Bubblan, eliten och torglåten | Mindpark — Mediebloggen.
Anna Lindberg skriver intressant om sina funderingar efter SSWC. En följd av SSWC var en ganska upprörd debatt om elitism på internet. Innanför och utanför är ju både intressant och svårt. Det finns kanske fler likheter mellan frikyrkovärlden och sociala-medier-bubblan än vad vi anat?
Många semesterdagar, plus lite flex, plus lite pappadagar blev en väldigt lång och skön sommar med familjen. Det innebar också att jag har fått möjlighet att verkligen se fram emot att börja jobba igen. Som ni sett så har jag tjuvstartat lite med några sammanträden och SSWC. Jag har en del nya idéer med hur jag ska fortsätta projektet. Några kommer ni se alldeles snart, någon har ni redan sett och några kommer nog dröja ett tag. Hursomhelst så är jag igång igen. Det känns bra!
Under hela året sen jag började jobba med Amen.se har jag hört mycket om Sweden Social Web Camp. Å ena sidan har jag nu sett mycket fram emot att få delta i år, men å andra sidan har jag inte kunnat känna annat än att det varit en väl stor hype kring arrangemanget. Var man än vänder sig så har det varit lovord och superpepp.
Min egen upplevelse av årets SSWC började med att jag efter ett antal vaknätter med småbarn var rätt så matt. Jag var både oförberedd och också ganska opepp. Väl på bussen inser jag att jag inte alls vet hur jag kommer bli mottagen. Själv tillhör jag ju egentligen inte bubblan, även om jag är en intresserad observatör som gör vissa inslag då och då. (Åtminstone var detta min självbild.) Kommer jag hamna utanför eller kommer det finnas folk att bonda med, osv.
Applikationsorkestern uppträdde efter ett övningstillfälle med endast smartphones som tillhyggen.
Det finns många saker som är speciellt med SSWC. Inte minst detta faktum att på den sociala webben, liksom på en konferens som denna, så bygger alla på sitt personliga varumärke. Alla tjänar på att vara trevliga, alla tjänar på att dela med sig och alla tjänar på att nätverka. Det blir trevligare så. Och trots att mycket handlar om att komma vidare själv så märks ingen tillgjordhet av. Inte alls. Det här är människor som vill hjälpa varandra framåt. Oerhört spännande och kreativt!
Ytterligare en sak som skapar den speciella stämning som SSWC hade är utan tvekan de begränsningar som på något sätt är inbyggda i konferensen. Begränsningar som både sorterar bort spam och tvingar fram kreativitet. Det jag talar om är främst fyra delar:
1. Avståndet. Campet ligger nästan inte ens i Sverige. (Tjärö i Blekinge skärgård.)
2. De primitiva förhållandena. Vi bor i tält och har inga vanliga konferensfaciliteter. Dåligt nät och dåligt skydd för regn, etc.
3. Det begränsade deltagarantalet. Först till kvarn gäller.
4. Det finns inget program. Deltagarna skapar programmet själva.
Griden med sessions som crowdsourcats fram efter att vi anlänt till ön.
Dessa begränsningar gör att endast de som är allra mest intresserade av ämnet kommer bemöda sig om att skaffa sig biljett i tid, orka bo i tält och åka buss i tio timmar för att nå destination. De som verkligen vill delta, lära sig och dela med sig av sitt eget.
Dessa begränsningar gör att vi tvingas göra saker på sätt som vi inte brukar göra dem, vilket också öppnar kreativiteten på andra håll. Detta är en välkänd metod som inte minst Lars von Trier förfinat i t ex Dogma-genren och sin USA-trilogi.
Slutsatsen för mig blev alltså att även jag hade ett fantastiskt SSWC, trots att jag på några sätt var en udda fågel. Å andra sidan upptäcker man efterhand att det är väldigt många som endera redan är engagerade i kyrkan på olika sätt eller som har en kyrklig bakgrund. Definitivt fler än genomsnittet i Sverige!
Det ska också sägas att jag uppenbarligen har ett yrke som bara till sin enklaste beskrivning lockar till omedelbart engagemang, vilket såklart skapade ett antal spännande samtal bara det. ”Pastor på internet” skapar reaktioner.
Förmodligen är det ändå så att jag inte hört alla åsikter om detta än och jag är långt ifrån mättad på dessa, snarare tvärtom. Deltog du på SSWC och inte fick tillfälle att ge din take på området kyrka och internet så hoppas jag verkligen att du kan ge ett litet avtryck i kommentarsfältet: Begränsningar eller möjligheter – Himmel eller helvete?
Fotocredd: id-iom på flickr
Vi i kyrkan är ju inte riktigt som dom där andra. Dom där utanför. Och dom där utanför är ju inte riktigt som oss. Vi i kyrkan.
För att vara krass så ligger det ju en del i det där. På både gott och ont. Samtidigt är vi vanliga människor allihop, med gåvor, brister och olika typer av hopp.
För egen del tror jag att kyrkan behöver vara nånting annat än resten av världen. På nåt sätt krävs det för kyrkans existensberättigande. Det är vår kallelse att visa på ett annat sätt att leva. Ett sätt att leva som inte präglas av girighet, hämndlystnad och först och främst mig själv.
I stora stycken har vi misslyckats. Givetvis. Trots våra misslyckanden är det här kallelsen som kristen är och förblir. På samma gång tror jag att en viktig anledning till att vi så ofta hamnat fel i kyrkan är en vi-och-dom-mentalitet som grott snett ur samma kallelse. Vi tror att vi behöver hålla oss för oss själva för att kunna klara av att leva ett rent liv, medan kallelsen kanske snarare handlar om att vara ett alternativ mitt ibland folk. Åtminstone verkar det så om man ser på Jesu liv.
Det är här det blir så intressant när internet kommer in i bilden. Men först en historisk exposé.
Historiskt sett har Sverige varit ett av Europas mest religiöst styrda länder med en oerhört stark statskyrka – de enda som inte av lag var tvungna att vara medlemmar i Svenska Kyrkan, den enda kyrkan, var judar. Religionsfrihet fanns inte på kartan i början av 1800-talet. Följden av detta blev också en ojämförligt stark reaktion mot institutionell religion, först initierad av frikyrkorörelsen, som drev frågan om religionsfrihet och sen ytterligare driven främst av de akademiska institutionerna i mitten på 1900-talet som rent krasst önskade avlägsna teologin helt från akademin. (Som om teologin skulle bli mer vettig då?)
Väldigt kortfattat kan man säga att detta är anledningen till att Sverige är så sekulariserat, kanske världens mest sekulariserade land.
Sekulariseringen har flera sidor. Som frikyrkokristen är jag oerhört tacksam för att kyrka och stat idag har så lite med varandra att göra och att vi faktiskt har religionsfrihet i Sverige. Det är också så att sekulariseringen på många sätt har varit en nyttig reningsprocess för kyrkorna i Sverige. De frågor som sekulariseringen krävt svar på är de facto relevanta! Dessvärre har vi under 1900-talet varit oförberedda och inte minst ovilliga att ge svar på tal, vilket också resulterat i att vi bara är en bråkdel kristna i Sverige idag mot hur det såg ut i början av 1900-talet. Istället för att möta kritiken och delta i samtalet så gömde vi oss i våra kyrkor, hoppades på att väckelsen skulle komma tillbaka och önskade att folk skulle sluta upp att va så dumma som att ställa frågor och kräva svar..
Detta är givetvis en grov generalisering, men det ligger ändå en del sanning i beskrivningen. Vi har i kyrkan haft tillräckligt fullt upp med att hålla ordning på oss själva för att orka med att bemöta den kritik som kom utifrån. Det kunde väl förresten nån annan göra, som pastorn, eller biskopen, eller samfundsledningen?
Det som händer i och med den sociala webben är att vi inte längre har möjlighet att stänga in oss i våra kyrkor på samma sätt. Vi kommer inte kunna fly kritiken utan tvingas både stå till svars, möta och, inte minst, ta lärdom av samtalet som redan förs bland människor. Det kommer att smärta både människor men kanske främst gamla och tröga institutioner som mitt eget samfund, Missionskyrkan, men det kommer också leda till att vi kommer närmare det Jesus från början pratade om, och levde. Det är min övertygelse.
Det är såklart vanskligt att hävda att internet skulle vara kyrkans frälsare. Det tror jag inte per se, men jag tror däremot att det öppna samtalet kan vara kyrkans räddning. I bästa fall kan internet vara en katalysator till det öppna samtalet.
Med hjälp av internet öppnas våra tidigare stängda gemenskaper upp. Som enskilda kristna hamnar vi, med hjälp av sociala medier som Facebook och Bambuser, ofrivilligt i samtal om våra djupaste övertygelser och vad som är viktigast i just mitt liv. När vi själva tvingas formulera vad vi tror på så blir idéerna verklighet. Detta gäller kristen som ateist, nörd som Svensson.
Detta är anledningen till att kyrkan behöver internet. (Och att internet behöver kyrkan?)
Projektet syftar till evangelisation
och kristen närvaro på internet.
Nils Bryntesson är pastor på internet och projektledare för Amen.se.
