För ett par veckor sen fick jag en inbjudan att åka till Härnösand för att föreläsa på folkhögskolan för ett gäng ungdomar om sociala medier. Spontant är jag ofta lite skeptisk mot att föreläsa för ungdomar – det är ju knappast de som behöver väckas och se vilken verklighet vi lever i. Samtidigt har just dessa möten en större inneboende potential, vilket jag varje gång påminns om när jag pratar med ungdomar om det som egentligen är deras frågor. Min uppgift där blir inte som annars att undervisa dem om hur nätet fungerar och vilken potential det har, utan istället att bemyndiga dem och hjälpa dem inse att det faktiskt är de själva som bestämmer vilken kyrka de vill vara del av. Kyrkan måste inte se ut imorrn som den gjorde igår. Kyrkan behöver inte se ut idag som den gjorde igår. Det är vi som är kyrkan och ännu mer dessa ungdomar än vi gamlingar.

Med den utgångspunkten blir samtalet alltid oerhört spännande. Det är uppfriskande att se insikten väckas i deras ansikten, en efter en, att man faktiskt kan göra kyrka på olika sätt och att de själva har möjlighet och ansvar att vara och leva den förändring som både är självklar och som de först aldrig ens sett som valbar.

Jag förvisso fullt medveten om att detta var en isolerad eftermiddag och att resan är så mycket längre och mer komplicerad än så men jag tror ändå att jag lyckades så några frö och mer än så kan man nog inte förvänta sig.

Jag har just satt mig på buss till Karlstad (jag börjar kunna det här nu) efter en oerhört lyckad dag med referensgruppen för Amen.se. Lyckad för projektet åtminstone. Själv är jag både lite skärrad men också väldigt taggad. Detta är nämligen något jag saknat såhär långt i projektet – någon som lagt sig i och vågat säga emot. Några som utmanar mina bekväma mönster i hur projektet sköts.

Jag håller ju med i kritiken som framförs, men det är inte lätt att ta sig ur invanda mönster. Jag är rädd för vad som händer om jag själv skulle göra det jag uppmanar alla andra att göra – vad händer om jag själv skulle blotta mig själv? Jovisst, jag har alla svar och jag har alla invändningar – jag gör ju mitt bästa för att övertyga andra att vara personliga. Men utan att vara ett föredöme själv så blir det inte särskilt förtroendeingivande och ger förmodligen inte särskilt mycket utdelning, även om det låter bra.

Så vad handlar detta om egentligen? Kommer Amen.se förvandlas till Nils privata funderingar om livet? Nej. Givetvis inte. Däremot så behöver jag återigen påminnas om att det faktiskt är jag som har förtroende att driva projektet Amen.se och det är ingen annan som driver det. Jag har förtroendet för den person jag är. Knappast för min tekniska eller internetska kompetens jag har (jag kan varken koda eller programmera det minsta lilla). Eftersom det är jag som fått förtroendet så är det också rimligt att det faktiskt syns mer av mig på bloggen. Jag är också pastor, och en pastor ska ju stå i rampljuset, står inte det nånstans i Bibeln?

Kontentan är att Amen.se kommer att fortsätta som vanligt, men dessutom med personliga inlägg då och då, som handlar om vad jag brottas med och gläds över just nu. Både vad gäller kyrka-internet men också tro, tvivel, församling, kallelse och gudstjänst. Förmodligen.

Så, hur utmanar man sina rädslor? Det finns givetvis inget annat sätt än att ge sig rätt ut i det. Att dessutom skapa förväntningar även hos andra hjälper en att komma över den där tröskeln som man faktiskt själv också vill komma över. Ronnestam skriver bra om precis detta utifrån sitt besök på #SSWC, som jag själv kommer rapportera mer om inom kort.

Tack Mia, Pia, Pernilla, Emanuel, Stefan och Micke! Detta var precis vad projektet och jag behövde.
.