledningen till att kyrkan behöver internet. (Och att internet behöver kyrkan?)
Listor är bra. Här kommer en bra-att-veta-länk. Steve Fogg är PR-människa och engagerad i en församling i Australien. Hans blogg är helt dedikerad till att hjälpa kyrkor hitta rätt kring marknadsföring av sig själva och evangeliet. Han menar att man behöver ha en mogen bild av marknadsföring. Marknadsföringen är inte evangeliet. Evangeliet behöver alltid vara centrum. När vi fått det klart för oss så inser vi också att det de facto är relevant hur vi presenterar oss själva, och evangeliet. Läs posten ovan, och titta gärna in på bloggen ibland, det är ofta läsvärt och intressant!
Darren Rowse är en professionell bloggare och även kristen. Här pratar han om vilka möjligheter vi som kristna och församling har. "We're in the business of community, we should be leading the way in that space [internet] and actually helping people to find community."
Vi kan ju det här med gemenskap och kommunikation. Eller hur? Vi borde vara ledande på det här området. Vi borde hjälpa andra vidare även här.
Frågan han ställer är otroligt relevant: Stannar vi kvar i våra kyrkor, proklamerar vårt budskap och förväntar oss att folk ska komma till oss, eller möter vi människor där de är, skapar möten och samtal utifrån deras situation och sammanhang.
NiclasStrandh är en av Sveriges främsta experter på sociala medier. Nedanstående post är en återpostning av ett inlägg han skrev förra veckan. Med Niclas tillåtelse postar jag det även på Amen.se. Läs, läs noga, läs om. Gör! Orginalinlägget hittar ni här.
Disclaimer: För de som inte vet. Jag var tidigare präst i Svenska kyrkan. Idag är jag inte det. För ett antal år sedan slutade jag och sedan avsade jag mig ämbetet.
Jag har hållit föreläsning för Svenska Kyrkans Ungas informatörer uppe på kansliet i Uppsala. Lite speciellt eftersom jag har en rätt rejäl bakgrund såväl i kyrkan som i organisationen och tillhör pionjärerna när det gäller att implementera internet där: jag var Svenska kyrkans första nätpräst, jag drev tillsammans med Roland Söderberg IT-konfirmation 96-97, jag var med i gruppen runt Bibelsajten etc etc.
När jag förberedde föreläsningen funderade jag en del över hur det hela ändå kan hänga ihop – sociala medier borde passa kyrkan som handen i handsken; samtidigt så vet jag av egen erfarenhet hur oerhört långsamt och tungarbetat det kan vara att förnya något i kyrkan. Det sker olika försök här och var men fortfarande
Jag är ju teolog i grunden och en av uppgifterna en sådan har är att sätta Bibeln i sin kontext – och sedan tolka dess grundläggande idéer in i nutiden. Liksom att oavsett vad man tror (jag tror till exempel inte längre) så är såväl Jesusstoryn fascinerande liksom att det han sa onekligen kan ha bäring på vårt liv även när det handlar om icke-religiös implementering.
En del har velat sätta Jesus som den första reklamaren och då inte bara på grund av skägget och det långa håret men ärligt: Jesus använde inte köpta medier, han spenderade inte en spänn på att förfina något skrivet eller rita några bilder. Och han var nog rätt usel på traditionell PR: ingen av de som hade tolkningsmakten lyssnade på honom och skrev om honom. Det var en no-story för dem .
Däremot skulle jag vilja, faktiskt utan ironi, säga att Jesu val av media och sätt att arbeta med sitt budskap har många likheter med hur vi arbetar med sociala medier. Och då inte att många sociala mediegurus väljer att använda punktlistor och oneliners utan själva logiken.
Jesus valde det media som var allas och där han kunde nå flest personer. Han gick. Det innebar inte att han nådde alla på en gång, det innebar mycket arbete men det innebar en närvaro bland människorna som han ville nå. En närvaro som byggde relationer och skapade preferens för det som sades. Jesus skrev inga böcker, han sände inte ut sitt budskap: han skapade närvaro och konversation genom att välja att prata med människor – inte till dem.
Onekligen innebar hans direktkommunikation med enskilda personer också att han bjöd in till dialog. Det finns ett antal olika exempel på det och man kan sluta sig till att han sälla stod oemotsagd liksom att många gärna tog till orda i samtalen.
För de flesta innebär mötet och att bjuda in till interaktion att man måste lyssna – den som inte gör det blir ointressant. Lyssna och sedan handla utifrån den information som man fått, lyssna och lära för att bli en bättre kommunikatör, för att ens budskap ska förändras och förädlas.
Till skillnad mot andra valde han att släppa in andra och låta dem bära idén, budskapet och om man ska vara krass: påverka och företräda varumärket. Vanligtvis brukar det handla om personer som är någorlunda professionella på kommunikation, marknadsförare och informatörer. Det gjorde inte Jesus – han plockade lite fiskare, lite bönder, lite glädjeflickor och de fick bli ambassadörer för budskapet.
Modet att välja att använda vanliga människor som ambassadörer, låta dem berätta storyn och bära idén innebar att budskapet förändrades, fick nya kläder utifrån den erfarenhet och verklighet som den som berättade det, som skrev ner det, levde i. Idén var tillräckligt bra, tillräckligt flexibel och tillräckligt relevant för att överleva och växa.
Han kunde berätta en historia, klä sin idé i ord och sätta det i sitt sammanhang. I lyssnarnas sammanhang men också i sitt eget. Personlig? Ja, även om det som finns kvar är minnen och uppsnyggade historier så finns det ett personligt drag hos Jesus. Han blir arg, ledsen, blir lite gråtmilt nostalgisk – en mer personlig person.
Man kan sedan tycka och tro vad man vill: det är inte det som är intressant utan att faktiskt fundera över hur man kan förstå vad sociala medier faktiskt handlar om i grunden. Sociala medier är inte teknik – det är ett förhållningssätt. Det är ett verktyg för att kunna kommunicera en idé, en produkt – ett budskap. I det fallet måste vi idag lära oss av många olika exempel. Jesus är ett.
Det här har kanske inte direkt koppling till kyrkan, men det är ändå mycket tänkvärd läsning om hur vi förhåller oss till sociala medier. Är det bara menlöst babbel, eller kan det också hjälpa oss vidare och öka både produktivitet och nätverk.
Amen.se är ett projekt inom Svenska Missionskyrkan. Projektet syftar till evangelisation, kristen närvaro och aktivism på internet. Nils Bryntesson är pastor på internet och projektledare för Amen.se.
Senaste kommentarer
brynte: Du kan inte låna nån väns tfn? Facebook gör såhär för att undvika robotprogram som sprider skräp..
Monaisa Liljenberg: JAG HAR LETAT FLERA TIMMAR för att hitta någonstans att skriva om mitt problemm Jag är medlem i...
Jakob Törneke: I like! Kul om inte annat för att det blir konkret att det händer något, blogguppdateringar i all...
